Heder & hembiträden Del 4

Heder & hembiträden

Del 4

Blendas hämnd började redan dagen efter. Minna hade på känn att hon skulle få ta konsekvenserna av gästens tillrättavisning, oavsett om det var hennes fel eller inte. Blendas vrede var till synes bottenlös.

Det började redan på morgonen, då hon fann alla sina kläder sönderskurna. Ingen annan i sovsalen gav sken av att ens se henne där hon stod handfallen bland slamsorna av det som en gång var klänningar och förkläden. De andra hade redan påbörjat arbetsdagen när hon bestämde sig för att ta på sig den klänning som verkade mest hel, med alla muddar intakta. Hon var säker på att hon skulle disciplineras oavsett. Om hon bara höll huvud högt och inte gav sken av att någonting annat var annorlunda skulle hennes klädsel kanske inte orsaka ännu hårdare bestraffning. Sådana tankar var ytterst naiva, det visste Minna.

Trasorna skylde henne inte det minsta när hon klev in i köket. Mamsell Aminas blick trängde genom morgonstökets vimmel likt en fyrs kompakta ljus och träffade henne med oväntad intensitet.

“Är du helt från vettet flicka?” Världen frös en sekund vid ljudet av hennes röst. Ingen av arbetarna hade förut hört mamsell Amina använda ett tonfall så skarpt, likt en nyslipad egg. “Har du ingen skam i kroppen? Ingen anständighet alls?” Hennes steg genom rummet var långa och bestämda, hårda i rörelsen när hon tågade genom rummet rakt mot Minna. “Hur ser du ut egentligen?” fortsatte hon, tog tag i tygremsorna som patetiskt klängde sig kring det unga offret och började slita dem av henne. Strax stod Minna där, åter blottad inför rovdjurens hungriga blickar. Själv kunde hon inte lyfta sin egen från golvet. Mamsell Amina sade nu mindre hätskt men än hårdare: “Du kan inte gå runt i trasiga kläder här och dra dåligt rykte över huset. Bättre då att du går naken till du lagat dina klänningar. Förstått?”. När hon inte fick något svar upprepade hon: “Förstått?” och Minna nickade tyst med huvudet sänkt.

Resten av morgonen gick Minna runt så djupt försjunken i sin sorg att hon knappt märkte av hur de andra hembiträdena i vanlig ordning förgrep sig på henne. De klämde på hennes bröstvårtor, drog i hennes hår, nöp henne i fittan, knuffades, slog henne med öppna händer på alla hennes mjuka delar, spottade på och efter henne, kallade henne öknamn. Kanske hade hon blivit härdad, kanske bara van, och att det var därför hon var så fokuserad på morgonens förödmjukelse; mamsell Amina var det närmaste hon hade att likna vid en vän i detta helveteshus, och nu hade Minna varit henne till sådan besvikelse att det var oklart om hon någonsin skulle kunna se henne i ögonen igen. Av allt hon varit tvungen att utstå sedan hon kom hit, så var det detta - att få sin sista gnutta värdighet och hopp slitet ifrån sig - som varit värst. Allt det andra var småsaker i jämförelse. Den här gången trodde hon sig ha förlorat något, och det var det som gjorde det hela så mycket värre. Det här kändes som att det betydde något.

Nästa gång hon lyfte blicken såg hon Blenda. På ett ögonblick förvandlades sorgen, skammen, den tunga klumpen i hennes mage till ett lätt och allomfattande ursinne. Som ett desperat vilddjur kastade hon sig över sin mara, fylld av uppsåt att åsamka så mycket skada hon bara kunde med sin sargade kropp. Hon hörde inte Blendas skrik, kände knappt hur de andra slet loss henne innan hon hunnit åstadkomma någonting bestående. Det var inte förrän de bundit fast hennes händer med ett rep och tryckt upp henne med ansiktet mot en kall vägg som hon återfick någon sorts besinning alls. Den blev dock kortvarig, för snart hade ett av hembiträdena haft fram en mattpiska och fört till Blendas hand. När första rappet landade på Minnas ständigt ömmande stjärt skrek hon, men inte av smärta utan av ren, strålande ilska. Hon skrek och hon skrek, ibland ord och ibland bara rakt ut. Raseriet var en aldrig sinande källa, och hon vrålade konstant mellan slagen, och än mer när Blenda väl tog i. När hon inte längre tjöt av ren instinkt gjorde hon det istället medvetet och förbannade alla som var där, hotade dem högljutt om vedergällning, våld och ond bråd död. De skulle minsann få se, varenda en av dem. Minna skulle få sin hämnd och de skulle alla ångra sig.

Runt omkring henne skrattades det mest åt hennes tilltag, nedlåtande och hånfullt. Det var dock smärtan som trängde igenom först, för Blenda slog nu vansinnigt, hårt och snabbt och absolut skoningslöst till hon inte orkade mer. Minna hade tystnat när stundens våld väl upphörde. Hon släpptes till att sjunka ner på golvet, fullkomligt utmattad och kämpandes för att hålla kvar vid sitt medvetande. Plötsligt hade kroppen blivit tung och vek, men hon mustade fram ett litet uns ork till att vända sig om, så att hon kunde luta sig med ryggen mot väggen i stället. Hon öppnade ögonen och såg stå herr Valdemar och uttryckslöst granska henne.

*

De kommande dagarna låg Minna till sängs och sov nästan hela tiden. Ibland när hon vaknade till fann hon lite vatten och mat vid sängkanten. Hon vågade inte hoppas på att det var mamsell Amina som ställt fram det, men vem skulle det annars vara? Som vanligt var det ingen som låtsades om henne i sovsalen. Även om ingen visade någon form av ånger eller medömkan fick hon intrycket av att bli lämnad ifred snarare än ignorerad. Kanske var det inbillning och önsketänkande, men det tyckte hon att hon kunde unna sig.

En kväll strax inpå bröts dock den förtrollade rast hon fått från sina plågor då hon blev kallad till herr Valdemars kontor, likt så många gånger förr. Då de senaste dagarna enbart ägnats åt vila och återhämtning från misshandeln hade hon inte hunnit laga något endaste plagg, och gick därför återigen naken genom herrgården. Vid det här laget hade hon vant sig så att det knappt brydde henne längre. Hon mötte ingen annan i korridorerna som kunde se henne i vilket fall.

Kontorsdörren gled ljudlöst upp när hon gick in och som vanligt möttes av herr Valdemar bakom sitt skrivbord, antecknades i sin bok. Hon stod fogligt och väntade till det att han lade ner pennan, stängde boken och stoppade undan den i skrivbordets översta låda. Sedan tittade han på henne med ett sätt som hon inte kände igen. Det kändes som att han faktiskt såg henne, granskade henne inte bara som ett ting i hans ägo, utan som en person. Sedan frågade han milt:

“Hur trivs du här, Minna?”

Frågan gjorde henne stum. Av allt som han hade kunnat säga till henne trodde hon aldrig att han skulle tilltala henne såhär. Innan hon hinner svara fortsatte han:

“Nå, jag vet att du blir utsatt för många grymheter. Inte bara har jag bevittnat många av dem, och således som åskådare deltagit i dem, utan det är också helt och hållet min förtjänst. Sade jag inte det, när du precis kommit hit? Att du skulle få utstå mycket här. Jag har orsakat dig otroliga mängder lidande. Även om det oftast har varit andras händer som lagts på dig, så har det varit med min vilja som slagen har landat. Det finns ingen anledning till detta, inte egentligen. Inte mer än att det ger mig en låg och simpel njutning att kunna leka med din faders avkomma i mitt eget hem. Din situation har ingenting med dig som person att göra. Du är helt ovidkommande. Makten jag håller över namnet du bär, däremot. Det är allt. Förstår du? Nå, när jag då undrar hur du trivs här så är det inte av artighet, och sannerligen inte av välvilja. Häromdagen såg jag hur fröken Blenda gick loss på dig, som om du vore en osedvanligt otuktad matta”. Vid detta skrockade han lite för sig själv. Minna kände sig blek. “Jag hörde hur du gormade. Ändå njöt jag inte av ditt lidande, där och då, trots att det var stort. Inte för att våldet var vulgärt på något sätt, sådant berör mig inte. Utan för att det var för simpelt. Leken har tråkat ut mig. Du har hatat mig från första stund, och det hatet har varit alltför lätt att göda. Istället ska jag vända på det hela. Min plan, Minna, är att du ska älska mig, och därigenom hata dig själv. Skam sprungen ur så världsliga ting som blottade kroppar kan aldrig mäta sig mot skulden du kommer känna inför tanken på din familj när du i ditt hjärta dyrkar mig”.

Minna var mållös. Hon stod med uppspärrade ögon, öppen mun och oförstående förvåning och stirrade på mannen på andra sidan skrivbordet. Hon famlade efter ord, men inget var henne inom räckhåll. Istället tog herr Valdemar upp tråden igen:

“Anledningen till att jag berättar detta för dig är att jag, som du säkert förstått, gillar en utmaning. Det blir bara roligare, mer att jobba med, om du kämpar emot. Segern över själ och sinne kommer vara så mycket härligare om du är lika medveten som jag om vad och hur du har förlorat dig. Nå, istället för att använda dig till simpla sysslor som avsugningar, vilka du faktiskt helt tycks sakna talang för - faktiskt, Minna, på den fronten är du helt värdelös”. Hon svalde stort och flackade med blicken. “Nå, istället för att du ska försöka tillfredsställa mig ska din egen smärta ersättas med njutning. Slagen ska ersättas med smekningar, de hårda orden med ömma viskningar i ditt öra och när du kallas in på mitt kontor är det för att överösas med orgasmer, inte för att tjäna mig på knä. När jag brutit dig kommer du längta efter mig, se fram emot de stunder då jag kallar på dig. Du kommer dyrka mig, för allt gott i ditt liv, den totala libertinska hedonism som du kommer tvingas till kommer att vara mitt verk. Det skall komma en tid då du inte klarar dig utan mig. I den stunden skall jag påminna dig om var du kommer ifrån, och just vilken djävul du sålts till. När jag är klar med dig kommer du böna och be om att få stanna hos mig. Du kommer inte klara dig utan min närhet, och om valet står mellan din herre och din familj kommer du att välja mig. Vinsten kan inte vara mer total än så”.

*

“Nå, Minna…” tog herr Valdemar till orda efter en lång och för honom triumferande tystnad. För henne var den bara full av mörker. “Som ett första steg i denna plan ska du få lägga dig här på skrivbordet och ta på dig själv till du kommer”. Han sa det som om det vore den mest lättsamma sak i världen, som om han inte precis klargjort sin plan för hennes personliga undergång. “Seså” sa han, nästan glättigt och klappade ett par gånger på skrivbordet. “Hopp upp här nu. Glöm inte vad som händer med din familj om du inte gör som jag säger”.

“Ja, herr Valdemar”. Hon hatade honom. Hon hatade honom, hatade honom, hatade, hatade. Hon svor tyst inom sig själv att aldrig sluta hata, vad som än händer, oavsett hur många orgasmer hon har i detta rum. Om han så skulle lyckas spela hennes nervtrådar som strängar på en violin skulle hon aldrig, aldrig ge sig. Allt detta bubblade inom henne medan hon gick fram till det stora skrivbordet, klättrade upp och lade sig på rygg över det kalla träet. Hon särade på benen, medveten om hur hon visade upp sin fitta för denna ondskans man. Hon lade ena armen över ansiktet, som för att skyla sig, och använde den andra för att sakta, mekaniskt och själlöst smeka sig.

Hennes självförakt vaknade när hon våtnade, av hur hon instinktivt och genom muskelminne ville massera först venusberget och sedan klitoris. Hon andades tyngre men försökte dölja det. Försökte att inte känna herr Valdemars andetag mot hennes vulva. Gnyendet svalde hon, men i utbyte lät hon sig öka takten lite grann. Bara lite. Bet sig i läppen. Hon kunde komma om hon ville. Hon kunde få sig själv att komma. Gjorde hon det inte nu så kommer hon göra det senare ändå, under täckets trygga beskydd. Gjorde hon det inte nu kommer han säkert att straffa henne. Oavsett så vinner han. Hon hatade honom. Hon hatade honom för att hon gav efter. En våg skakade henne och ett litet knyst undslapp innan hon avslutade rörelsen, stelnade och slappnade av igen. Det gick för lätt.

“Gör det igen” beordrade han. Barskt och sakligt.

“Ja, herr Valdemar”. Hon tvekade inte ens. Hon kände hur svetten bröt fram. Hon var för känslig nu, kan inte ta på sin kropp på samma sätt. Kanske kunde hon komma lindrigare undan om hon förde fingrarna ner längs med utsidan, i ljumskarna. Andningen var häftig, skälvande. Hon tryckte sina lediga arm över sina ögon. Hon ville inte se. Hon ville inte komma igen. Inte såhär. Ändå närmade hon sig, trots den lätta, undvikande beröringen. Det var olidligt, strålade och spände inuti henne. Hon behövde andrum. När hon kom igen var det inte smärtsamt, men intensivt. Utan lust och njutning. Ryggen kröktes så att hon lyfte lite från skrivbordet, hennes stön var gutturalt och okontrollerat.

“Igen” befallde herr Valdemar tonlöst. Han hade backat undan lite, satt sig i sin stol och betraktade föreställningen.

“Herr Valdemar…” bad hon. Andfådd, svettig och trött. Det kändes uselt, ovärdigt. “Snälla herr Valdemar, jag orkar inte mer. Det är för mycket”.

“Igen” bestämde han, hårt och kallt. Minna snyftade tyst under armens tyngd. Var gång hon ens nuddade vid sitt sköte blev hon stel och hård inombords. Hon tvingade sig till att fortsätta trots allt, men hon var samtidigt överväldigad och avdomnad. Det strålade ilsket och främmande ner i låren. Klittan var svullen och öm. “Kom!” manade herr Valdema med en ton som tröttnat på hennes motsträvighet. Han hade gett en order, och hon hade misslyckats med att uppfylla den. “Kom, sa jag!”

“Jag försöker, herr Valdemar. Jag försöker verkligen men jag kan inte”. Orden kom stötvis mellan snyft och hulkningar. Frenetiskt gned hon sin fitta men det enda hon kunde känna var hans stränga blick på hennes kropp. Gråten intensifierades. Maniskt försökte hon upprepa orgasmen, men skräcken inför vad som han skulle utsätta henne för om hon inte kom snart byggde upp en mur som hindrade henne från att komma dit. Hon var fast i en ond spiral.

Hon märkte inte att herr Valdemar kallat in fler personer i rummet förrän en av dem grabbade tag om hennes arm och bände bort den från ansiktet på hennes, blottade hennes patetiskt lipande grimas. Hårdhänt fattades det tag om hennes andra lemmar, drog isär dem så att hon sträcktes ut över den hårda skrivbordsskivan. Minna knep ihop ögonen, vägrade att se förövarna, bevittna sitt eget övergrepp. Fasthållen och nedtryckt gjorde hon inget motstånd. Bara att invänta vad det än var som skulle ske, uthärda och försöka tänka sig bort någon annanstans. Till en plats där hon och hennes familj var fria. Där ingen någonsin rörde vid henne.

De så elaka tagen hon vant sig vid under tiden i herr Valdemars residens var förbytta mot betydligt ömmare smekningar. Händerna som rörde sig över hennes hud var lindriga, tålmodiga och skonsamma. De vandrande upp och ner över ben, bål, armar, hals. De känsligaste punkterna undvek de försiktigt; snuddade bara vid brösten, smet lätt förbi ljumskarna och fortsatte direkt upp eller ner. Rörelserna var först helande som balsam, nästintill välkommet i en annars så ogästvänlig värld.

När hon väl slappnat av, andningen inte längre präglad av nervösa darrningar insåg hon hur de eggat henne. Zonerna på hennes kropp som nekats beröringen skrek nu efter den. Plötsligt längtade hon, trånade, önskade att de ska nypa i henne, lägga tryck mot hennes skrev. Hon bet sig i läppen, skulle inte sänka sig till att vädja igen. Långsamt, metodiskt vallade hennes nerver in mot bröstvårtorna och ner mot fittan. Samlade sig där. Kunde de inte bara ta på henne ordentligt, ge henne vad hon vill ha? Förlös henne från denna spänning! Snyftningarna hade övergått till bedjande gnyenden. Minna kämpade för att hålla dem inne, men kunde inte hjälpa att undslippa sig några. Känslan, frustrationen växte och hon kunde inte ligga still längre.

“Nå, Minna…” Hans röst var lugn och mörk. “Kan du komma nu?” Minna kunde bara kvida. “Kom, Minna. Gör som jag säger. Kom nu. Kom.” Han manade henne rytmiskt och hon ville ge efter. Hon ville komma. Hon ville ha en orgasm, trots situationen. Glömma hatet och bara ge sig hän till de njutningsfulla vågorna. “Kom, Minna… Kom…” Herr Valdemars mässande röst, händernas mönster över hennes kropp, mattheten i hennes sinne efter ett evigt krigande; hon vaggades in i ett töcken, ett tillstånd avskilt från den onda, karga verkligheten. Höfterna började följa rytmen, sökte sig uppåt. Gnyenden blev till stön. Låren skakade. Till sist lät hon sig explodera.

Direkt trycktes hon ner igen, attackerades av glupska munnar som sög sig fast på bröstvårtorna och fittan. Hon försökte slita sig, om så bara för att få några sekunders vila men greppen om hennes armar och ben hårdnade i respons och tryckte ner henne igen. Punkterna som nyss var försummade blev plötsligt överväldigade av varma, blöta läppar och tungor. Minna kunde inte ens försöka hålla sig dämpad. Nästa klimax var strax ett faktum. Sedan en gång till. Igen och igen och igen. Till slut rörde det sig mindre om separata orgasmer och mer om en ebb-och-flod-sensation.

När det hela väl var över och lemmarna gavs henne åter hade hon ingen aning om hur lång tid som gått. Hennes ögon var fortfarande slutna. Andfådd, uttorkad, vek. Som om skelettet blivit mjukt och lealöst. Våldsamt och abrupt rycktes hon tillbaka till verkligheten när en öppen handflata drämde ner i bordet just invid hennes huvud. Smällen skar av henne från alla välbehagskänslor. Minna såg upp mot herr Valdemar. Han tornade över henne och sade:

“Nå, du hade det visst i dig. Imorgon fortsätter vi”.

Minna sa ingenting. En insikt om att han skulle kunna knäcka henne på det här sättet började ta form inom henne. I samma stund bestämde hon sig för att hon måste göra slut på honom. Hon skulle göra slut på dem alla. Vid blotta tanken fick hon ett efterskalv.

Fortsättning:

Del 1 (9 mar 2023)
Del 2 (16 jan 2023)
Del 3 (25 jan 2023)
Del 4 (9 mar 2023)
Del 5: Avslutning (9 mar 2023)

Tillagd 9 mar 2023 Noveller #Kvinna som bottom #Sex #Sadist #Smisk #Naken vs. påklädd #Service #Disciplin #Skamlekar #Psykisk dominans #Fysisk dominans #Smärta #Tårar #Face sitting #Exhibitionism #Utlåning

Du kan inte se eller skriva kommentarer eftersom du inte är inloggad.

🗁 Noveller

🖶 Print Alster ID 34601 ⚑ Anmäl