Logga inBli medlem
Possum 2018
Vi får följa Phillip (gestaltad av Sean Harris) som reser till vad som verkar vara hans barndomshem, han har fått sparken från sitt jobb som marionettspelare och man kan förstå varför när man får se marionettdockan han bär på. Den består av ett människoansikte som påminner om han själv, förstenat i skräck, med långa spindelarmar som sträcker sig ut från kroppen.
En bit in i filmen möter vi Phillips farbror Maurice (Alun Armstrong) som bor i barndomshemmet, kemin dem emellan är kuslig på ett sätt som inte går att sätta fingret på.
Under tiden som Phillip är i huset försöker han på olika sätt att göra sig av med marionettdockan men den lyckas alltid dyka upp där han minst vill se den.
Samtidigt kidnappas en pojke i byn och det verkar som att Phillip är den misstänkte då en beskrivning av honom dyker upp i samband med att nyheten släpps.

Det finns inte många skådespelare och upplösningen är inte svår att gissa sig till när man väl ser filmen.
Vad som gör berättelsen så intressant och kuslig är att varje scen på olika sätt berättar om Philips barndomstrauma, ett sexuellt övergrepp, om man tycker att filmen är långsam är det just för att man inte lägger märke till det som inte sägs rätt ut. Phillips kroppspråk och reaktioner som tycks oprovocerade, underliga och övernaturliga händelser som gör att det är svårt att hålla koll på tidslinjen, ena stunden är han ute och nästa är han hemma.

Min tolkning av det hela är att hela filmen utspelas inuti Phillip, vi får följa hans resa till det karga landskap inom honom som döljer det trauma han i stort sett har förträngt men som format hela hans väsen.
Fragment av minnen dyker upp i symboliken och gestaltas bland annat av träd och marionettdockor, Phillips reaktioner på det han ser leder honom ut på omvägar så att han får reda på sanningen i små portioner.
Han vill veta vad som hänt men när han får en ny glimt av det fasansfulla försöker han fly igen och på olika sätt hindra sig själv från att veta.

The Possum sätter fingret på alla ingredienser som ingår i att leva med trauma och Sean Harris förkroppsligar så väl den vuxne mannen vars inre utveckling stannade till i barndomen. När han blickar ut över det ödsliga landskapet får man ana att han inte har något annat val än att djupdyka i det som håller honom fången i barndomen och hindrar honom från att gå vidare.

Jag rekommenderar starkt att man ser filmen två gånger, när man sett slutet förstår man bättre vad allt betyder. Det blir ett slags pussel av minnesfragment och till synes oförklarliga kroppsminnen som överväldigar huvudkaraktären.

The Possum är skriven och regisserad av Matthew Holness, en snabb titt på IMDB visar att det mesta han har gjort ligger i humorgenren.
Han figurerar bl.a som skådis i den Brittiska versionen av "The Office" och spelar en roll i en actionkomedi från 80 talet som man kan kika på här: https://www.youtube.com/watch?v=8EkN8WtFTpE

Det för tankarna till Dokumentären om Darrel Hammond som finns att se på netflix under titeln: "Cracked up".
Där får vi följa komikern och röstskådespelaren Darrells berättelse om hur hans liv förstördes av flashbacks från hans våldsamma barndom, en otroligt stark dokumentär som jag rekommenderar alla som orkar att se.

Återigen möter vi sambandet mellan komiker och barndomstrauma och med tanke på hur väl The Possum gestaltar ångesten som konsumerar ett liv med flashbacks är det inte svårt att gissa sig till att Matthew Holness säkerligen skrev och regisserade filmen utifrån egna erfarenheter. Men det är bara min gissning.
I en intervju med Andy Murray presenterar Matthew filmen som en skräckfilm där nyckelordet är "uncanny"- vilket beskriver känslan med filmen i stort.
Han berättar också att han skrivit fler, ännu mörkare berättelser än The Possum så det ska bli intressant att se nästa eventuella film från honom.









Psykologisk skräck

Tillagd 19 aug 2020   Film- och bokrecensioner  

Du kan inte se eller skriva kommentarer eftersom du inte är inloggad.