Norsk
Dansk
English
Nederlands
Suomi
Deutsch
Français
ItalianoParasiten
Del 7
| Jag älskar Yvonne. Hur besvärlig hon än må vara. Jag avgudar henne. Man kan inte gå en sådan kvinna emot och måste ta konsekvenserna av den insikten. Ända, sedan hon klev in i vårt hushåll, har jag insett att Yvonne är en maktmänniska. Jag såg ju hur hon behandlade Lilian, eller Våpet, som hon kallade min fru. ”Så du lär dej att göra som jag säjer”. Det handlar om en miljon extra… som jag gått med på. För att hålla henne på gott humör. Nu är det alltså jag som skall göra som hon säger. Det vill säga att jag skall lyda henne. Det är i gryningen. Hennes hand kommer trevande och väcker mig ur min halvslummer. -Du! -Ähum. -Håkan… … -Du kallade mej härskarinna. … -Du anar inte vad jag tyckte om det. … -De e sånt som man säjer. -Så man ska inte bry sej om va du säjer då. Eller… -Nej just. -Alltså har du accepterat mej som hushållets härskarinna! -De e väl ändå att ta i. Hon ger min penis ett eftertryckligt nyp. När jag ger ifrån mig ett gny säger Yvonne: -Din kuk tycker bättre om mej än va du gör. -De där va inte snällt sagt. -Snällt eller inte så va ska man tro? -Yvonne! Du måste tro mej när jag säjer att jag älskar dej. Vi ligger tysta. Greppet om min penis är fast men inte smärtsamt. Jag tror att Yvonne är tagen av vad hon just hört. Hon måste ha förstått att jag håller av henne men att älska. Det är något större. Ogripbart. Plötsligt river hon bort täcket, sätter sig på min sprängstyva påle och knullar mig så att hon framtvingar himlastormande känslor. Stiger av kuken och flyttar sitt droppande sköte till mitt huvud. Sänker sig: -Slicka! Litet valhänt gör jag vad jag kan. Jag har haft en stormande upplevelse och vill mest få koppla av, vila. Yvonne gör en ringlande rörelse över mitt ansikte, lägger sig bredvid mig och säger: -Lägg täcket över oss. Sängen är en enda röra. Jag måste stiga ur för att få ordning på täcket. Yvonne sträcker ut en hindrande hand: -Hur svarar man när man fått en befallning?! -Så det var en befallning? -Ja. Om jag säjer till om något, eller ber om något så måste du uppfatta som det befallningar. Du har faktiskt visat hur en ug skall svara för att visa artighet. -Ug? -Ja. Ug. Det trodde jag att du skulle begripa. -Så jag skulle vara undergiven då menar du? -Din lilla snopp blir alltid så hård och skön när jag jävlas med dej. Jag vet precis hur du e. Du minns säkert va du sa när jag befallde dej att sätta in sex mille i stället för fem. Jo. Jag minns. När hon petar på mig och jag börjar skämmas. -Du skulle ha använt precis samma formulering när jag sa till dej att ordna täcket. -De va ju bara en sån bagatell… Yvonne avbryter mig genast som i en ton av ilska: -Inbilla dej inte att jag kommer att tolerera att du kan kalla en order från mej en bagatell. -Nej. Förlåt. -Å så gillar jag inte att du tilltalar mej som ”damen”. Härskarinna ska du använda när du tilltalar mej. -Tycker du inte att det kommer att låta lite krystat? -Inte när du gjort det till en vana. Det kommer att bli mycket du måste ändra på i ditt uppförande i fortsättningen. -Låter kusligt. Yvonne säger tröstande att hon är säker på att jag redan har det i mej. På något kusligt sätt förstår jag vad hon menar. Hennes maktberusning fascinerar mig och jag har gett henne ett för stort övertag. Jag känner att jag har bränt mina skepp och säger: -Som min Härskarinna behagar befalla. Helt ologiskt upplever jag vad jag sagt som en lättnad. Men genast hugger Yvonne in på mitt medgivande: -Så där ja! Äntligen börjar vi komma nån vart. Jag hoppas att du inser att nu är det jag som bestämmer och att du inte längre är herre i ditt hus. Mentalt upplever jag att hon har rätt men hon har valt sina ord på ett sätt som avsiktligt är kränkande för mig. Jag har svårt att ta till mig att jag inte är herre i mitt eget hus. Vi ligger under täcket, tysta. Hennes lilla söta hand kommer trevande men drar sig snabbt tillbaka. -Minsann om inte min lilla söta penis har blivit lessen! /Hennes penis! Och hon har använt precis samma ordval som jag tänkt om hennes hand/. …. -Jag tror minsann att du har tagit det här på största allvar. Jag tänker att det inte är bara jag som har tagit det som hänt på allvar. -Du anar inte hur skönt det är för mej att äntligen ha etablerat mej som din Härskarinna. … Det är som ett nytt liv har startats för oss. Jag ligger tyst och försöker förstå hur det kunnat gå som det har. Jag kan inte låta bli att fråga hur hon tror att jag känner. Genast säger hon: -Ja inte kan det vara stolthet precis. Det är en känsla som du, som undergiven, inte kan unna dej. Undergiven!? Ett ord som inte har använts oss emellan men nu alltså är på väg att inpräntas. Är jag undergiven? Ja, jag måste väl vara det eftersom Yvonne lyckats bringa mig på fall. … Eller så är det för att jag avgudar Henne. Eller så är det samma sak. Stolthet är en känsla som jag, som undergiven, inte kan unna mej. Jag suger på vad jag just har tänkt. Och skäms. En bitterljuv känsla. Och så kommer jag att tänka på hur Yvonne måste känna. Tanken är knappt hanterbar. Det måste vara underbart att vara Yvonne just nu. Jag kan inte hindra mitt känsloflöde och innan jag vet ordet av har jag hårt stånd. Yvonne brukar triumfera när jag får stånd men inte så den här gången. Hon låtsas som om hon inte märker det. … Ett sätt att sätta mig på plats kanske. … Och det känns så faktiskt. Det tog mig några dagar att slicka såren efter min stora prestigeförlust, men samtidigt var det så att jag behövde bara tänka Härskarinna för att jag skulle få hårt stånd. Det var ju precis så som hon hade sagt. Hon visste precis hur jag var ”inuti”. Jag hade stått med hennes päls för att hjälpa henne efter duschen när jag överväldigades av känslor. Redan hade hon utvecklat sin härskarinnementalitet med att det skulle vara en självklarhet att jag stod där och väntade med pälsen. Hon bara skred förbi, sträckte ut armarna för att bli hjälpt men utan att ens visa tacksamhet. Det har liksom utvecklats en ritual i det erotiska spel som råder oss emellan. Sen frukost. Jag sneglar mot Lilian som serverar oss. Hur mycket kan hon ha märkt av vad som hänt mellan Yvonne och mig? När Lilian försvunnit in till köket viskar jag till Yvonne att inte visa så tydligt vad som hänt mellan henne och mig. -Skäms du över att jag har tagit över som husets Härskarinna? -De kan du nog förstå om jag gör. -För mej e det helt underbart. Tänk på det i stället. Att skämmas är sånt som du måste ta. Sånt hör till när man är som du. … Tillvaron här i mitt hem kommer att förändras dramatiskt. ”Mitt hem!” så nu är det HENNES hem. Inte mitt! Tyvärr kan jag väl inte få Lilian att ställa upp på att det är VÅRT hem. |
Tillagd 20 maj 2021 Noveller
Du kan inte se eller skriva kommentarer eftersom du inte är inloggad.