Och över allt, stjärnorna

Genom portarna
Fastän solen ännu inte nått till sin högsta punkt är det så hett att luften står stilla, dallrar i de trånga gränderna. Även om trängseln av kroppar smält undan inför dem under deras färd har resan varit alltför långsam. Han är alls inte nöjd. Käkmusklerna är spända och svetten rinner, och när bärstolen äntligen stannar upp och han stiger ur, ger han slaven som böjer sig för att placera pallen som ett trappsteg framför honom ett rapp av piskan han bär.

Kanske är det också annat som gör att det kryper i kroppen på honom. Kanske är det tankarna som ständigt mal, kring plikter och ansvar, intrigerna i palatset och på det pågående kriget. Alltid är det bekymmer någonstans, alltid oro kring tusende ting. Och kanske finns där också en pirrande förväntan inför det som nu skall ske.

För ett ögonblick snuddar han i tankarna vid den man som nyss, under morgonaudiensen, stod framför hans tron i rådssalen. De darrande händerna, den snabba andhämtningen, skräcken i ögonen. Han hade inte haft något val annat än att döma denne förrädare, denne agitator, till livstid i gruvorna. Men det hade känts som nålar genom hjärtat att skicka en kusin till ett sådant öde. Så är det att vara kung, spjutet är tungt men får aldrig vila, annars är det han själv som strax sitter spetsad på det.

Nu står han inför templet. Murverket av lertegel sträcker sig långt ovan honom mot himlen. Inga öppningar finns där, förutom de höga portarna av brons, vaktade av slavar. De bugar sig för honom, och dörrarna öppnas.

Han träder in, och portarna slår igen bakom honom. Ljuvlig tystnad och tomhet råder här, han kan nästan höra sina egna andetag eka i det enorma, dunkla utrymmet. Han rör sig fram genom salen. Längs väggarna reser sig väldiga stenstoder som försvinner upp i mörkret under takvalven. Inanna, Nammu, Ninhursag, Ereshkigal... han anar gudinnornas eviga blickar riktade mot honom, anar deras missnöje med honom. Han mumlar en bön, han är redo att göra bot.

Nu närmar han sig salens bortre ända. Här väntar en gammal kvinna, skrudad i vitt, och med den tvehövdade ormen som slingrar sig kring sig själv, prästinnornas tecken, tatuerad i pannan. Hon bugar inte för honom, prästinnor gör inte det, men hon sträcker fram sina armar mot honom.
”Var hälsad, Konung. Du ärar oss med din närvaro. Låt mig befria dig från dina bördor.”

Han tar av sig den tunga huvudbonaden som är tecknet på hans makt över jord och himmel i hela riket och lägger den i hennes händer. Han böjer huvudet, andas ut. Hon nickar, slår ut med handen mot valvgången bakom sig.

Han följer den dunkla korridoren, endast upplyst av enstaka facklor. Han har blicken fästad vid öppningen av ljus långt där borta och för varje steg han tar blir hans andhämtning långsammare och djupare. Snart är han framme... han stannar till vid en liten bassäng fylld med vatten. Han spänner av sig bältet, låter det falla. Så skönt att slippa tyngden av det tjocka bältet, och piskan och svärdet som hänger vid det. Höftklädet får falla och han snör av läderremmarna runt överkroppen och sandalerna. Armringarna dras av. Naken kliver han så ned i det mörka, svalkande vattnet och låter det omsluta honom helt och fullt.

Renad återuppstiger han sedan. Vattnet rinner längs hans kropp, håret och det långa skägget droppar, och fötterna lämnar spår på stenläggningen när han slutligen träder ut genom valvet, och ut i det öppna. Han står på den stenlagda gårdsplan som omger den centrala tempelbyggnad som massiv och ogenomtränglig sträcker sig som ett berg av tegelsten upp mot himlen. Ju högre upp, ju närmare skyarna och ju heligare – en värdig boning åt de gudinnor som dväljs i detta tempel.

Slavens lott
Överallt är det ett myller av människor, men de rör sig i välordnade strömmar. Prästinnor i fotsida, vita klädnader skrider värdigt över gårdsplanen och uppför templets trappor. Och här är många män. Män, klädda i enkla höftskynken. Andra är nakna. Män som arbetar, män som bär, män som bygger, män som hugger, män som staplar, män på knä.

Framför honom en prästinna – hon räcker honom ett höftkläde och pekar honom mot en brunn. Han nickar, förstår vad hans uppgift skall vara. Han ställer sig sist i raden av män som väntar på sin tur. Väl framme fyller han omsorgsfullt en lerkruka, tar en kvast och en trasa, och bär allt detta bort till en tom plats på tempelgården.

Där börjar han sitt arbete. Han är blott en bland många andra som har att rengöra stenläggningen. Teglet är lagt i ett intrikat mönster och in i minsta spricka har ökendammet som så ofta sveper in över staden letat sig. Han börjar med att sopa. Sedan väter han trasan och går ned på knä och rengör teglet. Sedan sopar han ett nytt stycke, skurar. Sopar, skurar, går till brunnen för att hämta nytt vatten, tillbaka, fortsätta.

Det är hårt arbete, men han är stark. Han kan arbeta, och det här är enkelt arbete. Rentav avkopplande. Rörelserna är monotona och han rör sig exakt, effektivt. En rytm kommer över arbetet och han tänker inte på så mycket annat, alla andra tankar och bekymmer verkar ha runnit ned genom sprickorna mellan tegelstenarna. Det finns bara swish, swish, ljudet av kvasten, plasket när vatten landar på stenen, och ned på knä, och swosh, swosh, trasan över stenläggningen. Vattnet i urnan är svalt mot hans händer när han vrider ur trasan. Ibland passerar en prästinna honom, han ser vita klädnader fladdra kring fötter i gyllene sandaler, och då böjer han ödmjukt på huvudet. Han vågar inte se upp, möta deras blick – han, som annars tar vad han vill ha, gör vad han vill, med de parfymerade konkubiner som brukar omge honom, de som är hans. Några gånger känner han ett rapp över kroppen, då ökar han tempot. Somliga av dessa kvinnor möter ibland templets manliga besökare med famntag, men bara då de själva känner att deras lust är en gåva till det gudomliga.

Timmar passerar, och allt han gör är att sopa och skura. Solen steker obarmhärtigt ned, och svetten rinner längs hans kropp. Knäna smärtar, han är mycket törstig, och han tänker: att vara Konung är hårt arbete, men det är inget emot detta. Han fortsätter, med långsamma rörelser, och nu tänker han: jag klarar inte mer. Men han säger inget. Han är en slav, och han vet hur han själv skulle slå ned mot lata och klagande slavar.

Efter en evighet känner han plötsligt en sval hand på sin arm. Han reser sig upp och vacklar till, ser rakt in i en prästinnas klara ögon.
”Slav”, säger hon. ”Du är önskad ovan.”

Lättnaden han känner är enorm. Äntligen får han sluta skura. Och den lilla oron är stillad – tänk om han inte skulle ha blivit kallad. Visst är det så att han sannerligen inte är vem som helst, men här har han ingen rätt att begära något alls.

Efter att ha blivit avsköljd, och ha slukat flera bägare med vatten, är han redo. Långsamt går han uppför en lång serie trappor, bestiger murverket. Ju längre upp han kommer desto svalare blir det, här sveper en underbar bris över kroppen. När han kommit nästan hela vägen upp till den terrass som är målet för vandringen stannar han till ett slag. Han vänder sig om, låter blicken svepa över utsikten. Han ser templet och stadsområdena där utanför, de trånga gränderna genom vilka han färdats tidigare. Över de ockrafärgade husen höjer sig här och var tempelpyramider. Floden skär som ett glittrande band genom det hela, och långt där borta anas det grönskande område där det kungliga palatset ligger. Han tänker på sin trädgård där, och på hur det är att sitta i sykomorens skugga och njuta av ett glas vin smaksatt med honung. Uppassad till hand och fot av tjänare och slavar och i samspråk med familj och vänner.

Han ser ned över tempelområdet och på myllret av människor där. En brokig mångfald av män arbetar därnere. Somliga skurar som han gjort, andra släpar sten, andra bygger eller utför någon annan av de sysslor som behöver utföras i templet. Emellan dem rör sig prästinnorna målmedvetet fram och åter. Ibland finner de fel i männens arbete och då snärtar en piska till.

Men det går lätt att se att det finns en skillnad mellan männen. Den som väljer att av fri vilja böja sig, gör det på ett helt annat sätt än den som måste. Vissa män är som han själv, som frivilligt har kommit till templet för att arbeta och visa sin vördnad. Det finns kraft i deras rörelser när de arbetar, till skillnad från de män som rör sig långsamt framåt, och bara lägger in precis så mycket ansträngning att de undgår att straffas. Dessa män är slavar på riktigt, en del är krigsfångar, andra är sålda in i träldom. Somliga är födda som slavar, liksom deras fäder och deras fäder före dem. Dessutom saknar de de fria männens långa skägg. Nu snuddar hans tankar åter vid kusinen. Född vid gyllene bord, men nu bojad i en fängelsehåla i väntan på transport till livstids slavarbete. Går det att vänja sig vid att vara slav? Kanske. Att njuta av underkastelsen? Ja, kanhända. Nu är ju livet sådant, att vissa leder och andra lyder, hur skulle det annars fungera, och den lever nog det bästa livet som förmår anpassa sig och finna sin plats i detta intrikata nätverk där jag är beroende av dig, och du av åter andra, både de som tjänar dig och de som styr dig. Visst kan där finnas glädje. Men, nog finns där en mer sällsam lycka att finna, för den som själv får välja.

Inför Henne
Han träder ut på terrassen som följer murverkets yttre del. Templet ligger på en klippa, högt upp ovanför ett stup, och bortom terrassens stenmur öppnar en fantastisk utsikt upp sig, över dal och berg.

Men av vyn ser han egentligen inget. Han ser mest bara Henne. Här finns en pergola där gröna rankor ger behaglig skugga åt Henne där Hon, Översteprästinnan själv, sitter vid en damm. Vatten porlar stilla mellan näckrosorna. En vit klädnad faller i djupa veck kring Hennes gestalt, och lämnar Hennes bröst bara. Runda, mjuka, perfekta, med mörka bröstvårtor. Bruna armar mot det vita tyget. Det långa svarta håret faller i glänsande vågor som en kaskad ner över Hennes axlar. Han närmar sig... känner Hennes brinnande blick men möter den inte. Knäböjer framför Henne. Böjer nacken. Ryser av vetskapen om Hennes närhet, känner den i hela kroppen.
”Gudinna, Din slav är här”, säger han.
”Välkommen.”
Han hör, han känner Hennes leende. Hon makar på sig på stenbänken, sätter sina sandalklädda fötter på hans knän.

Han vet vad som önskas av honom... och åh, han älskar att få förtroendet att ta hand om gudinnan såhär. Vördnadsfullt, försiktigt, rör han vid Hennes fötter. Som är så vackra. Smäckra, gyllenbruna, med naglar som skimrande stycken dyrbar pärlemor. Smala läderremmar ramar in tårna och är konstfärdigt bundna kring vaderna. Han knyter omsorgsfullt upp knutarna och frilägger Hennes ben bit för bit. Remmarna lämnar avtryck efter sig i huden. Till slut är Hennes ben och fötter helt bara. Han dröjer ett ögonblick, låter båda fotsulorna vila i handflatorna, blundar. Misstycker Hon, har han gjort något fel, är hans dyrkan för djup? Hon säger ingenting. Han reser sig och går fram till dammen. Vid dess kant står ett silverfat och olika flaskor med väldoftande tvålar, oljor och salvor. Han fyller fatet med vatten och väljer bland flaskorna. Sedan sätter han sig vid Hennes fötter igen och lyfter ned dem i fatet. Han tvättar och sköljer dem noggrant och mjukt. Vilken lycka att få ge Henne en stund av vila och avkoppling. När han är färdig torkar han efter sig med ett linnestycke, och därefter smörjer han Hennes fötter med smeksamma rörelser. Det doftar som av himmelrikets trädgårdar när han smörjer in salvorna.

När han är klar sätter han försiktigt ned Hennes fötter mot stenläggningen. Han böjer sig, han kysser Hennes fötter. Och Hon tar hans hand, lägger hans huvud i sitt knä. Och så sitter de så i stillhet och ser ut över dalen, där skymningen börjar sänka sig ned över klippor och träd, över tempel och skjul, över folk och fä, över herrskapsfolk och slavar. Och över allt tänds stjärnorna, som glimmar lika mycket oavsett vilka ögon som betraktar dem.

Tillagd 23 jan 2023 Noveller #Man som bottom #Kvinna som top #Service #Epoker/Epokromantik #Fötter

Du kan inte se eller skriva kommentarer eftersom du inte är inloggad.

🗁 Noveller

🖶 Print Alster ID 34242 ⚑ Anmäl