Norsk
Dansk
English
Nederlands
Suomi
Deutsch
Français
ItalianoParasiten
Del 2
| Inte förrän jag tagit plats i min chefsstol på företaget känner jag lättnad även om jag fortrarande är trött och ur form. Kerstin, min sekreterare, är inne med dagens post och jag tar genast itu med rutinärenden, mest för att få näring åt någotsånär ordande tankar. Hela tiden ligger något på lur i mitt bakhuvud som kommer mig att känna att det kommer att ta överhanden om jag inte hela tiden håller mig sysselsatt. Ändå, stressar jag mig av att inte vilja erkänna att den respekt jag känner för Yvonne kommer att kunna bli besvärande om inte jag istället sätter mig i respekt hos henne. Hur nu detta skall gå till med en fru som helt och fullt går i inkräktarens ledband. Då och då kommer Kerstin in på mitt rum för att för att lämna över faxar eller andra meddelanden och jag förstår på henne att jag inte uppför mig så som hon är van. Jag blir tvungen att meddela henne att jag inte vill bli störd. Detta visar sig inte vara så välbetänkt som jag avsett. Kontakten med företaget upphör, jag får inga avbrott i mina tankar och snart inte heller någon meningsfull sysselsättning. Normalt hade jag lämnat mitt kontor i detta läge men inte så denna dag. Jag mår inte bra och har svårt att koncentrera mig på företagets skötsel. Om jag inte behövt riskera att Yvonne är i vårt hem skulle jag ha gått dit. Yvonne! Jag tycker inte om det där hon sagt om att jag skulle vara impotent. Skam att säga har jag ingen erfarenhet av sexuellt umgänge med någon annan kvinna än Lilian. Mest i början av vårt äktenskap och vid några tillfällen hade det varit riktigt tillfredsställande, åtminstone för mig. Lilian hade nog aldrig fått någon riktig orgasm och det var nog hon som först hade tröttnat på sänglivet. Redan något halvår efter brölloppet minskade vår sexuella aptit och vårt samliv hade mer och mer kommit att likna ett kamratäktenskap. Jag kan inte säga att jag varit tillfredsställd med sakernas tillstånd men har ändå aldrig slutat att älska Lilian. Hon är vacker, söt och behaglig i sitt sätt. Hennes känslor för mig har säkert varit svalare även om jag varit en bra partner för henne på det sociala planet. Jag har så svårt att tänka mig henne som lesbisk. Det måste vara något annat och har med det där löftet om lydnad som hon sett sig tvungen att avge i unga år till sin äldre och mer försigkomna kusin att göra. Kanske har Yvonne någon press på Lilian som tvingar denna att hålla sig till det i ungdomligt mod avgina löftet. Om det är på det viset lägger det ett ansvar på mig som jag inte kan leva upp till därför att jag också måste uppfylla mitt löfte till Yvonne att inte lägga mig i vad som försiggår mellan henne och Lilian. Även om jag skulle kunna skylla på att jag avgivit det där löftet under spritens påverkan har jag ingen moralisk rätt att försöka springa ifån det. En karl ska känna sig själv så bra att han inte dricker mer än han vet att han klarar av. Nej spriten är inget försvar för mig. Vilken djävla soppa! Helst vill jag springa från allting. Ta pengar ur företaget och sjappa till USA. Tyvärr inser jag att det inte är mer än en orealistisk dröm. Jag sitter där jag sitter och blir tvungen att själv lösa min inre konflikt. Jag måste prioritera en moralisk skyldighet framför en annan och kan inte klara problemet på annat sätt än att säga mig att Lilian inte är utan skuld till att vi har en inträngling i huset som hon måste ta ansvaret för att vi inte klarar av därför att hon kryper inför Yvonne som hon gör. Beslutet innebär en lättnad men jag kan inte frigöra mig från att det är ett beslut fattat för att göra det lätt för mig. Men trots allt har också jag ett löfte till Yvonne att hålla. Jag tuggar på denna tanke så att den får tillfälle att ordentligt rota sig i mitt inre. I mycket späd ålder har jag fått lära mig att en gentleman måste hålla givna löften och känner nu en tillfredsställelse i att leva upp till denna del av min tidiga uppfostran. Jag finner att jag också kan försvara mig med att det verkar som om Lilian finner något sorts perverst behag i att uppträda undergivet mot sin plågoande. En vag upphetsning kommer över mig vid tanken utan att jag kan förklara hur det kan bli så. Till en fiktiv Lilian, en dimbild i mitt rum, säger jag: -Du får själv ta ansvaret för dina handlingar. Hon är sval och fräch i mossgrön strikt dräkt. Dimbilden svarar mig inte. Min första reaktion är att bli förbannad. Ögonblicket efter försöker jag rycka upp mig och tycker mig färdig med detta problem. Några papper ligger utspridda på mitt skrivbord och jag börjar med att ordna dem i en prydlig hög med raka kanter. Dags att bryta min isolerning. Jag sträcker mig efter direktknappen till Kerstin på snabbtelefonen men tycker mig höra ett försmädligt pärlande skratt som inte är att ta miste på. Triumfen i det. Överumplad drar jag tillbaka handen från snabben innan jag hunnit nå direktknappen och för den till byxlinningen men behöver inte min hand där. Utan att behöva onanera är jag överrumplad av att ha fått hårt stånd. Genast reser jag mig och skyndar till min privata toalett. Efteråt ser jag allt nyktert och sakligt. Fylld av skamkänslor lämnar jag mitt kontor. Säger i förbigående till Kerstin att jag blir borta resten av dagen och lämnar företaget. Skammen jag nyss känt över att blivit upphetsad av att ha låtit tankar på Yvonne ta över, kommer åter och smärtsamt inser jag hur mitt löfte begränsar såväl min som Lilians handlingsfrihet. Lilian har blivit lämnad utan mitt stöd och jag... Jag vet inte vart jag skall ta vägen men slinker till sist in på en konditoriservering där jag blir sittande fram till lunch med en morgontidning som jag inte lärser i. Den får tjäna som kamoflage för min tankar på Yvonne, som inte vill lämna min arma skalle. Yvonne, som installerat sig i vårt hem och där gjort sig till första dam. Genitalierna kittlar igen vid dessa tankar och det är ohyggligt besvärande. Inte heller konditoriet har kunnat lugna mitt inre och jag lämnar stället för att ströva oplanerat på stan. Äntligen hamnar jag på Amadeus i Filmstaden. Musiken är vacker och insmickrande och äntligen får jag den distraktion mitt sinne behöver. Tonerna strömmar över mig. Mjuka, kvicka, eleganta. Allt i harmonisk omväxling. Men så mitt i allt väljudet kommer en violin som leder mina tankar till ett jämmer som av smärta. Stackars Lilian! vad innebär det för henne att bli straffad? Yvonne har sagt att hon skall straffa Lilinan! Så hemskt! Kan det vara så att bestraffningen pågår just nu som jag hör den där violinen jämra sig? Jag försöker erinra mig Lilians arbetsdagar. Vissa dagar jobbar hon i skolan halva dagen och går hem tidigt. Kan detta vara en sådan dag? Omöjligt kan jag minnas mig om det är så. Tankarna som framkallats av en fiols jämmer stör åter min inre frid. Att en vuxen människa kan ta sig friheten att straffa en annan vuxen människa ter sig för mig groteskt. (Särskilt som den som skall straffas råkar vara min fru.) Mitt löfte till Yvonnne gör mig medskyldig. (Nu är jag där igen.) Men Yvonne kan inte gärna straffa Lilian på ett sådant sätt att denna behöver jämra sig. Ändå kan jag inte frigöra mig från tanken att det kan vara på det viset. Jag försöker intala mig att Lilians straff är att ha fått tillbringa natten på den obekväma natten på tältsängen i köket. Detta förefaller mer rimligt. Det är i så fall ett skamstraff och jag fylls av harm över att ha bevittnat det utan att ingripa. Min kontakt med filmen och musiken är bruten. Åter fylls min tankevärld helt av Yvonne. Om Yvonne har tänkt sig att bita sig kvar i vårt hem kommer Lilians och min tillvaro att totalförändras. Kan jag finna mig i något sådant? Om inte Yvonne försvinner måste jag göra det. Hur kommer det att ställa sig? Vart skall jag ta vägen? Jag måste vara nära firman och sköta den. Lilian är lika stor delägare i den som jag. Trettio procent var av aktiekapitalet. Tillsammans har vi kontrollen över företaget med våra sextio procent. Sjuttio anställda. Vi har stort ansvar. Säkert gör jag bäst i att stanna kvar i hemmet och bevaka vad som finns av Lilians intressen i företaget. Hur är det med chiffonjern där hemma? Är den låst? Vi borde ha den låst. Lilian och jag har aldrig tidigare ställts inför problemet att behöva låsa något. Familjens alla räkenskaper finns i chiffonjern. Varken Lilian eller jag har ens kommit nära tanken att Yvonne skulle kunna ha intresse av att snoka i våra förehavanden. Plötsligt gör tanken mig nervös. För min inre blick ser jag Yvonne gå omkring i vår lägenhet, ensam och obesvärad av vår närvaro, om Lilian inte råkar vara ledig, och stilla sin nyfikenhet på vårt privatliv med vad som faller henne in. En isande känsla far längs ryggen. Yvonne är inte en gäst av det vanliga slaget. Om ens längre betraktar sig som gäst. Menage a troi! Betyder inte det ett hushåll för tre? Nervositeten blir outhärdlig och slutligen blir jag tvungen att lämna biografen. Taxi. Hem snabbasst möjligt. Klockan närmar sig tre. Båda kvinnorna är hemma men såvitt jag kan bedöma är allt och förhållandena så pass normala jag kan begära med hänsyn tagen till den ordning som råder i mitt hem. Lilian, pigklädd, uppenbarar sig genast i hallen för att ta hand om min överrock. Med en viskning säger jag till henne: -Mej behöver du inte krusa för på det där sättet. Lilian fortsätter sina bestyr utan att bevärdiga mig med att svar. Det måste vara ett led i hennes uppfostran att uppföra sig servilt. Kanske generar det henne att behöva uppträda på det sättet också mot mig men hon verkar inte deprimerad och det stämmer mig på bättre humör men jag vet att Yvonne befinner sig i salongen och kan inte neka till att jag känner en förödmjukande nervositet av att åter behöva träffa henne och vara tvungen hålla god min i det spel hon driver med min hustru. Redan genom min passivitet uttrycker jag ett acepterande av hennes excentriska och överlägsna sätt. Yvonne är magnifik och dominerar rummet där hon draperat sig i soffan. Klädd i tunn, vit blus med bred ringning och med snäva spetsmanchetter, den ena prydd med ett brett, "enkelt" guldarmaband, hon bär ett matchande halsband, svart snäv kjol till mitt på vaden, svarta strumpor och dito smäckra remsandaletter. Fötterna lättjefullt placerade i soffan. Hennes närvaro kommer vårt vardagsrum, som Lilian och jag skämtsamt brukar kalla för salongen, att plötsligt göra skäl för sin pertentiösa benämning. Yvonne ler inte den här gången sitt vanliga patentleende mot mig till häslsning. I stället har hon en klurig, självbelåten min, avsedd att reta mig, vilket den också gör men samtidigt kommer mig att känna den där oemåtståndliga retningen i genitalierna som jag drabbats av på mitt kontor. Hon lägger ifrån sig boken hon läst vid min ankomst, sträcker ut en lättjefull arm med en hand till en nonchalant hälsning. -Nej se, säger hon som jag bereder henne en personlig ynnest, också den store direktören kommer hem tidigt i dag. Jag försöker avgöra om det ligger ironi i hennes sätt att utrycka sig eller om det är ett ärligt menat smicker. Jag tar hennes utsträckta hand och kontrar med att uttala hur magnifik jag finner henne vara. Hon tar inte tillbaka sin hand utan håller kvar min och utbrister: -Jag skulle tycka om ifall du kysser min hand första gången vi ses på dan. -Jag är då inte van vid den sortens artighet, säger jag men böjer mig ändå ned och ger hennes välmanikyrerade hand den begärda kyssen. Yvonne ler tacksamt och kontrar: -Då är det så mycket viktigare för dej att du vänjer dej vid det. Åter ler hon bekräftande som om hon tar för givet att jag skall finna mig i detta nya. Teoretiskt hatar jag Yvonne för mina egna eftergifter som kommer sig av att det finns så mycket hos henne som jag, frivilligt eller motvilligt, beundrar och tycker om. Hennes sätt att kuva Lilian är naturligtvis ett besvärande inslag men som skänker den vackra tavlan ett dolskt skimmer som avslöjar personlig inre spänning som inte undgår att fascinera. -Så bra att du kom Håkan. Jag har just sagt till om kaffe. Sätt dej. ... Nu slipper jag att dricka det ensam. I samma ögonblick kommer Lilian med kaffebrickan. Ljudlöst ställer hon ned var sin kopp åt oss på den mattpolerade jakarandaytan. Jag uppfattar en lätt darrning på handen när hon häller upp kaffet. Kan det vara min närvaro som bekymrar henne? -Lillan! Vi klarar oss själva. Gå ut i köket och stäng dörren. Jag kallar med klockan om jag vill något. Medan Lilian tar emot sina order ser hon hela tiden Yvonne i ögonen, niger sedan graciöst (rodnar hon?), snurrar runt och försvinner. Yvonne ser på mig ocn ler beslöjat. -Lillan börjar få in det där nu. Den spontana mjukheten. Det fordrar träning för att hon skall bli så undergiven som jag tänker ha henne. -Går du inte väl långt? Måste du vara så där djävlig? -De e inte alls att gå för långt. Du tycks inte förstå nånting av sånt här. Yvonne är kallt saklig i rösten. -Lillan blir inte som jag vill ha henne om jag tillåter att hon tar sej friheter. Man måste vara sträng i sånt här. ... Och hård om det behövs. -E hon lesbisk? ... Å hur e de med dej själv? Yvonne ger ifrån sig ett kallt skrall. -Men Håkan då! Du tycks ju vara frigjord i alla fall när allt kommer omkring. Man kan prata om sånt här me dej. -Är det en överraskning för dej? -Kanske inte. I varje fall gillar jag att kunna prata om vad som helst me dej. Yvonne hejdar sig i talet. Vi är liksom in i ett nytt skede i vår relation. Något av spänning ligger i luften. -Jasså, fortsätter Yvonne, du tror att lesbiska tjejer lever i förhållanden där den ena dominerar den andra? -Jag har aldrig förstått mej på sånt där. Du vet att det aldrig har varit särskilt bra mellan Lilian och mej... Jag menar i sängen då alltså. Va? ... Du frågade i går. -Jag fick intget svar men jag har förstått hur det förhåller sej. Jasså det är så då i alla fall. ... Och nu förösker du skylla din oförmåga på att kanske är Lilian lesbisk! Gud så skönt. Yvonne kan konsten att genera. Jag begriper vad hon syftar på och förstår av hettan i mina kinder att jag rodnar, vilket också syns på Yvonnes belåtna min. Jag försöker bättra på min fadäs med att säga: -Lilian verkar vara så... vad ska jag säja... fäst vid dej. Ibland får jag rentav känslan att hon inte tar vid sig att du hunsar henne. Det måste vara nåt. ... Ibland inbillar jag att hon kanske älskar dej. Yvonne sitter tyst. Så säger hon: -Det hoppas jag att hon gör. -Så du kan vara ännu djävligare? -Just. Då blir hon lätthanterlig. Bara jag får ha henne i fred för dej. Jag tänker fostra henne himla hårt. ... Du vet vad som menas med att vara maso va? Masochist! -Du menar att Lilian skulle vara masochist? -Jamen snälle Håkan! Om du vet vad som menas med att vara masochist så måste du väl ha förstått att det är vad Lillan i högsta grad är. -Vill man hålla på som passupp för det man är maso? -Man lyder. Den andra parten bestämmer på vilket sätt. -Jag trodde att masochister ville känna smärta. -Somliga. Dom som lyder, såna som Lillan, måste ställa upp på allt. Det är mycket värre att vara som Lillan än att bara vilja känna smärta. Lillan kan man uppfostra så hon får det i sej på ett mycket djupare sätt än såna som bara reagerar på fysiskt. Det där vaga illamåendet, det som inte kommer av bakfylla, kommer över mig igen. -Tänk så lite man vet, slinker det ur mig. -Nu vet du bättre. Kaffet är urdrucket. En besvärande tystnad uppstår. Åtminstone vad mig beträffar. Jag har lärt känna Yvonne. Hon kan mycket väl skapa tsytnad för att sätta mig under press. När jag vridit mig i stolren tillräckligt säger hon: -Är du chockerad Håkan? -De du sysslar med tycks ju inte vara någon sorts erotisk lek. Det verkar vara fullt allvar. -Vem påstår att erotik inte kan vara allvar? I det här fallet är det i högsta grad allvarligt. De e ju de som e tjusningen. -Jag hoppas du begriper va du sysslar med. -I högsta grad. -De kan sätta spår för livet. -Ja! Naturligtvis. -De tycks inte bekymra dej? -Nej. Tvärtom. -Jamen... hur har du tänkt det att det ska bli sen? ... För Lilian? Jag menar... Du kan väl inte mena att... -De blir inget "sen". Lillan håller sej till mej. Hon blir beroende och tillhör mej. Jag ser allvarligt på Yvonne. -Så hon skall tillhöra dej då? För resten av sitt liv? Lika allvarlig fixerar Yvonnes blick min. Hon nickar. -De e så säger hon. De e inget som du kan ändra på. Lillan är i händerna på mej och hon kommer att göra som jag bestämmer. Jag anstränger mig för att försöka förstå hur sånt här fungerar. Kan inte värna mig emot att finna det både fascinerande och skärrad på samma gång. Jag försöker komma ur mina motstridiga känslor med att fråga: -Är Lilian själv med på det? Tydligen är det inte helt självklart fallet. Yvonne tar god tid på sig innan hon finner ett svar. -Lillan vet hur jag är. Hon var litet rädd för att ge sig in på det när jag tog kontakt. Hon ville att vi kunde hålla på med det litet grand då och då. Många gör ju så. Kanske hade hon dej och ert äktenskap i tankarna och de svårigheter som uppkommer i samband med det. Men de där är inget som passar mej. Jag hörde att hon var angelägen att inte helt avvisa mej. Alltför länge har hon längtat efter detta för att helt våga avvisa mej. Till slut gick hon med på en vecka fria händer. Hon visste att jag inte skulle gå med på något annat än fria händer. -Och? -Och? -Den veckan har löpt ut? -Den gjorde det i går. -Du höll inte ditt löfte? -Jag har aldrig tänkt släppa henne. Jag har hållit henne hårt den här veckan och har bra grepp om henne. Mitt enda problem att få dej att acceptera att det är mej Lillan tillhör. ... Och gör du inte det tar jag henne ifrån dej. Vilken salva! Hur skall jag ställa mej? När jag inget finner att säga tar yvonne vid igen. -Du har gått med på att inte lägga dej i. Plötsligt stiger ilskan inom mig. -Du har svikit Lilian och då har jag förbanne mej ingen skyldighet att hålla mej till något i hast avgivet löfte till dej. -Oj oj då. Så man kan ta i minsann! Vilken gentleman då! Yvonne ler elakt. -Nej då. Jag har inte svikit Lillan. Hon har gått med på att finna sej i fortsatt underkastelse. Hon förstår sånt här. Hon kan inte komma låss om jag sätter åt henne. -Så hon har gått med på att underkasta sej? ... Utan tvång då alltså? För en gångs skull ler Yvonne generat. -Tvång å tvång, säger hon som om hon vill bagatellisera ochJag hänvisar till ett löfte som Lillan har givit henne för många år sedan. Du förstår kanske hur skönt det var för mej när jag förstod hur svåft hon har att komma ifrån att hon faktiskt givit mej det där löftet fast det är så längs sen. -Ni har alltså hållit på med sånt här tidigare? Du sa att Lilian vet hur du är. -Jadå. Lillan var tio år när jag tog mej an henne första gången. Jag var fjorton. -Tio!? Bara ett barn. -Det var ganska oskyldigt. ... I början. ... Lillan var alldeles för bra som slavinna. Så det blev snart på större allvar. Jag tog ett löfte av henne att aldrig säja emot mej och att alltid lyda mej. Sen kan du tro Håkan. Hon hade ingen lätt barndom åren som följde. ... Hon har tydligen inte berättat nånting av detta för dej? Jag skakar instämmande på huvudet, helt chockad av vad jag får höra. -Lillan var lojal och höll sitt löfte. Jag tror hon mådde bra av att bara behöva lyda mej och inte behöva ta ansvar för sig själv. -Hur länge höll ni på så där? -Tills jag blev nitton och stack iväg till Uppsala. Jag tror det blev nära fem år. -Kors! Hur kunde hon klare sin skola? -Jag la mej i den också. Hon fick särskilda tider för den och måste lära sej läxor på viss tid och jag hörde alltid upp läxorna och gav henne stryk om hon inte kunde. Jag var mycket för kroppsaga på den tiden. -Är du inte det nu? -Jag har kanske blivit mer raffinerad med tiden men visst gillar jag aga. Den är bra för den grundläggande respekten men den skall alltid vara motiverad. Några hårda rapp vid försummelser. ... Du kanske vill pröva hur det känns? Yvonne ger mig en spjuveraktig blick. -Knappast Yvonne. Och i varje fall inte tillsammans med dej. -Det kan vara en spännande och nyttig lärdom. Har du aldrig smakat piska? -Nej. -Så synd. Du borde skaffa dej den erfarenheten. -Har du smakat? -Givetvis. Av en kille. Han var inte särksilt hårdhänt. För att jag var tjej. Men det var inget för mej. Jag kan inte vara passiv part. Det finns dom som kan vara vilket som. ... Konstiga typer. Man ska vara konsekvent va? Tycker inte du? -Jag måste tillstå att jag aldrig har tänkt på sånt. Men de du säjer låter rimligt. Njuter du av avv vara så där? Att aga folk? Rodnar inte Yvonne minsann? -Ja säger hon enkelt. Fast kanske inte så mycket av själva agan som att hålla någon riktigt underkuvad. Aga sätter respekt och skräck i offret. Att se Lillans fuktiga blick tigga om nåd som bara jag kan ge. -Inser Lilian vad hon har att vänta? -Hon vet att hon måste fortsätta att lyda mej. Men hon hoppas att jag skall släppa efter så att hon får tillfälle att vara sej själv emellanåt. Hon är bekymrad och jag tror det är mest för din skull. -Tänker du göra det? Släppa efter? -Nehej du. Jag tror inte hon inbillar sej det ens. Hon vet vad jag går för. Somliga tål behandlingen bättre än andra. -De där låter kusligt i överkant i mina öron. -Tycker du? Bara hon har förstånd på att förhålla sej passiv så är det inga problem. Annars blir jag tvungen att ta i med hårdare tag för att genomföra mitt program att dressera Lillan och då blir det inte roligt att vara hon. -Va har du egentligen i kikarn? -Du får väl vänta och se. -Har Lilian en aning om vad som väntar? -De e nog bäst om hon vet så lite som möjligt nu i början så hon får tid att vänja sej vid själva lydnaden. Tids nog kommer hon att inse att det rör sej om att lyda tjugofyra timmar om dygnet. ... Jag kommer kanske att behöva din medverkan med det förresten. -Räkna inte med den. -Det enda jag begär är att du inte hjälper henne emot mej. Du ska ju inte lägga dej i. Eller hur? -Det finns gränser. -Jasså? Va e de för slags löften du ger? Yvonne ser på mig med en min som om det skall vara självklart att jag skall stå på hennes sida i detta spel. Jag kan inte hjälpa att den despoti en så gracil och vacker kvinna som Yvonne utvecklar, fascinerar mig. Hon tycks märka min vacklande hållning och hennes fot gör ett nytt försök att nå mina ljumskar. Det är besvärande eftersom jag har ett begynnande stånd som jag inte borde ha i detta läge men hon har redan märkt och triumf står att läsa i hennes ansikte och uppmuntrad av min resignation tar hon vid igen: -Du ska inte vara så hjärtnupen Håkan. Dressyr måste tillåtas ha en del grymma inslag för att den ska bli verkningsfull. E man maso så inser man det och finner sej i det även om det innebär en hel del obehag. -Är du säker på att Lilian gör det? Finner sej. -Jag kommer att se till att hon gör det. - Tänk om hon får nog och bara sticker. -De kan hon inte. Av moraliska skäl. -Ska du tala om moral? -Det är Lillans moral vi talar om. -De va de mest cyniska jag hört. Yvonne gör en mosande gest med skosulan över min gylf. -Du är då inte särskilt erfaren i sånt här förstår jag. Lillan har lovat mej att hon skall lyda och det skall mycket till för att hon ska kunna förmå sej att bryta sitt löfte. Om hon över huvud taget skulle komma så långt som till att fundera på att fly från mej kommer det att vara för sent för hon kommer att hunnit få sin första korsett. -Korsett? -Ja. Korsett. Det är något av det första man tänker på i dressyr. -Tydligen något satyg då va? Eftersom hon inte skulle kunna fly sen hon fått sin korsett? -Givetvis. En disciplinkorsett. Fast i början får det bli något lättare som tar in henne så att kroppen får vänja sej innan hon får en mer påkostad korsett som kommer henne att inse vem som bestämmer. Yvonne har peppat upp sig och hennes annars så öppna ansikte har fått grymma drag. Hon har en egendomlig utstrålning som jag inte kan undgå att låta mig påverkas av. Jag kommer att tänka på en vacker rovstekel som sprutar in sitt gift i sitt offer. -Jag tänker låta henne köra hårt med korsett. Strama saker som hon aldrig skall slippa sedan hon väl börjat. -Yvonne! Jag måste påminna dej om en sak, även om du kommer att tycka att jag är tråkig. -De gör inget om du e tråkig. Bara jag känner att du gillar mej. Hon gör en mosande röresle med sulan igen och ser klurigt belåten ut. -Lilian har faktiskt ett jobb att sköta, fortsätter jag min påbörjade invändning men kan inte längre hålla huvudet kallt med ett allt hårdare stånd under Yvonnes närgångna sula. -Du menar att hon inte skulle kunna gå korsetterad till jobbet? -Jag begär bara att du över huvud taget inte ägnar dej åt sånt här när hon är på sitt jobb. Den hänsynen kan jag begära att du tar. Yvonne skrattar mig rakt upp i ansiktet. -Lille man, vem tar du mej för? Du inbillar dej väl inte att du kan komma till mej med pekpinnar? Den förbannade kvinnan! Hon provocerar mig. På rent trots säger jag: -Lilian råkar vara min hustru. -Din hustru! spottar Yvonne ur sig som i förakt. På papperet i så fall. Du gav bort henne i går! Har du glömt det? -Jammenfan, utbrister jag och sätter protesten i halsen. Jag skäms över att inte kunna parera hennes infama påstående. Kuken, som hunnit slappna litet grand under vårt meningsutbyte blir styvare igen och ger den en tryckning som för att bekräfta samförstånd. Med beskedligare röst säger jag: -Jag lovar att se genom fingrarn med hur du behandlar Lilian här hemma men utanför husets väggar ska hon ha full frihet. ... Nu vet vi var vi har varandra. -De där tror du inte själv på. Lillan ska göra som jag säjer tjugofyra timmar om dygnet. Jag har sagt det till henne och hon är klok nog att inse att hon kommer att bli tvungen att göra det även om hon inte gillar tanken nåt vidare. Inte än i vart fall. -Vet hon att hon kommer att gå korsetterad till skolan? -Det kommer att bli en trevlig överraskning i sinom tid. Om inte du går och skvallrar. ... Ditt löfte tycks ju inte vara mycket värt. Jag slår ut med armarna. -Du är ett monster. Men all right Yvonne. Jag skall hålla mitt löfte som du pressade av mej under rusets inverkan. -Stackars liten, säger Yvonne och spelar trulig. -Känner du förresten någon på hennes skola, bland personalen eller någon kollega som du tror kan förstå sånt här? -Va! Va menar du? Hon ger mig en tryckning och jag måste koncentrera mig för att inte få utlösning i kalsongerna. -Jag vill ha fatt i någon som jag kan lita på och som är villig att ge mej information om hennes skola. Om schema och ledigheter och sånt där. -Du menar någon som kan hålla koll på Lilian? -Ser man på! Ja! Just. Något ditåt. I varje fall så att jag bli beroende av att få upplysningar av Lillan själv. Så jag kan vara säker på att hon inte kan ljuga. Om hon skulle göra det får jag anledning att skärpa disciplinen. Det behövs bara den minsta lilla nödlögn för att hon skall bli tvungen att acceptera en helt annan livsföring. Yvonnes ord går in i min hjärna som i ett töcken. Jag rycker till i ljumsken. Det som inte får hända har hänt. Jag skäms inför henne att inte ha kunnat visa styrka. Med belåten självsäkserhet trycker hon till igen och genast utlöses en ny urladdning och jag blir vämjeligt nedkletad. Å denna gracila fot. Å detta belåtna leende! |
Tillagd 5 maj 2021 Noveller
Du kan inte se eller skriva kommentarer eftersom du inte är inloggad.