Norsk
Dansk
English
Nederlands
Suomi
Deutsch
Français
ItalianoParasiten
Del 8
| ”-Skäms du över att jag har tagit över som husets härskarinna? Men det är ju helt underbart.. Att skämmas är sånt som du måste ta. Sånt hör till när man är som du.” Fru Yvonnes ord sitter som klister i mitt medvetrande. Det har gått två dar sen hon uttalade dom. Jag har inte ens blivit skonad från att hålla Lilian utanför. Att skämmas är alltså sånt som jag måste ta. Jag står inte ut med tanken och lämnar huset. Är det ens tillåtet? Utan att först ha inhämtat tillstånd att göra så? Jag gör ett försök att ta min situation från den skämtsamma sidan. Men genast dyker Yvonnes tal upp om att införa striktare regler för mitt uppförande. Jag vet vad hon menar. Har jag inte hela mitt liv dömt om att träffa en dominant kvinna som kräver min lydnad? ”Att skämmas är sånt som du måste ta. Sånt hör till när man är som du.” Hon menar ug. En som måste lyda henne. Jag tänker på en gentleman som hjälper henne med stolen när hon sätter sig till bords. Eller håller upp dörrar åt henne. Skulle inte jag kunna vara den gentleman hon så gärna vill ha? Hon är dock min härskarinna. På något sätt är hela min tankevärld inriktad på att vara henne till lags. Jag kommer att tänka på att hon köpt en minkpäls för mina penga och varit sur för att jag inte haft vett på att köpa päls åt henne. Tänk så mycket mer romantiskt det varit om jag hade gjort det. Ja jag kan försvara mig med att det kanske inte varit läge för det just då. Men nu är hon min härskarinna och jag måste gottgöra den fadäsen. Med ett ryck stannar jag upp min promenad. Hade jag inte släntrat förbi en pälsaffär snett uppför backen? Jodå,j Nag finner snart affären och vad var det som fångat min uppmärksamhet om inte en helt vansinnig kreation på en skyltdocka. En fotsid voluminös rosafärgad räv. En fantasiskapad päls som väl knappast kunnat vara avsedd för uitomhusbruk. Än mindre för inomhusbruk. Nån sorts dyrbar reklam för firman kanske. Jag tar en vända för eftertanke. Kommer att tänka på hur jag brukade stå utanför duschen beredd att svepa in henne i hennes minkpäls. Som ju egentligen är ett typiskt utomhusplagg. Jag fantiserar om att få svepa in Yvonne i det rosa pälsundret. Som ett raffinerat spratt kanske. Tanken sig klibbar fast i min fantasi. Några minuter senare är jag i affären där jag blir betjänad av en kvinnlig expedit. Vänlig och omtänksam men när hon får höra att det rör sig om pälsen i sylten blir hon bekymrad. Den kanske inte är tänkt som… -Förlåt mej… Ett ögonblick… Och så är hon föarsvunnen. Strax kommer en medelålders man, körsnären själv. När han får höra vad det rör sig om ser han generad ut och förklarar att ibland får han för sig att experimentera med extrema skapelser. Efter en del prat förstår han att jag verkligen är intresserad av att köpa hans fantasiskapelse. Var fan har du hållit hus?!x# När Yvonne år så där ilsken gäller det för mig att hålla låg profil. Jag står med blicken sänkt och tiger. -Hörde du att jag sa nånting? -Ja härskarinna. -Har du inte ens lärt dej att jag kräver att alltid veta var du håller hus. -Jag var bara ute en sväng. Förlåt härskarinna. -I fortsättningen går du ingenstans utan att först ha fått tillstånd av mej. Jag föredrar att ligga lågt efter den salvan. Det ska ju komma ett skrymmande paket och hur ska jag hantera det utan att Yvonne får se. Jag blir tvungen att böna hos Lilian fast att jag vet att hon inte får ta order av mig. Jag lyckas dock övertyga Lilian om att det rör sig om en överraskning för vår härskarinna. Det är ju Lilian som öppnar vid dörren när vi får besök. Den här natten är inte den bästa vi haft. Yvonne har vänt mig ryggen och vidrör inte min pitt. Det känns tomt och nervöst. En typisk reaktion på min olydnad. Jag hade väl trott att hon skulle reagera på att jag tatt mig en liten frihet men inte att hon skulle bli så här förbannad. Tänk om hon inte skulle gilla det här med pälsen. Den är väl i togigaste laget även som hemmapäls. Hon har ju dragit ett varv på tumskruvarna. Jag får alltså inte gå ut utan att först ha meddelat henne om mitt ärende. Vad kan man egentligen förvänta sig av en Härskariinna? Inga fria tyglar alltså. På gränsen till slaveri? Det finns ju faktiskt något som heter erotiskt slaveri. Yvonne har ju begärt att jag ska tilltala henne med Härskariinna. Tydligare kan hon ju knappast se mig som sin slav. Vill jag detta? Har jag inte redan avhänt mig rätten att ha en egen vilja? Tanken gör mig kåt men samtidigt rädd. Är påhittet med en skitdyr päls inte ett bevis på min slutliga underkastelse? Mina tankar den här natten är som avhända mig mitt ego. Yvonne är redan uppstigen. Hon är i duschen. Hon blir inte nådig om jag inte står redo med vad tror är hennes mink. Pälsbördan jag har i min famn är så ymnig att jag knappt kan hantera den. Men den är mjuk och len och underbar. Och gör mig kåt. Och rädd för hur Yvonne ska reagera. Äntligen öppnas badrumsdörren, Yvonne glider ut, vänder ryggen åt mig så att jag skall hjälpa henne att få in armarna i pälsen. Hon är van att det ska gå i ett svep och tar ett steg fram, men när inte det hon väntat sig händer, stannar hon upp och vrider sig mot mig och jag kan skönja ett misslynt knip mellan hennes ögonbryn. Jag håller på att utveckla hennes nya svepning och hon tycks ana att något inte är som hon är van. Hon ger mig ett ögonkast och sen tillbaka till det rosa pälsverket. En hand känner på det, sen, litet djärvare, med en arm. Hon står och svajar och jag passar på att dra på henne pälsen, svepa in henne i all mjukheten, stoffera den upp mot hennes kinder så som jag sett modellen i skylten haft det och jag funnit så intagande. Yvonne hade inte varit Yvonne om hon inte börjat kokettera. Och ger mig ett brett leende. Isen är bruten och Yvonne ger sig iväg mot frukosten. Tänker hon verkligen att sitta till bords i sin skrymmande svepning? Pälsen är fotsid och rör sig på eggande sätt för varje steg hon tar. Tänker hon verkligen sitta till bords i päls? Tydligen och det är verkligen läge för mig att ila fram och hjälpa henne med stolen. Det är mycket pälsverk som måste läggas till rätta. Lillan kommer just från köket för att servera oss, stannar upp, ställer sig att gapa och återvänder till köket. Kommer strax tillbaka. Ställer upp frukostmaten åt oss, stannar upp igen, ser att Lillan inte kan hantera besticken med händer som knappt kan ta sig fram från de klunsiga muffftiserna. Ser villrådig ut men kommer sig, går framtill sin idol, och hjälper denna med att dra upp mufftiserna till halva underarmarna. Yvonne ger henne en tacksam blick och ett leende. Jag blir svartsjuk när jag ser samspelet mellan de två. Lillan försvinner men är strax tillbaka med en servett som hon draperar som skydd mot spill i den ljuvliga pälsen. |
Tillagd 25 jun 2021 Noveller
Du kan inte se eller skriva kommentarer eftersom du inte är inloggad.