Vem bestämmer över dig?
Den fjärde vågens feminism är över oss. Det behöver definitivt inte vara något negativt, men som sexolog ser jag tydligt hur samma debatter som uppstod under 1970-talets sexkrig återkommer. Med samma argument och samma motsättningar. Vi har alltså på 50 år inte kommit särskilt långt vad gäller sexuell acceptans. Och det här stör mig.


Debatterna som förs idag handlar om pornografi, sexköp, BDSM och transpersoners könstillhörighet. Idag kommer jag hoppa över debatten kring transpersoner, eftersom den handlar om någonting helt annat än de övriga ämnena. Radikalfeminister ställs mot liberala feminister, eller sexnegativa mot sexpositiva, och jag önskar att vi alla kunde kämpa mot samma mål och acceptera varandras olikheter. Men det är inte det jag tänker ta upp idag. Det jag ska skriva om är gränser. För i det stora hela handlar det här om vem som har mandat att sätta gränser för sexuell aktivitet. Ska det vara kvinnan själv, eller det feministiska kollektivet.

Båda sidor har visserligen poänger, men också vissa problem. Vi tar ett ämne i taget, så ska jag försöka bena ut det här. Jag tänker inte säga åt dig vad du ska tycka, jag vill få dig att reflektera över vems gränser du följer: dina egna eller kollektivets?

Vi börjar med pornografi, för det är en het debatt. Ena sidan säger att pornografi är hemskt och skadligt, att män blir porrskadade och kvinnor utnyttjade. Problemet är att den forskning som visas upp, många gånger är feltolkad och i vissa fall är referenserna helt tagna ur luften. Jag hjälpte lokalradion att granska ett utskick från Porrfri Barndom, där samtliga referenser var helt missvisande och sa något helt annat än vad som påstods. Hur ska man då ta budskapet på allvar? Forskningen visar tvärtom att porrskador inte finns, men att man kan uppleva det så på grund av psykologisk påverkan. Det är ungefär som skadligheten av spel: för de flesta är det inte ett problem, men för några få blir det ett. Det är inte vad man använder, utan hur man använder det, som är problemet. Något som grundar sig i bristfälliga copingstrategier. Det finns dock en del problem som behöver belysas, och som den positiva sidan ibland blundar för, nämligen hur porr skapas. Det finns gott om kunskap om att en del inblandade, främst kvinnor men även män, utnyttjas och filmas för att bekosta droger eller andra destruktiva vanor. Ibland handlar det även om människohandel där kvinnorna tvingas spela in filmerna. Detta är naturligtvis ett problem som behöver adresseras, och hur man gör det har ingen än så länge kommit fram till, för de som debatterar i frågan är bara för eller emot. Det finns fler problematiska frågor, men vi stannar här tycker jag. För de som frivilligt spelar in filmer och får betalt för det då? Eller som enbart njuter av att få visa upp sig för andra på nätet? Ska andra sätta gränser åt dem och bestämma att det de gör är fel? Vems gränser ska få råda: den enskildas eller kollektivets?

Ungefär samma argument kommer upp när det kommer till prostitution: Ingen har rätt att köpa en annan människas kropp, och ingen ska få utsättas för människohandel. Även här tillskrivs kvinnorna, men sällan männen, som säljer en oförmåga att själva ha en agens att göra vettiga val. Den som prostituerar sig måste under alla omständigheter göra det för att hon har ett självskadebeteende eller tvingas till det. När det kommer till trafficking och människohandel är nog båda sidor överens om att det är förkastligt, men det saknas ändå nyanser. Kvinnorna luras hit, sägs det, eller tvingas. Ja, det stämmer säkerligen, men blir de verkligen lurade eller är det helt enkelt en drägligare tillvaro än den de kommer ifrån? De kvinnor som gör det för droger eller som självskada behöver naturligtvis hjälp och stöd att må bra, men hur ska de få det stödet när deras val ogiltigförklaras. Och hur är det med de kvinnor som, från gång till annan, väljer att ställa upp på sex mot betalning för att de känner att de vill det? Ska vi se på den prostitutionen som på den påtvingade? Vem är det egentligen som ska få sätta kvinnans gränser: hon själv, eller kollektivet?

Så kommer vi till BDSM, min egen hjärtefråga som jag skulle kunna skriva en bok om (vilket jag i och för sig gör). När det kommer till kvinnors delaktighet inom BDSM går åsikterna verkligen isär. För det första så handlar det väldigt mycket om stereotyper: dominanta män och undergivna kvinnor. Det finns inget utrymme för dominanta kvinnor (om de inte är prostituerade), undergivna män, switchar, transpersoner, icke-binära och så vidare. Här ställs kvinnans agens på ända och åsikten från de sexnegativa är att all BDSM handlar om att reproducera samhällets maktförhållanden in absurdum, och att kvinnor bara ställer upp på grund av att de är indoktrinerade eller skadade. BDSM likställs med misshandel och våldtäkt, för ingen kan ju gilla att bli slagen och förnedrad. Som del av BDSM-communityt kan jag tala om att den här frågan vänds ut och in på, och vägs kontinuerligt av oss kvinnor (och många av männen). Det är nog få kvinnor som reflekterar så mycket kring patriarkatets påverkan på oss, som vi som gör detta medvetet. Tyvärr hamnar verkligheten lite i skymundan då den positivare sidan många gånger ignorerar de problem som faktiskt kan uppstå: att BDSM används som självskada, att vissa dominanta använder BDSM som förevändning för att utöva relationsvåld, och dylika frågor. Forskningen skulle kunna kliva in här och göra ett stort arbete med att ta kål på myterna, men tyvärr görs allt för lite forskning. Den forskning som finns är dock entydig: människor i BDSM-relationer är mer jämställda än andra, och ofta mer nöjda med sina relationer. De är dessutom i paritet med icke-utövare vad gäller psykisk ohälsa och självskada. Så, vi vet egentligen ganska mycket redan, men forskningen tas aldrig, eller väldigt sällan, upp som argument i debatten från något håll. Så, vem ska bestämma vems gränser som ska gälla här? Den vars sexualitet ska tryckas ner och döljas, för att den inte är politiskt korrekt? Eller det feministiska kollektivet som trycker ned kvinnan och tar hennes agens ifrån henne?

Jag är kanske partisk. Jag känner både porrskådisar och prostituerade som njuter av det. Jag känner ett otal starka kvinnor, dominanta, undergivna och switchar, som aldrig skulle ta order från en man (mer än under bestämda former). Varför ska någon få ta deras självbestämmande ifrån dem? Samtidigt håller jag med om problemen som uppstår i dessa fenomen, men vi kommer inte göra världen bättre genom ett svart/vitt antingen/eller-tänk. Vi kan alla hjälpas åt att analysera och problematisera, och samtidigt acceptera kvinnors agens. För vad är annars skillnaden? Ska vi gå från ett patriarkalt förtryck till ett feministiskt? Har vi verkligen kommit någonstans då? Vilka gränser ska få råda: andras eller våra egna?


Beatrice Lindéh

Leg. Psykolog & Sexolog

Publicerad i Legatus Mensae April 2021

Print  Alster ID 28855  Abuseanmäl 

Du kan inte se eller skriva kommentarer eftersom du inte är inloggad.
Kärlek och gemenskap i BDSM, kink, sexpositivitet, fetischism, uttryck och livsstilar utanför normativitetens fängelse
Bli medlem enkelt och gratis   Läs mer om Darkside   Annonsera   Grafik: Standard / Diskret   Copyright © 2003-2021
Darkside är internationellt känt som Fetopia.