Redaktionella artiklar:   Alla (1049)   Darkside (173)   Samhälle (198)   Kultur (562)   Internationellt (35)   Shopping (45)

Kultur 24 nov 2016 av Torukuma

Appell om solidaritet från BDSM Community Stockholms ordförande

Mot bakgrund av den senaste tidens attacker och pausad verksamhet vädjar Torukuma, ordförande i BDSM Community Stockholm, till hela vår gemenskap.

 

Kinksters i alla länder, förenen eder!

Denna appell är skriven ur många perspektiv och kanske lite rörig, men jag vill få ut den medans jag har orken kvar att skriva överhuvudtaget. Om det finns tvivel om vilket perspektiv något sägs, utgå från att det är privatpersonen.



Hej Darkside.

Jag heter Torukuma och är en pervers jävel som inte förtjänar att leva.

Precis som alla ni andra som läser detta inte förtjänar att leva. Åtminstone enligt vissa grupper i samhället. Grupper som verkar bli alltmer aktiva.




Hej Darkside.

Jag heter Torukuma och är en festarrangör i en ideell förening, en aktivitet som blir alltmer omöjlig.

Snedvriden konkurrens, överetablering, "Stockholmsmentaliteten" - att inte vilja anmäla sig till något förrän i sista sekunden ifall det kanske dyker upp något roligare, medlemmar på DS som sannolikt inte tänkt gå men som ändå har krav på hur fester ska arrangeras och startar drev när de inte får som de vill, etc etc.




Hej Darkside.

Jag heter Torukuma och är medlem här. Tyvärr får jag allt oftare lust att avsluta mitt konto på grund av det allt vidrigare klimatet här.

Diskussioner som omöjliggörs genom viftande med kränktkortet, missbruk av anmälningsfunktionen, bärande av offerkoftor och användande av härskartekniker för att tysta de som inte håller med en.

Rabiata drev, ofta startade med flit av medlemmar som aktivt söker konflikt, som snabbt fylls med andra som inte verkar bry sig om vad det egentligen handlar om. Det verkar vara mycket viktigare att skrika och hata än att försöka förstå vad saken gäller.

En uppsjö av Duminanter och deras gelikar som verkar fullkomligt immuna mot kunskap och information.

Och så mycket annat som förstör möjligheterna att använda DS som en sammanhållande community, som istället splittrar oss.




Hej Darkside.

Jag heter Torukuma och är ordförande i BDSM Community Stockholm.

Redan innan vi blev mål för hatbrott var jag kapten på ett skepp farligt nära att sjunka. Dels att vi har svårt att gå runt p.g.a. svårigheterna med att arrangera fester i Stockholm, men också för att så många verkar se medlemsskap i föreningar som onödigt.

Man vill mer än gärna använda sig av ideella föreningars resurser, arrangemang och hårt arbetande medlemmar, men man vill inte bidra till att föreningarna överlever.

Allt nu - fuck tomorrow eller något antar jag.




Jag är som sagt ordförande i BDSM Community Stockholms styrelse.
Till och börja med på egen hand och nu tillsammans med ett antal andra från flera föreningar och grupper försöker vi dra ihop föreningarna och grupperna i Stockholmstrakten.

Igen. Det har gjorts försök förr, som runnit ut i sanden av diverse anledningar. Det finns några viktiga skillnader nu dock.

Det är ett ändrat klimat i samhället nuförtiden, både föreningsmässigt och säkerhetsmässigt.

Det blir allt svårare att hitta personer villiga att hjälpa till att rodda och arrangera fester.

Folk vill inte heller föranmäla sig till evenemang, vilket leder till alltmer inställda fester eftersom ingen, förståeligt nog, vill slita ut sig för något som det inte verkar finnas intresse för.




Vi arrangörer behöver närma oss varandra mer. Vi behöver stötta varandra att göra bra evenemang för besökarna - kanske helst av allt tillsammans. Det värsta vi kan göra är att konkurrera med varandra, att låta gamla problem som borde varit begravda för länge sedan hindra vårt samarbete, att glömma att BDSM-sfären trots allt är en ganska liten grupp.

Vi har inte råd med drama, närda oförrätter och liknande.
Vi behöver uppmuntra till solidaritet, inte konkurrens och konflikt.

Jag har en dröm, för att knycka dr Kings ord, att flera av föreningarna och grupperna i Stockholm skaffar en gemensam fastighet med bra skalskydd.
  • Separata delar för vardagen och en eller ett par gemensamma stora festytor.
  • En säkrare situation med folk ofta på plats vilket minskar risken för inbrott och skadegörelse.
  • Fantastiska möjligheter till samarrangemang där vi kan dra nytta av varandras specialiseringar.
  • Mycket billigare arrangemangskostnader och en bättre samarbetssituation när det finns folk i dörren bredvid eller våningen ovanför man kan be om hjälp om det skulle behövas.
  • Förrådsmöjligheter där det blir väldigt lätt att låna ut våra prylar om vi inte behöver dem just då.
  • Verkstadsmöjlighet. Tänk Sesam i Göteborg, en permanent välutrustad verkstad för allt möjligt.
Visst har våra föreningar ibland ganska olika inriktningar, men det är väl inget hinder för att hjälpa varandra om den andre behöver hjälp? Det anknyter till en lite mindre, men nog så viktig, dröm som jag har. Att vi arrangörer drar igång en grupp för att vid kris och problem kunna skicka ut ett nödrop. Tanken vore att få veta om det finns folk i de andra arrangörsgrupperna som har tid och möjlighet att hjälpa till för att evenemang ska slippa ställas in eller bli bristfälligt genomförda pga personalbrist.

En naturlig vidgning av gruppens verksamhet är att vi koordinerar våra arrangemang för att inte konkurrera om gästerna, samarbetar på andra sätt och förhoppningsvis börjar samarrangera mer.

John Donne sa det bra redan 1623.
"Ingen människa är en ö, hel och fullständig i sig själv; varje människa är ett stycke av fastlandet, en del av det hela. Om en jordklump sköljs bort av havet, blir Europa i samma mån mindre, liksom en udde i havet också skulle bli, liksom dina eller dina vänners ägor; varje människas död förminskar mig, ty jag är en del av mänskligheten. Sänd därför aldrig bud för att få veta för vem klockan klämtar; den klämtar för dig."

Ingen människa är en ö, och definitivt är ingen förening eller arrangörsgrupp det. Att köra på ensam i dagens klimat är nog tyvärr vägen till upplösning och undergång. Klockan klämtar för oss enskilda föreningar och arrangörsgrupper. Inte för att vi är passé, utan för att arrangemangssituationen i Stockholmsregionen har förändrats. Det går inte att som ideell förening själv konkurrera i den rådande situationen.

För stor konkurrensförvridning, för stort utbud, för liten gästpool, för uttröttad gästpool. För många utbrända ideella arrangörer. Vi uppfinner hjulet gång på gång i vår isolering och när de tidigare arrangörerna blir utbrända sker ingen erfarenhetsöverlämning, så nästa batch måste uppfinna hjulet igen.


Kan vi inte ta alla våra fina hjul och bygga en stretchlimousine tillsammans istället?



Jag är ganska ny på den stora scenen, jag var aktiv i hemmets vilda vrå i en massa år innan jag sökte mig ut för något år sen. Det visade sig att jag har lätt för att lära känna och komma bra överens med andra pervon. Det har gjort att jag är bekant eller vän med många av de arrangörer som har varit i konflikt med varandra länge.

Jag erbjuder mig att vara medlare för alla som är villiga att fylla igen vallgravarna, hela såren och gå vidare tillsammans. Hjälp med detta mottages ytterst tacksamt.

Jag har egentligen inte tiden, och definitivt inte orken p.g.a mina skador, men sammanhållningen i vår värld är mycket viktigare än en enskild persons välmående. Om vi inte är villiga att offra åtminstone en liten del av vår tid/ork/bekvämlighet/ego/kalla-det-vad-du-vill för att läka vår community så kan vi lika gärna lägga ner, gå tillbaka till våra hem och låta den nedåtgående spiralen dra ner vår skadade community till den väntande kraschen.

Man måste odla sin trädgård, som Voltaire skrev. Om man inte anstränger sig och gör nyttiga saker blir det ingen trädgård. Eller större evenemang. Eller föreningar. Eller gemenskap.

Solidaritet - inte utstötning.
Gemenskap - inte splittring.
Uppoffring - inte krav.
Acceptans - inte fördömande.
Kvalitet - inte genvägar.
Eftertanke och förståelse - inte drevande och konfliktsökande.




Säkerhetsmässigt har vår omvärld förändrats till det sämre också.

Det är inte längre bara de traditionellt förföljda grupperna som har problem med hatgrupper, utan de verkar börja rikta in sig mot alla oss inom BDSM-sfären, vi "perversa jävlar som ska snittas", "BDSM:are som ska tas" och så många andra käcka tillmälen som yttras.

Vi i BDSM Community Stockholm verkar ha råkat mer illa ut än många, men å andra sidan är mörkertalen nog tämligen stora när det gäller attacker mot BDSM-utövare.

Hur många är villiga att vara ärlig med vem de är i en polisrapport, med varför de blev en måltavla, med omständigheterna runt attacken?
Hur många är villiga att ta risken att outas, hur många låter helt enkelt bli att anmäla?
"Det var inte så allvarligt", "det läker snart" eller liknande rationaliseringar.

Skadegörelse och annat har vi alltid fått leva med, men det verkar bli alltmer både ideologiskt och fördomsfullt fokuserat. Hatisk grafitti här och var. Hatiska stickers från extremhögern nära Texas Sauna och andra lokaler i city. Förolämpningar och hot som skriks. Hat, hot och sinnessjukdomsanklagelser på nätet. Aggressiva attityder i människomöten. Kanske inte så skrämmande eller allvarligt sett var för sig, men en skrämmande ökande trend sammantaget.

De ogillande, ibland hatiska blickarna när man går in och ut från ställen. Inte bara RFSL och liknande utan lite varstans i vår sfär. De allra flesta viker bort sin blick, knyter näven i fickan och går sin väg från oss perversa jävlar.

Men inte alla.

En del viker inte bort blicken, den blir bara hårdare. De knyter inte näven i fickan, de gör det fullt synligt. De går inte sin väg, de spänner kroppen beredd till språng om vi skulle släppa in dem bakom våra ryggar.

Alla som inte passar in i "mallen", vad det nu är, är det tydligen jaktsäsong på.




Det ovanstående leder mig in på det vidriga klimatet på DS.

Medans vår uppmärksamhet är upptagen med meningslösa stridigheter och splittringar inom vårt community samlas mörkermännen omärkligt runt oss, tills några av dem plötsligt slår till mot några av oss.

Medans vi helt jävla i onödan hugger varandra i ryggen slipar resten av dem sina knivar.

Och bidar sin tid.

Om de bara väntar ett litet tag finns det inte något stödjande och skyddande community längre, bara en massa söndertrasade små delar som är lätta offer att plocka en efter en.

Scenen kommer jag aldrig att tröttna på, men jag fått nog av all förbannad idioti jag ser på DS och i samtal ute i svängen. Förutom dumheten i att låta egot komma ivägen för förståelse och samarbete så är det *farligt*.

Varje ny egodriven fiendskap här på DS, varje nytt fradgande drev fyllt med folk som inte ens försökt sätta sig in i vad det gäller, varje närd oförrätt från förr är en försvagning utåt.

Det vore väl en sak om de inblandade bara riskerade sig själva, men när de sår split i vår större gemenskap genom sina egodraman riskerar de i förlängningen oss alla.

Vilket fanimig inte är ok!



Avslutningsvis vill jag återge något jag skrev till David i samband med att vi tvingades skjuta upp S/M Weekend p.g.a. inbrottet vi hade (vi kommer att arrangera S/M Weekend, men troligen någon gång tidigt nästa år):


Vi har fått vår lokal attackerad och vandaliserad igen. Inte som "vanligt" utan som hatbrott.

Vi har en idé till en text för framsidan på DS dels angående den ökande hotbilden även mot "vanliga" BDSM-utövare och dels som ett call-to-arms på flera plan.

BCS har nog dragit på sig mer än sin beskärda del av hatet eftersom vi har en lokal i ett välbesökt centrum och därmed blivit attackerade, fått våra saker vandaliserade gång på gång och har flera medlemmar som blivit angripna. Det var meningen att vi skulle arrangera S/M Weekend i lokalen i helgen. Polisen har inte ens gjort brottsplatsundersökningen så det blir omöjligt att få i ordning lokalen. Vi funderar på att be communityt om hjälp, att gå samman och hjälpa varandra. Något i stil med:

Vi behöver en lokal, har någon en lokal vi kan hålla S/M Weekend i?
Vi behöver hjälp att flytta utrustningen, kan folk hjälpa till att rodda/köra/låna ut van/lastbil?
Vi vill försöka göra något positivt av detta jävliga, att vägra böja oss för hat och förföljelse, att inte bara ställa in för att vi inte hinner/orkar fixa detta själva.

Om inte folk bryr sig, visst, då finns det ingen idé att anstränga sig att arrangera saker, eller ens ha en fast lokal.

Jag vägrar dock tro att vi är så kalla mot de som är utsatta i vår gemenskap, vi vet bättre än så. Vi är bättre än så.




Jag tror fortfarande att vi är bättre än så, men jag kanske bara är naiv?

Finns det solidaritet i vår lilla sfär eller är den död och begraven?

Kan vi överhuvudtaget kommunicera på ett positivt sätt,
samarbeta istället för att instinktivt angripa varandra,
sluta hålla sår som borde ha fått läka vid liv,
sluta tysta andra med härskartekniker,
försöka förstå varandra istället för att vifta med kränktkortet?


Tack för ordet.

Torukuma, ordförande i BDSM Community Stockholm.




Om ni vill diskutera det som lyfts här kan ni göra det här:
www.darkside.se/dagbok.php?a=v&id=842219

Syftet med diskussionen där är att finna positiva vägar framåt och att lösa konflikter.
Negativism och konfliktsökande kommer inte att tolereras.
Kan du inte skriva utan sånt - låt då bli.
Torukuma
24 nov 2016

Bookmark and Share


Citera gärna men glöm inte att ange källa.   Direktlänk till denna text: http://www.darkside.se/?news=994