Norsk
Dansk
English
Nederlands
Suomi
Deutsch
Français
ItalianoParet dansar slow foxtrot och knullar publiken
| Jag förstår det då hon säger det ” detta var avsnitt 5 och vi kommer tillbaka nästa vecka.” då förstår jag. Jag gör en livepod. Det är förhållandevis nytt fenomen och börjar väl först nu sätta sig och det är en liten livepod pod på den plattformen, men de fungerar. Det kommer direktmeddelanden från publiken efter varje sändning och folk pratar om avsnitten efteråt och även inför sändning. Ja gör en stor del av manusarbetet kring denna lilla livepod. Jag är helt övertygad om att detta är något jag kommer fortsätta med. ”Kärlek och andra härligheter” är verkligen wow. Att helt få sätta sig ner i en timma varje vecka och prata om kärlek och andra härligheter, prata om relationer ur ett positivt perspektiv är underbart. Att bara få prata relationer är wow. Få prata sex, få prata erotik, prata kyssar och hångel. Få prata om romantisk sms. Att prata på dessa scener är som att dansa. Fråga är bara vad du vill dansa? Ska du dansa balett? Vill du dansa vals? Kanske tango eller foxtrott, dirty foxtrott. Minns ni dirty dancing? Min sfär, din sfär? Baby ska inte vara inne i Johnnys sfär. En de personer vill bara vara ensamma på scenen, de vill slåss. De vill inte dansa, de vill konfrontera, de vill ha debatt och de vill segra. Sen har vi de som vill att alla ska samlas på dansgolvet och köra disco, det känns som finlandsbåten, inte alls min stil Jag vill dansa vals, jag vill dansa foxtrott och ytterst sällan tango. Jag vill dansa dirty foxtrott. Jag vill knulla på scenen, knulla publiken. Om någon då kommer i och börjar dilla något om exempelvis arbetsmiljölagar ja då dör allt det blir som någon jävel som vill springa runt på en swingersklubb och prata orangea kvertet. Allt dör. Men då det blir dans då är det magiskt. Hon som dansar med sådan självklarhet, sådan trygghet. Hon äger. Hon har kul och hon slappnar av och går upp i känslan. Sen har vi ho som bara står stadigt genom hela dansen, hon som följer då man värmt upp henne ett tag. Sen har vi ho som säger ” okej låt oss dansa, får vi se hur kaxig du är, jag knullar gärna d på scenen, frågan är vill du knulla mig? På rätt sätt?” Ändå dans. Johnnys sfär, babies sfär. En del dansar på den tjusiga restaurangen där Johnny jobbar oh där Babys föräldrar huserar. Andra dansar där tjänstefolket håller hov. Jag dansar där tjänstefolket håller hov. Och livepoden är mitt dansgolv. Och jag njuter. Jag älskar det. Ibland blir samtalet som et enda långt härligt knull. Ibland blir sammalet som fingertoppar vid nackkotorna eller som andetag vid huden strax nedanför örat då orden viskas fram. Att göra en livepod är som att ställa sig på en scen och det enda viktiga är at knulla publiken. Vi ska inte knulla varandra på scenen. Vi på scenen ska dansa, det är publiken som ska knullas. Viss skillnad. Då hon som bara njuter och är så trygg i sig själv dansar så dansar hon med mig, men knullar hela världen. Det är som om hon gränslar publikens ansikten och hon rider publikens tunga medan hon dansar med mig. Hon som vill ha mer, som verkligen vill knulla, dansar slow foxtrott med mig. Men hennes blickar möter publiken. Hennes ord är som en stor orgasm för publiken. Hon äger dom. De kysser hennes stövlar och hon har en tydlig känsla av höga stövlar och korsett. Mig bryr hon sig inte om, jag är bara hennes danspartner. Hon äger och jag tänker bara bli skitigare och skitigare. Vi dansar på ett ställe som kan ses som tjänstefolkens scen. Det haglar grova sex-skämt kring bdsm. Det råder ingen tvekan om att alla är bdsm-utövare. Och publiken bönar och ber om att just hon sa binda dem, just hon ska smiska dem. Och jag morrar, jag blir skitigare och skitigare som Mick Jagger en timme in i spelningen. Vi dansar. Vi slåss inte, vi debatterar inte. Vi dansar och är inget annat än danspartners, men publiken knullar vi på ett subtilt sett med små penseldrag. Vi viskar och våra röster käns som piskrapp på den bundna upphetsade undergivna själebs rygg. Våra röster porlar och vi vet att det binder och fjättrat som bojor. Och alla vet, ala känner det. vi dansar dirty på kvällarna. Men en livepod är något anat. Det är fortfarande att knulla en publik. Men det är mer precision. Stöket oc bruset är borta. Det är bara två personer som dansar i en timma. Då måste man förstå vad som är johnnys space och vad som är babys space. Då måste man förstå att man är ett danspar och man måste kommunicera, genom andetag. Man måste lita på att man håller takten, att man inte trampar på varandras tår oc ändå måste man vara kreativ, våga följa känslan. Och trampar man fel måste man kunna hantera det, ha en plan och komma tillbaka in i matchen. Och man trampar fel. Men känslan där är magisk. Ett par som dasar, ibland två par, en scen, strålkastare och så inget annat. En timmas dans inför en pblik som vill bli knullade, men nu ska det inte bara vara kuken fram. Nu måste det vara knull på alla plan. Alla sinne, närheten, det djuriska, kommunikationen, alla orden och all tystad. En timma, ett par som dansar och en intim publik som vill bli kyssta, smekta, slickade, pullade. De kanske inte alls vill ha kuk, de kanske inte alls vill bli bundna och piskade. De kanske bara vill bli matade med coctailbär ur sockerlag eller bli smekta över ansiktet med en fjäder. Men de vill ha sex, de vill bli knullade på riktigt, hela vägen in och helst helt utan den bildliga kuken om det är möjligt. Att se ett par dansa i e timma och som publik metaforiskt bli så knullade att man som publik skälver utan att den bildliga kuken ens varit framme det är vad detta handlar om. det är vad jag älskar. Bara dansa med sin danspartner aldrig ens flirta med danspartnern varken på scen eller off scen. Alltid, alltid knulla din publik. Det finns i dag ingenting som kan få mig att ens överväga att sluta med livepod. |
Min känsla av livepod
Tillagd 29 jun 2021 Kultur- och faktaartiklar
Du kan inte se eller skriva kommentarer eftersom du inte är inloggad.