Heder & hembiträden

Del 1

På vad som kändes som ett ögonblick hade Minnas hela värld slagits sönder. Senare pusslade hon ihop att familjens fall var kulmen på ett spel som pågått mycket länge, och att hennes far hade kämpat in i det sista för att skydda dem. Hon såg det hedervärda i hans agerande, men önskade också att han släppt in henne från början. Om han fostrat henne till att bli en spelare i maktens mötesrum, utbildat henne i affärer och politik, så hade hon kunnat hjälpa honom. Minna, som familjens enda barn och den sista arvtagerskan till ättenamnet, skulle dock bli en proper fröken och giftas till att bli en nobel dam. Makten som följde en sådan roll föll henne däremot inte alls naturligt att nyttja, och i stället kunde hon framstå som både naiv och envis.

Ättens namn var inte värt någonting längre. Den enda hemgift det skulle bära med sig var skam och vanära. Hennes far hade utmanövrerats och krossats av rivalen herr Valdemar. Minna var inte helt säker på hur eller vad som skett, men via media, skvaller och föräldrarnas kryptiska förklaringar, ursäkter och böner hade hon förstått att fadern varit inblandad i skumraskaffärer på stor nivå, både internationellt och politiskt. Herr Valdemar hade använt detta för att störta honom en gång för alla, och tycktes på så sätt ha vunnit det maktkrig som pågått mellan klanerna i generationer.

Herr Valdemar påstod sig dock vara en man av nåd. De fick behålla släkthuset och nog med tillgångar för att hålla sig flytande. Företaget köpte han upp och lät Minnas far sitta kvar i styrelsen, men utan eget inflytande. Alla politiska uppdrag var dock sedan länge försvunna. Som försäkring på att familjen och ätten i stort skulle hålla sig fogliga krävde herr Valdemar i gengäld att Minna, arvtagerskan, gick i tjänst hos honom som en del av staben hembiträden i hans privata residens. På så sätt hade han kontroll över ättens framtid, och ingen anledning till mer träta skulle finnas påstod han. I praktiken var hon både gisslan och trofé, inget annat.

*

Första dagen i herrgården stod Minna där, klädd som ett simpelt tjänstehjon, dränkt i sammanbiten skam, och stirrade ner i mattan på kontorsgolvet. Framför henne satt mannen som för en månad sedan bara var någon hennes far talade om vid middagsbordet, men som nu ägde hennes liv och framtid. Hon antog att han log hånfullt bakom skrivbordet, men förödmjukelsen vägde för tungt för att hon skulle kunna lyfta huvudet och se efter.

“Nå, Minna” började herr Valdemar. “Jag förstår att allt detta är nytt och omtumlande för dig. Mamsell Amina hjälper dig med det praktiska. Gör bara som du blir tillsagd så ska du se att du vänjer dig snart”. Inte en tillstymmelse av medömkan i hans röst.

Minna stod stilla kvar, osäker på vad hon skulle göra härnäst. I hennes hus brukade de säga till när tjänarna skulle gå.

“Seså” sa herr Valdemar milt och viftade med handen när hon inte rörde på sig. Minna vände sig mot dörren för att leta efter mamsell Amina men stoppades av en harkling. Hon vred ansiktet underdånigt mot husets herre. Han förklarade uppfordrande och torrt:

“Du ska säga ‘Ja, herr Valdemar’”.

Hon kände hur hennes blick förändrades, att hennes ansikte hårdnade i förakt. Hon höll igen, höll ihop och tänkte inte falla samman. Inte inför honom. Hon stod så och stirrade på honom medan han väntade tålmodigt. Till slut tog började hon andas igen och fick behärskat ur sig ett stelt:

“Ja, herr Valdemar”.

Vid detta släppte han henne med blicken och tittade ner i sina papper, som hon inte längre fanns i rummet. Minna öppnade den tunga dörren och gick ut. Hela kroppen skälvde när dörren gick igen bakom henne, knäna veknade och hon föll ner på hallgolvet. Hon samlade sig snabbt och var tacksam att ingen sett hennes svaghet. Hon skulle inte vika sig, vad som än hände.

*

De första dagarna flöt trögt förbi. Minnas motvilja att ta sig an sysslor som hon hela sitt liv fått höra är under hennes värdighet blev inte bättre av att de andra i tjänstefolket inte talade till henne. Några av hembiträdena i hennes egen ålder kunde viska, fnittra och peka åt hennes håll utan att alls försöka dölja sitt hån. Det enda undantaget var mamsell Amina, som var något äldre än de andra i staben och den som varit i herr Valdemars tjänst längst. Hennes roll var att ansvara för godsets tjänstefolk. Enda gången hon tillrättavisade någon för att ha skrattat åt nykomlingen var när det gick ut över deras eget arbete.

Mamsell Amina tog sig an Minna med en reserverad och saklig hållning. Minna tänkte att den enda anledningen till att mamsell Amina pratade med henne över huvud taget var för att det ingick i hennes jobb. När hon väl sa något var det korthugget och rakt på sakt:

“Skurhinkarna är där” eller “var mer noggrann när du dammar”. Minna kunde ana en svald suck var gång inte nått upp till den äldre hushållerskans standard. Aldrig har hon känt sig så oduglig som under dessa dagar.

En eftermiddag mot den första veckans slut, just när Minna känt att hon har börjat lära sig rutinerna och hitta i herrgården, lämnades hon till att putsa fönster i ett av biblioteken. Hon stod på en pall för att nå hela vägen, och var mitt uppe i arbetet när hon hörde dörren till rummet öppnas. Hon kastade en snabb blick bakåt och möttes herr Valdemar. Minna blev plötsligt medveten om varenda nerv i hela sin kropp, huden knottrade sig och hjärtat slog hårdare. Det var första gången hon sett honom på nära håll sen den första dagen inne på hans kontor. Hon var övertygad om att han sökt upp henne, att de inte bara råkat hamna i samma rum. Lika kvickt bestämde hon sig för att ignorera honom och vände sig åter till fönstret hon stod vid, men kunde inte fokusera på arbetet. I stället lyssnade hon på hur han lugnt gick närmare henne.

Minna putsade samma fläck om och om igen, helt stel i allt utom den enda rörelsen. Vad skulle han göra? Gäcka henne ännu mer, påminna om faderns nederlag? Komma med hårda, spefulla ord om hur han förgjort hennes arv och framtid? Minnas tankar gick i ilfart när han ställde sig bakom henne. Lika självklart som om han skulle ha tagit ner en bok från sin hylla lyfte han på hennes kjol. Alla tankar stannade tvärt och en ilning ljöd genom hennes kropp. Herr Valdemar tog antingen ingen notis om hur hon förvandlats till en stenstod på sin pall, eller så rörde det honom inte.

“Från och med imorgon ska du gå utan underkläder”. Sedan släppte han hennes kläder, lika avslappnad som innan och började röra sig ut ur rummet, men i dörren stannade han, vände sig mot hembiträdet och sade:

“Du glömmer dig, Minna”.

Minna, som frigjort sig från paralysen, kom på sig själv med att ännu en gång stirra på mannen som orsakat henne så mycket ont. Hon mötte hans blick för en kort sekund och såg hur hans ögonbryn rynkades i ett hårt drag, helt väsensskilt från den avslappnade hållning han haft när han antastade henne nyss.

“Ja, herr Valdemar” svarade hon med låg och stadig röst.

När han lämnat rummet använde hon all sin ilska på resterande fönster. Det fanns gränser för hur långt det hon kan låta det här fortgå. Han ska inte tro att han kan behandla henne hur som helst. Det här har gått alldeles överstyr.

*

Dagen efter, just som middagen blivit undandukad, kallades Minna in på herr Valdemars kontor. Hon hade väntat på den stunden. Hela natten hade hon vridit, vänt och vältrat sig i sin vrede, ända till gryningen tvingade henne till en ny arbetsdag. Trots kroppens matthet gick hon således med rak rygg och högt hållet huvud mot kontoret; hon hade bestämt sig för att inte låta sig kuvas, vad som än hände.

Herr Valdemar satt bakom sitt tunga skrivbord och antecknade någonting i en bok när MInna steg in i rummet. Till en början gjorde gav han inget tecken att ens ha lagt märke till hennes närvaro, och hon väntade tålmodigt och stilla. Han skulle inte knäcka henne med sina små knep.

“Nå…” sa han till sist, lade ner pennan och stängde igen boken. “Minns du vad jag sade till dig igår?” fortsatte han sakligt. Minna rörde inte en min, och gjorde ingen ansats till att svara. Hennes förakt sken ur blicken på henne. Herr Valdemar lade an samma hårda drag över ögonbrynen som dagen innan. Sedan reste han sig varsamt från sin kontorsfåtölj, gick runt skrivbordet och ställde sig framför Minna. Han granskade henne med ett ansiktsuttryck hon inte kunde tolka.

“Svara på frågan”. Tonfallet var hårdare, en order. Hon var tvungen att lyfta på blicken för att kunna se honom i ögonen, och svarade med löje:

“Ja, herr Valdemar”.

Hans uttryck skiftade inte en millimeter när han i sin tur befallde: “Bevisa det”. En skälvning for genom genom Minnas kropp. Vafan sa han? “Lyft på kjolen och visa mig”.

Hon blev kallsvettig inombords, kunde inte röra sig. Med en kraftansträngning lyckades hon hålla hatet i kontroll, men märkte hur hon lätt darrade på rösten när hon äntligen bröt sin förlamning och väste:

“Du ditt jävla äck-”.

Längre hann hon inte. Herr Valdemar grabbade tag om hennes hals och tryckte henne flera steg bakåt, slog henne in i väggen. Allt gick så snabbt. Hennes tår nuddade knappt golvet, hon blundade hårt, kunde inte skrika. Med en simpel handrörelse, utan att på något sätt lossa sitt grepp, vred han hennes ansikte åt sidan och kom helt nära hennes öra. Hans röst var full av maktens rättfärdighet:

“Du verkar inte förstå situationen du befinner dig i, men jag ska förklara för dig”. Minna visste inte ens om hon kunde andas, allt hon kunde med var att gny. “Du tillhör mig nu. Hela din familj tillhör mig. Om du inte gör som jag säger så kommer du aldrig att se dem igen. Förstår du?”. Minnas kropp började bli ryckig, hon försökte grabba tag i hans hand eller arm eller någonting för att bända bort honom, frigöra sig, men han var övermäktig.

“Förstår du?”. Hon lyckades nicka genom paniken. Det kändes frenetiskt, en desperat rörelse. Han släppte greppet om hennes hals, hon föll ner mot golvet och landade på knä, slog händerna om sin ömma hals, andades flämtande. Omedelbart slets hon uppåt igen, greppad vid hårbottnen släpades hon bort till hans skrivbord där han hårdhänt slängde ner hennes ansikte mot träskivan och höll henne kvar så, framåtböjd och nedtryckt.

“När jag säger till dig att inte ta på några underkläder, vad gör du då?”. Hans röst var hård, spänd. “Vad ska du göra när du får en order? Tänk på din familj när du svarar nu”. Med ynklig röst knystade hon fram:

“Lyder, herr Valdemar”. Minna kände tårarna bryta ut.

“Nå, när jag har sagt åt dig att inte ha några underkläder på dig, och sedan säger åt dig att lyfta på kjolen, vad förväntar jag mig att se då?”

Hon visste inte vad hon skulle svara. Hon visste inte vad han ville ha för svar. Hon rodnade, även i en sådan här situation kände hon skammen ta plats på hennes ansikte, genom allt annat. Tvekande svarade hon lågt:

“Att jag lytt order, herr Valdemar”.

“Vad är det jag förväntar mig att se om du har lytt order?”. Otåligare, hetsigare.

Minnas hjärta slog hårdare, snabbare. Skamset tvingade hon ur sig orden:

“Mitt kön, herr Valdemar”.

“Tänk efter noga nu, Minna. Hur tror du att jag vill ha svaret på den frågan? Säg det igen, men tänk efter. Tänk på din familj.” Tonen var mildare nu, mer behärskad. “Vad förväntar jag mig att se när jag befaller dig att lyfta på kjolen?”.

Hon svalde en snyftning. Andades skälvande in.

“Min fitta, herr Valdemar”. En skiftning inom henne, som om något bröts av; en känsla av nederlag och misslyckande.

“När jag ber dig att lyfta på kjolen nu, kommer jag att se din fitta då, Minna?”.

Insikten slår henne som ett rapp över ryggen. Innan hon hinner svara fortsätter han:

“Lyft på kjolen”.

Böjd framåt och pressad ner i det hårda, tunga skrivbordet sträckte hon sina armar bakåt, fick tag i kjoltyget och drog upp det för att blotta sin bakdel. Gråten släppte, och hon började hulka.

“Minna, Minna, Minna…” suckande han. Nedlåtande, men inte besviken; han fann henne snarare patetisk. “Trotsighet och olydnad kommer inte ta dig någonstans.” Med sin fria hand tog han tag i hennes trosor och ryckte ned dem, blottade henne obarmhärtigt. Hon flämtade till när drog dem längre ner. När han fått av dem helt, utan att hon gjort motstånd, lyfte han hennes huvud, vilket han fortfarande höll i ett hårt och fast grepp, och tryckte in trosorna som en liten boll i hennes mun. Minna var för avtrubbad för att kämpa emot. Inte lealös, men psykiskt bortdomnad. Hon orkade inte med att ta in vad som hände längre.

Hon vaknade ur sin slöhet av en skarp, snärtande smärta på ena skinkan, snart åtföljd av ett likadant slag på den andra. Hon kved, men då hårdnade herr Valdemars grepp om hennes hårfäste och han tryckte än en gång ner henne mot den hårda bordsskivan och sa:

“Nå, en sak ska du ha klart för dig”. Han slog igen - smack! Hon ryckte till, gnydde. “Du kommer inte härifrån. Alla ögon och öron här tillhör mig.” Ett till slag, hårdare. Hon bet ihop, grät mer, men tystare. Andades snabbare. “Även om du skulle komma ut ur huset…” Slag, sen ett till. Hon kvävde ett skrik genom trosorna. “...så skulle din hemgård vara nedbränd innan du lämnat mina ägor. Du är i mitt våld, Minna.” Två slag på var skinka, var hårdare än det innan. Smärtan blandas ut med en ilsken värme. “Bästa sättet för dig att hjälpa dig själv och din familj är att stanna här och duktigt göra som du blir tillsagd. Förstått?”

Nya slag. Ansiktet vrider sig i fulgråt. Hon vill bara skrika rakt ut. Inte av smärta, men av frustration, sorg, hat. Hat mot herr Valdemar, hat mot alla andra i huset som låter det hända, hat mot situationen, hat mot världen.

“Förstått?!” Rösten högre, ilsknare. Hon kan varken tala eller nicka, och han vet om det. Grym är han. Hon är helt fast. Han slår hennes ända till hon är helt mör. Han bryr sig inte om hon svarar eller ej. Det är inte poängen.

Till slut upphör slagen. Minna känner hur hans stora, varma hand trycker mot hennes vulva, hennes så förnedrat blottade fitta. Hon förvånas över att vara våt och känner skammen krypa över henne igen. Hon försöker andas lugnt och djupt, men skakar för mycket. Herr Valdemar masserar henne hårt och hon är rädd för vad som kan komma härnäst. Ett grovt finger glider fram och tillbaka mellan hennes blygdläppar, Minna kniper ihop ögonen och knyter sina nävar hårt. Spänner hela kroppen.

“Jag kommer inte att knulla dig idag, Minna.” Herr Valdemars röst är lenare än vad hon någonsin kunde föreställa sig. “Det ska vi spara till ett annat tillfälle.” Han fortsätter att knåda henne, stora rörelser som glider över hennes klitoris.

Hennes flämtningar ändrar karaktär. Vad händer? Hon avskyr det här. Varför reagerar hon så? Det måste vara kroppen, en försvarsmekanism. Tankarna snurrar, smärtan är fortfarande färsk. Hon stönar lätt av hans oömma beröring, fastän hon försöker hålla tillbaka.

“Du kommer att få utstå mycket här. Du kommer säkert att hata mig om du inte redan gör det. Nå, det rör mig inte ryggen.”

Som om han visste att hon var på bristningsgränsen släppte han hennes blottade sköte just som hon skulle komma. Hon var för matt för att kunna göra något. Allting bultade och gjorde ont. Ögonen sved. Herr Valdemar höll kvar henne i samma position, gick runt skrivbordet, satte sig på huk framför henne och vred upp hennes huvud så att hans ansikte var alldeles inpå hennes. Han tog ut trosorna ur hennes mun och log milt mot henne.

“Om du försöker trotsa mig igen, Minna; om du inte lyder order…” Med en kraftansträngning mötte hon hans blick. “...då kommer jag att förgöra dig och hela din familj. För gott. Du kommer aldrig få se dem igen. Er framtid hänger på dig. Förstår du vad jag säger, Minna?”

Minna andades tungt några gånger. Hennes förakt för denna man nådde nya djup var sekund. I den stunden svor hon i sitt inre att vad som än hände, på vilka sätt denna djävul än kom att förnedra och plåga henne, skulle hon inte ge upp. Hon måste ta sig ur det här och återvända hem igen. På något sätt.

“Jag förstår, herr Valdemar”. Orden var tysta, men stadiga. Hon må ha förlorat den här gången, men han skulle aldrig besegra henne.

Fortsättning:

Del 1 (9 mar 2023)
Del 2 (16 jan 2023)
Del 3 (25 jan 2023)
Del 4 (9 mar 2023)
Del 5: Avslutning (9 mar 2023)

Minna arbetar som hembiträde hos ättens rival, och gör vad hon behöver för släkthederns skull

Tillagd 15 jan 2023 Noveller #Kvinna som bottom #Sex #Sadist #Smisk #Naken vs. påklädd #Service #Disciplin #Skamlekar #Psykisk dominans #Fysisk dominans #Smärta #Tårar #Face sitting #Exhibitionism #Utlåning

Du kan inte se eller skriva kommentarer eftersom du inte är inloggad.

🗁 Noveller

🖶 Print Alster ID 34161 ⚑ Anmäl