Heder & hembiträden Del 3

Heder & hembiträden

Del 3

Minna kunde inte förstå var all aggression och avsky kom från. Herr Valdemars beteende gick att rationalisera - han hade vunnit kriget, fejden som stått mellan deras respektive ätter i generationer, och tog nu ut vad han ansåg vara vinnarens rätt. Det var alla tjänare, de andra hembiträdena, som hon inte förstod sig på. Vad hade hon gjort dem? Varför utsatte de henne för så mycket hemskt? Handlade det om lojalitet mot sin herre, att de ville visa sin trohet mot honom? Det trodde hon inte; de var som värst när varken herr Valdemar eller mamsell Amina kunda se.

Minna hade frågat mamsell Amina en gång om den här typen av behandling var något som alla gick igenom när de kom hit? Om det var en initiationsrit, där den som var senast tillkommen i staben fick utstå allt möjligt till det att någon ny kom och rollen fördes över. Hoppet Minna haft om att befrias från tortyren dog snabbt när mamsellen tonlöst svarat henne:

“Nej, Minna. Det är bara du”. Mer än så sa hon inte, men orden var tunga nog för att Minna skulle krossas under dem.

Sedan hon förmedlat herr Valdemars bestämmelse om att hennes kropp var tjänstefolkets leksak hade hennes lidande varit utan avbrott. Ögonblickligen hade fnissandet, viskningarna och de lågmälda hånen eskalerat till ett frosseri i förödmjukelser; hennes vardag präglades av oprovocerat våld och antastelser. Knuffar och örfilar, hennes klänning slets av henne flera gånger i veckan. Om hon försökte skyla sig bändes hennes armar bort, hölls fast och lämnade henne öppen för rapp över brösten, smisk och varenda okvädesord som kunde tänkas. Blenda var den som gick hårdast åt henne. Hon hade för vana att spotta Minna i ansiktet, uttryckligen för att påminna om den gången hon visat sig för tjänstefolket täckt av herr Valdemars sperma.

Herr Valdemar i sin tur hade kallat in henne på sitt kontor varje dag sedan dess. I hans ord var det för att Minna skulle “träna på sina verkliga arbetsuppgifter”, men hon visste att det framförallt var för att göra henne till åtlöje. Dels för att hon varje gång blev inkallad inför de andra, så att de visste precis hur hon skulle tjäna deras herre, och dels för att inte kunde tro annat än att han njöt av att se henne falla på knä framför honom, underkastad och besegrad, gång på gång.

Minna stod ut. Stoltheten var allt hon hade kvar. Om hon gjorde motstånd, bad om nåd eller tappade besinningen skulle de ha vunnit och allt skulle om möjligt utvecklas till att bli ännu värre. Fick de en reaktion av henne skulle de plåga henne allt mer, försöka få det att hända igen. Hon bidade sin tid, tålmodigt väntande på att någon lösning skulle presentera sig. Brösten, stjärten, kinderna - hela hennes mjuka kropp ömmade av vanmakt. Tårarna rann tyst om nätterna. Hon kunde bara härda ut.

*

Herr Valdemar väntade besök en eftermiddag - en affärsbekantskap - och hela staben skulle vara tillgänglig. Hela dagen var godset extra livligt. Det skulle städas särskilt noga, mat och bak på exklusiva ingredienser skulle ordnas, allas dräkter måste vara prydliga - allt var tvunget att vara på topp. Herr Valdemar var stolt över att ha ett förnämt hus, och när det gällde besök skulle ingen skavank tillåtas.

Minna hade tilldelats kökstjänst. Den här dagen, även om den krävde betydligt mer jobb än vanligt, kändes som en lättnad. Trots att hon visste att det bara var tillfälligt njöt hon av att alla var för upptagna för att plåga henne. Att hennes kropp tyngdes av arbete istället såg hon som en välsignelse. När hon tillsammans med resten av hembiträdena kallades in i salongen framåt aftonen gjorde hon som hon blev tillsagd, utan att inse att hennes lycka skulle bli kort.

Hon var bland de sista som gick in i det stora rummet. I varsin fåtölj vid den öppna eldstaden satt Herr Valdemar och hans gäst med ryggarna vända mot dörren. Längs med väggarna ställde all personal prydligt upp sig och Minna gjorde som de andra. När rummets rörelser tystnat och alla stod still frågade Herr Valdemar, som om han inte tilltalade någon särskild, om alla hade samlats. Mamsell Amina svarade strax att så var det. Då tog han till orda igen:

“Kom hit, Minna”.

Hon ryckte till. Inga huvuden vreds åt hennes håll, men hon kunde känna hur ett rum fullt av ögon sneglade mot henne. Visste de vad som skulle hända? Fanns det en plan som alla utom hon kände till? Hade de sett fram emot det här? Slitit hårt hela dagen för att till slut belönas med en uppvisning där hon skulle förnedras ännu något sätt som herr Valdemar funderat ut. Minna ville springa därifrån, bara kasta sig mot dörrarna och springa till hon inte orkade mer. Hon visste att det inte gick. Hon hade inget val. Gjorde hon motstånd skulle hennes familj lida värre än vad hon någonsin skulle göra i detta hus.

Minna gick långsamt - värdigt och med grace - fram mot fåtöljerna där de två männen satt med ryggarna mot henne. Hon ställde sig tyst strax bakom och mitt mellan dem. Medan hon höll huvudet underdånigt sänkt försökte hon ändå att få en blick av gästen. Han tycktes henne bekant, men hon kunde inte sätta fingret på varifrån.

“Nå…” började herr Valdemar med en suck. “Jag har börjat träna henne, men hon är inte någon talang direkt”. En blixt slog ner i Minna. Besökaren började tala och hon kände en hel storm sänka sig över henne:

“Nja, jag är inte knusslig”. Mannen var en av faderns vänner, ett namn som började på R.

Minnas puls blev våldsam. Vad gjorde han här? Hade han varit del av komplotten mot hennes far? Vad skulle driva honom till det? Den här mannen, denna R-någonting hade flera kvällar ätit vid hennes middagsbord, skålat och skrattat med hennes familj men satt nu istället här. Med fienden. Hon skakade. Den enda herr Valdemar hade tränat henne i var oralsex, och nu skulle han låna ut henne som om hon vore ett verktyg, en leksak. Till den här förrädaren! Hon hade haft en aning om att det var något sådant som skulle ske, men inte till den här vedervärdige man. Minna skakade, knöt sina händer hårt.

Mannen R fortsatte som om han diskuterade en formatlitet: “Det handlar mer om segerns sötma, eller hur?”

“Det gör det sannerligen” höll herr Valdemar med. Sedan vinkade han med ett finger, befallde kort: “Minna, på knä”.

Tom, avtrubbad och som skild från sin kropp tog hon små steg fram mellan fåtöljerna, vände sig mot den svekfulle herren. När hon påmindes om att rummet var fullt av människor som förväntansfullt stirrade på henne vek sig benen och hon föll hårt ner på knä. Fnitter. De hade tolkat hennes fall som iver.

“Nå…” uppmanade herr Valdemar. Han tittade inte ens åt hennes håll, utan fokuserade istället på boken som låg i hans knä. Mannen framför henne vilade dock sin storögda blick på henne.

Minna såg hur bulan i hans byxor tagit form, men tog knappt notis. Det var för mycket. Medan händerna frigjorde hans styvnad domnade hon bort. Hon insåg inte att hon mentalt lämnat rummet förrän hon rycktes tillbaka till det.

“Fröken Blenda!” kallade herr Valdemar och gestikulerade mot Minna. Blenda, exalterad av möjligheten att förvärra plågan steg raskt fram och grabbade tag i offrets hår.

Minna, som suttit med kuken i händerna, stilla och frånvarande, fann sig plötsligt och hastigt tvingad ner mot svullnaden. Den tvingade sig in i munnen och slog i bak mot strupen. Hela insidan av hennes kropp kändes som att den vreds om och skulle vändas ut och in. Sedan drogs hon bakåt, bara för att tryckas ner igen. Blenda bytte grepp, höll i hennes hår med båda händerna och runkade hårt av herren med hjälp av Minnas ansikte. Hon kunde inte andas, hennes kropp kändes som att den skulle explodera, hennes ansikte blev helt söligt av egna kroppsvätskor. Blenda skrattade högt i hennes öra:

“Där får du, din lilla slyna, din jäv-” En tung lavett från gästen tystade henne tvärt. Blenda stannade upp i sina våldsamma rörelser, höll Minna pressad ner mot buken. Hon var övertygad om att kuken skulle kväva henne.

“Det passar sig inte att tillrättavisa andras tjänstefolk” sade herr Valdemar lugnt. “För god vänskaps skull ska jag inte lägga vikt vid det dock”. Han tog en penna och började skriva i sin bok. Minnas kropp ryckte och skakade.

“Många ursäkter, min vän. Jag blev lite nog exalterad”. Mannen lät som om han inte ens var medveten om de unga kvinnor som på olika sätt led vid hans skrev.

“Nå, inget att förlåta” fortsatte herr Valdemar i en lätt ton. Han vände huvudet mot trion bredvid honom och log. “Hon blir alltid våt, vet ni”.

Blenda hade surmulet åter bytt grepp, höll fast Minnas händer bakom hennes rygg med ena handen och börjat föra huvudet fram och tillbaka igen med en andra. Korta och små rörelser så att hennes hals aldrig fick vila. Herr Valdemar fortsatte:

“Jag har inte knullat henne än. Vill ni så är det bara att ta för sig”. Som om han erbjöd ost och kex, eller precis öppnat en vinbutelj.

“Herr Valdemar, ni är alltför generös”. Han tog över greppet om hennes huvud med sin stora, tunga hand. Blenda släppte taget, neg och rörde sig tyst tillbaka till sin plats bland åskådarna. Med kuken obarmhärtigt vilande i hennes mun tvingades Minnas blick upp för att möta hans. “Du ska suga med läpparna, och använda tungan. Det gör dig gott att minnas det, flicka lilla”. Han klappade henne några gånger på kinden med sin fria hand. Minna andades darrande, såg honom knappt genom tårarna. Det enda hon kände genom den bultande smärtan i svalget var avsmak.

Minna slets upp från knäna när herr R reste sig i fåtöljen, fortfarande med hennes huvud i ett hårt, fast grepp. Hon snörvlade, flämtade och stönade på en och samma gång. Hon kunde nästan se sig själv ur de andra hembiträdenas perspektiv där hon var, patetisk och hjälplös. Det korta ögonblick hon var på fötter slängde hon i förakt en blick mot herr Valdemar bredvid henne. Ett frö av hopp såddes i hennes sargade sinne.

Innan hon hann göra någonting mer knuffades hon framåt och föll återigen ner på golvet, landade på alla fyra. Mannen bakom henne grymtade och frustade. Han slängde upp hennes kjol, drog fumligt ner hennes trosor och började ovarsamt klämma och känna på henne. Minna vilade på sina armbågar, stirrade ner i golvet och försökte låtsas om att hela situationen inte var verklig, som om hon inte visste vad som skulle hända. Hon önskade att hon kunde sväva bort igen, låta psyket lämna kroppen - men så blev det inte. istället var hon alltför förankrad i rummet. Bakom henne visste hon att han tornade; hon kände hur hans skugga låg över henne, tyngde ner henne mot mattan.

Han tog häftigt om hennes kärlekshandtag, trängde plötsligt och hårt in i henne. Hennes stön var gällt och högt, men övergick i ett jämmer som överröstades av hans flämtningar och frustanden. Minna tyckte trots det att hon aldrig hört sådan dov, kvävande tystnad. Än en gång användes hennes kropp för att runka av denna man, en av dem som nyligen förstört hennes liv på så många sätt. Rytmen han höll var långsam, stötande. Han rörde inte själv sina höfter utan förde henne fram och tillbaka, fram och tillbaka, smekte sin kuk med hennes heta kött.

En stark hand landade på hennes rygg och hon trycktes platt mot golvet. Herr R tog igen ett smärtsamt tag om hennes hår och ryckte upp hennes ansikte medan han lade sig ovanpå henne. Minna insåg att hon grät, för hennes syn grumlades av svidande tårar. Hastigare, mer primalt, tog han henne. Hans andedräkt låg fuktig i hennes öra, men hon brydde sig inte om den. Hon bet ihop och tvingade sig till att se på dem. Stirra med salta ögon på alla de kvinnor, posterade runt i rummet som alla bevittnade och deltog i hennes utsatthet. De som gjort hennes öde till underhållning och egen njutning. Hon skulle inte titta bort.

I herr Valdemars bok hade hon skymtat datum och namn. Besökarens namn, hennes eget för- och ättenamn. Mer text hon inte hunnit urskilja. Hon lät tanken växa fritt; herr Valdemars anteckningsbok var en förteckning över alla hans synder. I skulle det finnas bevis för allt han gjort, på alla sätt han bedragit världen och dragit hennes far i smutsen. Med boken skulle hon kunna vända allting till rätta igen.

Föreställningarna hon byggde upp gav upphov till det leende som hon bar när Herr R-någonting med en högljudd och utdragen suck fullkomligt fyllde henne med seg, varm sperma. Hon märkte det inte ens. Publiken gjorde däremot en direkt och självklar koppling.

*

Hon lämnades i ett ynkligt skick på golvet medan den övriga personalen lämnade salongen. Herr Valdemar beordrade henne att hålla sig stilla där hon var, ifall någon av männen fick lust att “avlasta sig” igen. Gång på gång blev Minna knullad den natten, använd som något obetydligt och förbrukbart, ett slit-och-släng. Hon hade slutat bry sig. Hon hade en plan.

Fortsättning:

Del 1 (9 mar 2023)
Del 2 (16 jan 2023)
Del 3 (25 jan 2023)
Del 4 (9 mar 2023)
Del 5: Avslutning (9 mar 2023)

Tillagd 25 jan 2023 Noveller #Kvinna som bottom #Sex #Sadist #Smisk #Naken vs. påklädd #Service #Disciplin #Skamlekar #Psykisk dominans #Fysisk dominans #Smärta #Tårar #Face sitting #Exhibitionism #Utlåning

Du kan inte se eller skriva kommentarer eftersom du inte är inloggad.

🗁 Noveller

🖶 Print Alster ID 34250 ⚑ Anmäl