Pervosofen recenserar: Teleny av Oscar Wilde

Liv Strömquist lär oss i sitt seriealbum Den rödaste rosen slår ut (Ordfront förlag, 2019) att det inte längre är trendigt med kärlek. Det är mest pinsamt om någon sjunger serenader nedanför ens balkong eller slänger sig för ens fötter. Nej, nu ska vi istället ta kontrollen över våra känslor. Vi tror oss själva kunna bestämma över kärleken och skulle vårt föremål för åtrå inte passa oss längre finns det - i alla fall i storstäderna - en oändlig och oreglerad marknad för singlar vars egenskaper, kännetecken och attribut exakt kan matchas mot våra egna. Det är en annan verklighet än det 1890-tal som Camille Des Grieux berättar lidelsefullt om i sin historia, romanen Teleny, eller medaljens baksida (Vertigo förlag, 2014). Camille möter den vackre René Teleny på en pianokonsert i Paris och ljuv musik uppstår, i (åtminstone) dubbel bemärkelse.

Många gånger får jag pausa och ta sats (då menar jag inte på det snuskiga sättet, blink blink) utan jag menar att bokens längtande jag väcker känslor i mig som jag har gjort mitt bästa för att förtränga. Känslan av den olyckliga kärlek som bara brinner i en när man blottat sitt innersta för någon som sedan vänder sig ifrån en. Det är en känsla som man lätt vill glömma bort, men som om man försöker att göra det kommer att förfölja en resten av livet.

Vi lever i en tid då den hopplösa förälskelsen och den blinda våldsamma passionen inte längre på modet. Det låter torftigt och det är det också. I nutidens känslokalla öken är den här berättelsen en prinsesstårta, en oefterhärmligt ljuv och tung parfym, en svettig och darrande naken kropp som kräver uppmärksamhet. Jag har heller inte läst något mer upphetsande och vackert målande om kärlek mellan män och kan konstatera att vem som än skrev de mest steamy styckena i sanning kunde sitt analsex.

Ofta när jag läser erotiska texter skrivna av män lider de av onödiga beskrivningar av kvinnors utseende när jag egentligen bara vill veta personerna känner, om de njuter, hur de lider. Då är det härligt med en text som låter blicken frossa i andra sorters kroppar. Kanske är det vad som gör att texten trots sina mycket tydliga tidsmarkörer och faktafel rörande kvinnors sexualitet och en hel del annat ändå känns uppfriskande ny.

Jag får också pausa och ta sats inför vad det innebar att vara gay i 1800-talet slut - vad det fortfarande innebär att vara gay på många platser idag. Det är svårt att längta och njuta med Camille när den sorgliga katastrofen oundvikligen kommer allt närmare. Teleny är verkligen en roman om kärlek, den kärlek som är ett brott och som aldrig kan att sluta väl.

Språkligt väller texten ut över sidorna i ett perfekt överdåd. Ingenting för den som inte tycker om att frossa i semikolon! Det är på många sätt en tragikomisk berättelse och skrattet fastnar i halsen mer än en gång. Som tur är får den inte slagsida åt den Stefan och Krister-buskis (fast på 1700-talet) som jag med höjda ögonbryn led mig igenom i Apollinaires De elvatusen spöna, en annan av Vertigos utgivningar jag läst nyligen.

Jag har skrattat mycket åt Ella Jax (Smaklös på Instagram) och hennes Tinder-lexikon om stereotypa tindersnubbar. Speciellt har jag tänkt på hur tråkigt liv och taskig attityd snubben måste ha som i sin profil skriver att han inte vill ha något drama. Ella Jax menar att inget drama-snubben "är han som får dig att gråta och sen blir arg för att du gör det...".

Frågan är: vad har vi att leva för om inte drama? Hur ska vi kunna känna oss levande om inte med kroppen vibrerande av känslor och tungorna lindade runt varandra?

Teleny är en mångbottnad roman och bland mycket annat är den också ett politiskt statement, ett ifrågasättande av den skenheliga tid vari den föddes. Men framförallt är den en hyllning till sinnligheten och det är som sådan jag tycker att den förtjänar att läsas.

Tillagd 28 maj 2023 Film- och bokrecensioner #Erotik

Du kan inte se eller skriva kommentarer eftersom du inte är inloggad.

🗁 Film- och bokrecensioner

🖶 Print Alster ID 35270 ⚑ Anmäl