Heder & hembiträden Del 2

Heder & hembiträden

Del 2

Efter någon vecka hade Minna kommit in i de dagliga rutinerna och börjat vänja sig vid att de andra hembiträdena behandlade henne som pesten själv. Herr Valdemar såg hon sällan till, och gott var väl det. Dagen efter deras förra möte kunde hon knappt ta sig ur sängen; det var ångesten över vad som skulle hända om hon var sen som fått henne att möda sig upp och ut i arbetet. Alla de andra tjänstekvinnorna tycktes ha förstått vad hon blivit utsatt för då hon hela dagen fick motta gliringar och grimaser som anspelade på hennes ömma stjärt. Hon gjorde sitt bästa för att ignorera dem, inte bevärdiga dem med en reaktion.

“Detta är ett ondskans hus” tänkte Minna för sig själv, bet ihop och härdade ut. Viskandet och fnissningarna tycktes aldrig ta slut, och efter några dagar blev de djärvare, men de sa aldrig något direkt till henne. Minna misstänkte att herr Valdemar gett order om att ingen i personalen utom mamsell Amina fick tilltala henne direkt.

Ett hembiträde vid namn Blenda gjorde en ansträngning att bli Minnas värsta plågoande. Var gång de var i samma rum bland andra lade hon låga kommentarer om att det “luktar fisförnämt” eller redogjorde för hur “herr Valdemars lilla slampa” var helt värdelös på allt som har med hushållsarbete att göra. Var de ensamma i ett rum såg Blenda till att sabotera så mycket hon kunde genom knuffar och fällben. En gång hällde hon en hink med skurvatten över Minna. Mamsell Amina insåg nog hur det hade gått till, men förebrådde ända Minna för oaktsamhet innan hon hjälpt med att tvätta arbetsuniformen. Ibland sken ett mildare drag genom hushållerskans hårda ord. Det var inte medlidande, inte ens medkännande, men något som liknade en vag känsla av ansvar.

Efter ytterligare en liten tid började Minna slappna av i sin roll på godset. Hon vägrade finna sig i den, påmindes ständigt om sin vrede och ed, men hade likväl förlikat sig med hur hennes vardag såg ut. Så en dag, just som arbetarnas lunchtimme skulle börja och de flesta samlats i köksmatsalen steg mamsell Amina med pondus; hon utstrålade en uppmaning om tystnad. Minna satt som vanligt ensam vid sitt bord, och kände hur alla blickar i rummet fästes på henne när mamsell Amina högt, tydligt och utan tvekan inför alla förkunnade:

“Minna. Du ska infinna dig hos herr Valdemar omedelbart. Herrn önskar en avsugning”.

Hela Minnas kropp låste sig. Hon började svettas, hjärtat klappade så hårt att det gjorde ont och andningen blev grund. Rummet hade utbrutit i ett öronbedövande och hånfullt mummel. Någon skrattade. Minnas synfält krympte. Mamsell Amina gick fram till henne.

“Gå nu” var allt hon sa, bestämd och fast i både blick och röst.

Minna reste sig och började gå mot dörren, den röda skammen lös som en sol från hennes ansikte. Det sista hon hörde tydligt innan hon lämnade rummet var Blendas röst som ropade efter henne:

“Se, fina fröken har gått och blivit hora, va!” Skrattet som följde verkade gemytligt och glatt, som om de alla förenades och fann gemenskap i hennes olycka.

*

Korridorerna till herr Valdemars kontor var längre än vanligt, oändliga och ödsliga. Minna gick med blicken i golvet, försökte för sitt liv kontrollera andningen och sortera i sina tankar. Sökte fanatiskt efter en utväg, men fann ingen innan hon stod framför den tunga dörren, portentill hennes privata helvete. Hon tog ett par djupa andetag och knackade försiktigt. Herr Valdemars röst bjöd henne att komma in.

Herrn satt vid sitt skrivbord och bläddrade med ett fundersamt uttryck i sin anteckningsbok. Han tittade inte upp på Minna när hon klev in i rummet, utan vinkade bara åt henne att komma närmare. Hennes kinder blossade upp igen, pulsen dunkade i öronen och hon gick långsamt fram till skrivbordet.

“Kom” befallde herr Valdemar kort, fortfarande med blicken i boken. Minna försökte se vad som stod i den medan hon gick runt skrivbordet, men han stängde igen den innan hon kunde utröna något. Han vred sig i sin stol så att hon stod rakt framför honom:

“På knä” löd nästa order.

Minnas ben skakade, veknade när hon satte sig ner framför honom. Insikten om att hon inte kommer lyckas dra sig ur det här omfamnade henne allt hårdare. Verkligheten stod inte på hennes sida. Hon föll på knä framför honom, som för att be, och höll sig orörlig.

“Vet du inte vad du ska göra?”

Hon mumlade till svar: “Jo, herr Valdemar”.

“Nå, vad väntar du på?”

Långsamt knäppte hon upp hans byxor, som om hon skulle kunna hitta en flyktväg om hon fick några sekunder till. Trevande frigjorde hon hans kuk. Den började hårdna i hennes hand, växte precis framför ansiktet på henne. Hon kände tårarna bakom ögonen, men tvingade bort dem.

Hans lem blev ännu större, inte enorm, men nog för att Minna skulle kunna hålla den med båda händerna. Sakta började hon föra sitt grepp fram och tillbaka över skaftet. Hon önskade att han skulle nöja sig med detta, men då hon tittade upp såg hon i hans ansikte att det var lönlöst. Herr Valdemars ögonbryn var spända i en hård min.

“Det där duger inte” sade han bistert och lade handen om hennes bakhuvud. Minnas ansikte fördes bestämt nedåt och hon hann nätt och jämt öppna munnen för att omsluta den hårda kuken. Med ett stadigt grepp använde han hennes mun för att smeka sig själv, fram och tillbaka, utan hänsyn för hembiträdets välmående över huvud taget.

Minna trängde undan paniken som först sköljt över henne, försökte slappna av bäst det gick och andas de få korta ögonblick som slank igenom rytmen. Det var bara att härda ut. När han släppte hennes huvud fortsatte hon på eget bevåg. Hon famlade först efter rytmen men hittade den snabbt. Hon kom undan med att inte ta den lika djupt som han fått henne att göra, och hittade snart ett sätt att andas något lättare.

“Överlevnadstaktiker” tänkte hon för sig själv. “Det här är bara överlevnad”.

Herr Valdemar sa ingenting. Ibland undslapp han sig ett dovt grymtande ljud eller något Minna gissade var en kvävd frustning. Detta pågick i vad som kändes som evigheter. Minna ökade rytmen och såg upp mot honom, mötte hans blick, men hon kunde inte utläsa någonting av honom.

“Minna” sade han till slut med en suck. “Du är inte särskilt bra på det här. Vi kommer att få öva mycket, du och jag.”

Någonting inom henne förvandlades till bly och sjönk genom magen. Hon hade avskytt varje sekund, och ändå lyckades han förödmjuka henne. Minna kunde helt enkelt inte tro det. Hon flämtade till av att han plötsligt högg tag om hennes hår och drog bakåt. Med andra handen tog han tag om sin kuk och runkade den snabbt. Han riktade den rakt mot hennes ansikte och täckte det med tjock, seg sperma. Minna ryckte till hårt, fick det överallt, var för en sekund övertygad om att han skulle dränka henne i satsen, smörja in hela hennes kropp men efter några sekunder var det över. Herr Valdemar andades tungt, tog tag under hennes haka och lyfte hennes ansikte mot hans:

“Lyssna noga nu. Jag kommer att veta omedelbart om du inte lyder mig”.

*

Minna gick med rak rygg tillbaka till herrgårdspersonalens matsal. Hon hade inte varit borta länge; hon visste att lunchtimmen ännu inte var över, och att alla skulle vara kvar. Hon kände äckel inför sig själv. Sperman låg kvar i en tjock hinna över hennes ansikte, lukten trängde in i henne, men hon kämpade emot. Hon skulle göra allt som krävdes för att överleva, hon skulle stå ut. Hon skulle lyda order, om det var vad hon måste göra, men de skulle aldrig knäcka henne. Aldrig ge upp. Hon måste bara härda ut.

Gråten låg tjock bakom ögonen. Hon försökte hålla huvudet värdigt högt när hon steg in i lunchrummet. Alla blickar drogs oundvikligt mot henne, mot säden som täckte ansiktet och fläckade klänningen. Minna tänkte att det måste vara såhär det känns att arkebuseras och se gevären läggas an. Hon hade inte förskonats med ögonbindel. Ett djupt andetag, en ansträngning att få rösten till att hålla:

“Herr Valdemar låter hälsa…” började hon men tystnade en sekund när hon kände smaken av sperman som rann över läpparna. Hon började om. “Herr Valdemar låter hälsa att ni alla från och med denna stund har full rätt att…” Hon harklade sig, tog ett andetag och tog sats på nytt. Hon vägrade darra på rösten. Det skulle hon inte ge dem. “...har full rätt till min kropp. NI får antasta mig när, var och nästan hur ni vill. Herr Valdemar vill understryka att jag inte skall komma till allvarlig skada, och att jag inte skall bli… bli… Att jag inte skall bli knullad.” Hon veknade, blev svag inuti kroppen, men höll ryggen rak och blicken fäst framåt. “I övrigt kan använda mig hur bäst ni behagar, så länge det inte går ut över er arbete”.

Minna gick sedan till sin ensamma plats och satte sig, försökte ignorera den tjocka tystnaden och de dussintals blickarna som följde henne med gryende hunger. Mamsell Amina lämnade uttryckslöst rummet, och när dörren gick igen slog den sönder tystnaden. Minna kunde bara ana vad som komma skulle, men gjorde ingenting för att stoppa det. Det fanns ingenting hon kunde göra. Bara andas, och försöka hålla det öronbedövande pladdret runt omkring henne ute. Blenda stegade sturskt fram till Minna, händerna i sidorna och iklädd ett brett, triumferande flin.

“Jaså, fina fröken hora har varit inne hos herrn.” Rummet tystnade i spänd förväntan. Blenda böjde sig framåt. “Så, vad gjorde ni då? Något du vill dela med oss andra?” Blenda drog ett finger över Minnas kind, och tryckte sedan sperman i munnen på henne. Några i publiken fnissade. “Lunchen är nästan slut, men jag tror inte att du har fått nog att äta.”

Minna flämtade högljutt när hon slets hårt hur stolen. Inför alla drogs klänningen våldsamt från hennes kropp och än en gång blottades hon inför andras åsyn. Blenda höll om nacken med ena handen och med den andra klämde och nöp hon i Minnas hull. Hon kunde inte hjälpa att gny. Här och var fnissades och viskades det. Blenda nådde hennes sköte och sken upp.

“Åh, nämen titta! Horfröken är våt”. Mer fniss, ett skratt. Stämningen i rummet växte. “Undrar om det är en rest från besöket på kontoret, eller om hon tänder på att bli uppvisad? Vad tror ni?”

Rop, skratt och hån i gensvar. Minna knep ihop ögonen, försökte hålla gråten borta. När Blenda nöp och drog i bröstvårtorna kunde hon inte hålla inne med ett stön, vilket roade något oerhört. Det var då hon kände skammen åter bryta igenom fasaden, och hon visste att alla som deltog i hennes förnedring såg hennes lidande, och njöt av det. Skratt och hejarop ljöd när Blenda styrde henne fram mot det stora matbordet. Vad som kändes som hundratals händer tog skoningslöst i henne, drog och slet henne åt olika håll. Hennes armar sträcktes ut, bakåt, någon drog henne i håret, flera händer ville hårdhänt känna på hennes fitta för att se om hon verkligen var lika våt som utlovat. Det var hon, men inte av lust.

Minna lät dem ta för sig. Hon skulle inte önska nåd, inte sänka sig till att hulkande vädja om att de ska låta henne vara, böna och be om att skona henne. Då skulle förödmjukelsen vara total, då skulle hon ha förlorat på riktigt. Hon skulle stå ut, överleva, ställa allt till rätta.

Hopen vred och vände på henne. Minna kände sig som en trasdocka. Hon fann sig nedtryckt och fasthållen på bordet, utspänd som på en sträckbänk. Hennes kropp hade börjat ömma, hon kände sig på samma gång fången och overklig i den. Någon kröp upp och satte sig gränsle över henne, lutade sig fram. Det var Blenda. Någon annan höll hennes huvud still medan plågoanden slickade hennes ansikte rent.

Hårda händer nöp och ryckte plötsligt i hennes blygdläppar, och då kunde Minna inte hålla sig längre. Hon försökte instinktivt men lönlöst dra sina lemmar åt sig, hennes torso hulkade och andningen blev snabb och panisk. Hennes kropp ville inte mer, ville inte släppa efter för detta. Någon smiskade insidan av hennes lår och hon skrek till, men tystades av ett fast grepp kring halsen. Hon spärrade upp ögonen och mötte Blendas blick, full av lyster.

“Är slampan hungrig? Vill hon ha mer att äta?” gapade Blenda i ansiktet på henne och flyttade sig sedan framåt, lyfte sin kjol och satte sig med tyngd på Minnas ansikte, benen dinglande över bordskanten. Hon gungade, gned sin fitta över ansiktet, men inte för att bli slickad eller för egen tillfredsställelse. Minna kunde inte andas, inte röra sig och inte skrika. Ansiktet manglades, låren slogs, brösten bets och folk skrek av skratt runt henne. Hela världen rasade in och hon var övertygad om att det var såhär hon skulle dö.

Plötsligt tog allt slut. På ett ögonblick blev det tyst, hennes kropp släpptes och fri och hon förnam hur rummet runt henne tömdes på människor. Hon låg kvar på bordet, oändligt matt och mör. När hon öppnade ögonen såg hon att mamsell Amina börjat plocka undan efter all hembiträden som lämnat dem så hastigt.

“Så länge det inte arbetet blir lidande var det. Rasten är slut nu” löd förklaringen. Minna låg kvar och andades utan att någon av dem sa någonting.

Fortsättning:

Del 1 (9 mar 2023)
Del 2 (16 jan 2023)
Del 3 (25 jan 2023)
Del 4 (9 mar 2023)
Del 5: Avslutning (9 mar 2023)

Tillagd 16 jan 2023 Noveller #Kvinna som bottom #Sex #Sadist #Smisk #Naken vs. påklädd #Service #Disciplin #Skamlekar #Psykisk dominans #Fysisk dominans #Smärta #Tårar #Face sitting #Exhibitionism #Utlåning

Du kan inte se eller skriva kommentarer eftersom du inte är inloggad.

🗁 Noveller

🖶 Print Alster ID 34170 ⚑ Anmäl