Norsk
Dansk
English
Nederlands
Suomi
Deutsch
Français
ItalianoKajsa Warg och Kulturpojken
| Det här är ett utdrag ur den erotiska romanen "En MILF:s dagbok" som ges ut hösten 2021. Följ mig gärna på instagram: kaycoquette Novellen Världens ursprung är skriven före "Nationalmuseum", och ger mannens perspektiv på samma museibesök :) Lyssna på novellen här: ---- Det är en lördag i slutet av april. Du står utanför Nationalmuseum i solljuset, alldeles för varmt klädd. Jag kan se hur du svettas och det är inte av nervositet, även om du under all den tid vi pratat, koketterat med din velighet. Och när jag går fram och ger dig ett par kindpussar, så ser du mer glatt förvånad ut än någonting annat. ”Nå, är det inte så man hälsar i Frankrike?” säger jag, och du finner sig snabbt: ”Mais, bien sûr Mademoiselle”. Du ler inte direkt, men dina blå ögon glittrar och jag ler i alla fall mot dig när jag tar dig i handen och vi går in i foajén, betalar och går upp för stentrapporna till den översta våningen. På det näst sista steget, trampar jag snett och det är tur att du håller i mig, men jag behöver ändå sätta mig ner för att vila en minut. Det drog till ordentligt. Jag sträcker fram foten mot dig där vi sitter mitt emot varandra under den stora ljuskupolen. Du tvekar lite, men jag ler uppmuntrande igen, och jag antar att det röda nagellacket gör att du känner dig lockad. Det är få besökare här så tidigt, så när du öppnar ankelremmen och tar av mig skon, är det bara du och jag och taket där. Jag känner hur hjärtat slår ett dubbelslag. Aldrig förut har jag upplevt att foten skulle kännas så förbjuden och sensuell, men det är något med din blick och förstås att jag vet att det här tänder dig, som gör att min andning blir djup när du börjar att massera mig försiktigt. Dina händer runt hälen, under trampdynorna. Fingrarna mellan tårna, som om du separerat mina blygdläppar – mjukt, sinnligt. Jag kan inte sluta se på dig, och ibland ser du upp på mig också, din blick är simmig, som om du gått in zonen. Precis när ett äldre par makligt har passerat mellan den södra och norra vingen, och vi är ensamma igen, så böjer du dig fram och pussar ovansidan av foten alldeles lätt. Jag fnissar till, för att det kittlar; för det känns härligt förbjudet att sitta här med dig och dina läppar på min fot. ”Kyss den. Kyss min fot!” säger jag lågt så ingen ska höra. Du hejdar dig. Om nån skulle se dig ge mig en liten puss, hade man tyckt att det var kärleksfullt och sött. Så där som man tar bort det onda på små barn. Men en kyss. Det är något helt annat. Du ser tveksam ut, nästan bortkommen. Som om allt går lite för snabbt. ”Gör det nu! Se dig inte om”, eggar jag och då kan du inte annat än att lyda. Du har länge känt åtrå till mig och det har tagit tid för dig att lära dig lita på mig. Men nu sitter vi här och jag avkräver dig din underkastelse. Inte bara i ord och tanke, utan det är dags för dig att visa om du är värd min tid, mitt intresse. Jag håller upp benet mot dig så att du får en skymt in under min klänning. De svarta trosorna, lårens mjukhet och när du tar min stortå i din mun och sakta leker med tungan kring den, så kan jag inte låta bli att stöna till. Värmen, den oväntade sensualismen, det förbjudna där i det offentliga rummet. Och så att det är du förstås, som jag känner så väl på många sätt, men som också är helt okänd. En främmande man från gatan och själsfrände samtidigt. Nu med delar av mig, så intimt hos dig. Jag kommer på mig med att tänka på hur du är att kyssa. De där läpparna som nu omsluter tå efter tå, och den virvlande tungan som får de känsliga nervändarna att sjunga. Hur skulle det kännas på min mun? Och på andra ställen? Så hörs steg och jag drar bort foten från dig. Vi har tid på oss. Såsom Askungen sätter jag på mig skon igen, och med ett skratt drar jag upp dig från trappan, och leder dig in till en av mina favoritkonstnärer. Så klart ser det lite skrämmande ut där Ivar Arosenius själv sitter i sin egen tavla, med ett utslitet, störtblödande hjärta och demonerna anfaller honom. Men jag står bakom dig, nära. Så du känner min värme, mina bröst mot din rygg, jag snuddar din hand. Kanske får jag stå lite på tå för att nästan viskande, kunna berätta varför vi är just här. För att jag vill visa dig hur jag ser på livet. Att det är så kort, och att den tid man har måste dedikeras helt till passionen. Inga halvmesyrer, ingen lång väntan på att saker ska ske ”sen, någon gång”. Tålamod är gott, men låt inte chanserna passera dig. För han var bara 31 år när han dog och inget säger att någon av oss lever i morgon. Så med den eviga risken för att få hjärtat sårat, måste man ändå utsätta det. Älska, vila, leka, vinna och förlora. Det är inte tiden som räknas, utan innehållet. Vad man fyllde sin stund på jorden med. Och vad man delade med sig av, till de andra. När jag är klar med min predikan. Som du själv lika väl kunnat hålla för mig, eftersom det är allt vi pratat om i olika former egentligen. Hur att leva livet fullt ut. Så drar jag lekfullt mina fingrar genom ditt hår och säger: ”Jag behöver gå på toaletten” Du nickar och jag känner att du snuddar snabbt vid min bak, kanske oavsiktligt, kanske ville du lägga armen runt min midja, men var för osäker på hur nära du fick komma. På vägen mot toaletterna passerar vi en staty av en ammande madonna som två kulturtanter står och beundrar. Jag kan inte låta bli att stanna till så att vi kan låtsas studera den. ”Madonna del Latte”, säger jag högt och damerna vänder sig intresserat mot oss. ”Mjölken betraktas som en form av omvandlat Kristi blod.” De nickar intresserat och nu vågar du stryka mig försiktigt över ryggen som en litet tecken på att du vet att det inte är en slump att vi stannat här. Att det är en inbjudan till dig. Dina fingrar stannar till vid behå-bandet under det tunna klänningstyget. Hade vi varit någon annanstans nu, så hade du dragit av mig kläderna, knäppt upp det så att mina bröst blivit befriade ur sin fångenskap. Du kunde ha tagit dem i din mun och låtit vårtorna växa sig hårda och villiga under din tungas utforskande lek. Såsom du nyss gjorde med mina tår. Och hade jag haft min mjölkproduktion igång, hade du också kunnat ta del av, kanske inte Kristi blod, men min kåthet i alla fall. I långa sugande drag kunde du ha druckit dig otörstig på mig medan jag stönat och vridit mig under dig av lust. Men nu står vi här och är anständiga, på ett statligt museum tillsammans med andra besökare. Men jag känner hur du hela tiden påverkar mig med din närvaro, när du kysste mina tår och att du här, framför madonnan har samma sorts syndfulla tankar som jag. Så vi går vidare till en nystädad handikapptoalett och så fort jag låser bakom oss, går jag emot dig där du ställt dig vid en lång spegel. Du tror kanske att jag ska kyssa dig nu men jag beordrar dig att vända dig om, så du ser dig själv. Återigen står jag tätt bakom dig, nästan trycker dig mot väggen och lägger en hand över din mun, den andra letar sig in under din skjorta. Jag vill känna dig mer nu. Jag märker hur du drar in dofterna av min hand, du vill slicka och suga den såsom mina tår men du är min nu, och jag bestämmer takten. Så jag tar ett stryptag på dig och du stelnar till, tills jag letar mig ner på ditt bröst igen. Får tag på din ena vårta. Du slappnar av när jag rullar den mjukt mellan mina fingrar, innan jag nyper till och du flämtar högt men vågar inte göra något motstånd. ”Schh, tyst nu”, säger jag och lägger till: ”Jag vill se hur du slickar,” och trycker ditt ansikte mot spegeln. Du ser frågande ut tills du förstår hur jag menar. Och med blossande kinder sticker du ut tungan och kysser din egen spegelbild. Som en skruvad variant på Narcissus. För att du ska ser hur patetiskt ditt tvekande ego är i förhållande till det som är vår magi. ”Duktig pojke,” säger jag, för du är just det. Jag känner din uppriktiga underordning och den tänder mig. Precis så vill jag ha dig. Kanske är du lite mer fysiskt stark, men mentalt har du längtat länge efter att vara utlämnad till mina nycker. Att jag ska utmana dina svagheter, leda dig i fördärv. Ta över din ständigt malande tankar för en stund. Tysta hjärnbråten och fylla dig med min energi, min lust efter dig. Nyttja dig, leda dig, hålla dig. Och även om det kommer att innebära svåra förluster, skam och katastrof så orkar du inte längre stå emot. Inte för att jag är så oerhört stark, utan för att du är så svag. För mig, och för din kropps längtan. Så när jag öppnar ditt skärp och stoppar ner min hand i dina kalsonger så är du hård. Förstås. Och du stönar tyst när jag smeker i några drag, för jag vill känna din hud och hur du växer i min hand. Och jag har min näsa i höjd med din nacke och drar in din kroppsdoft. Låter de sinnen som inte kunnat lära känna dig i skrift, få sitt. Tills jag använder skärpet som primitivt handfängsel. För nu har jag varit kåt på dig länge, och vill känna den där tungan på andra ställen. Så jag beordrar dig ner på knä och du lyder direkt. Sen drar jag ner trosorna och sätter mig på toalettsitsen. ”Kom nu, behandla mig som ett konstverk” säger jag, och du hasar dig fram på knä, bakbunden. Så du kan bara röra mig med läpparna. Och det gör du, med lätta kyssar på låren upp mot mitt savande underliv. När du pussar mig, strax innan du låter tungan försiktig leta sig in i mig, rycker jag till av lust. Du är så varsam, så fin, så efterlängtad. Jag klappar dig ömt på huvudet medan du utforskar varje vrå av mig. Din tunga runt blygdläpparna, in i mitt hemliga hål, bakåt, inåt - får mig att stöna dovt. Jag är så våt men du slickar i dig allt som kommer i din väg. Jag hör på dig att du tycker om det du gör, att det gör dig galen av längtan. Du gnyr och smackar. Slickar hårt och mjukt. Vill ta in allt som är det allra heligaste hos mig. Och jag tar tag i ditt hår och trycker dig mot min klitoris för nu orkar jag inte vänta på att få komma. Du cirklar runt, runt min känsliga pärla, och till slut kan jag inte hålla mig längre utan exploderar mot din hungriga mun. Efteråt sitter du kvar på knä framför mig men har lyckats befria händerna. Jag ler nog lite svagt, för jag är fortfarande kvar i njutningen efter orgasmen. Men när du reser dig för att tvätta ansiktet så kommer jag till sans igen och hejdar dig genom att också ställa mig upp, dra på trosorna och ta dig i handen. ”Kom, vi fortsätter vårt besök.” För jag vill att du ska ha kvar dofterna av mig som en påminnelse om att trots att du har något sorts låtsasliv någon annanstans, så är det bara mig du tillhör. www.facebook.com/nationalmuseumswe/photos/a.107887882585658/1864344866939942/ Det brustna hjärtat (självporträtt). Ivar Arosenius. (1904) |
Vad föredrar du? Läsa själv eller med mig i ditt öra? <3
Tillagd 1 apr 2021 Noveller #Man som bottom #Kvinna som top #Fötter #Laktering/Vuxenamning #Disciplin #Bondage #Skor/stövlar
Du kan inte se eller skriva kommentarer eftersom du inte är inloggad.