Grundkänsla del två - Sorg








För mig är sorgen verkligen ett fint redskap som man bör vårda med ömhet. Personligen har jag alltid nästan sörjt i ensamhet. Jag är inte rädd för att visa känslor men finner en stor trygghet i att gå ut i naturen och sörja. Sorg kan aldrig ifrågasättas utan behöver det utrymme och förståelse som den kräver. Jag vill kort delge er mitt första möte med den stora sorgen. Jag är uppväxt i en miljö av väldigt mycket lycka ända fram tills jag blev 12 år då en stor förebild för mig dog och gick bort. Den känslomässiga förlamning som drabbade mig då var massiv, som en svart dimma sveptes mitt hjärta in i törne och förstenades till svart hård granit. Ingen i min närhet kunde öppna mitt förseglade hjärta. Fram tills denna punkten i mitt liv hade jag alltid varit extrovert och utåtagerande men började långsamt förstå att jag bar på en del av mig själv som jag inte kunde dela med någon. En ny värld öppnade sig för mig och jag förstod att det fanns ting i oss som inte går att förmedla. Jag sökte tröst både länge och väl men fann den slutligen i naturen.

Jag minns det som i går. Det var en ljuvlig sommarmorgon och jag tog min cykel och for iväg långt bort från min trista betongförort. Planlöst irrade jag ikring längst skogens stigar vid landborgen som följer kusten ända tills jag fann en utsiktsplats över vattnet. Jag satte mig ned på en parkbänk och kände svärtan långsamt fylla min kropp och själ från topp till tå. Tunga ensamma tårar trillade ned för mina kinder och jag grät där i min ensamhet. Efter en stund gick jag till ruinens brant och fann där ett ungt träd, en låg ek som blickade ut över sundet till Hamlets födelseort. Jag klättrade upp och satt länge på en gren och funderade över livets förgänglighet och försökte hitta en mening men fann bara en stor tomhet som kändes helt oändligt ogripbar. Smärtan var ersatt av intets outsägliga räckvidd. Jag förbannade GUD och avsade mig all bekantskap med min tro.






Grief


I tell you, hopeless grief is passionless;
That only men incredulous of despair,
Half-taught in anguish, through the midnight air
Beat upward to God's throne in loud access
Of shrieking and reproach. Full desertness,
In souls as countries, lieth silent-bare
Under the blanching, vertical eye-glare
Of the absolute Heavens. Deep-hearted man, express
Grief for thy Dead in silence like to death--
Most like a monumental statue set
In everlasting watch and moveless woe
Till itself crumble to the dust beneath.
Touch it; the marble eyelids are not wet:
If it could weep, it could arise and go.

- Elizabeth Browning




LORD BYRON



Essäer och debattartiklar


LordByron
M
29 jan 22:03

Vill du bli underrättad när LordByron skriver nya dagboksinlägg och alster? Ja

Skribenter jag följer

Du kan inte se eller skriva kommentarer eftersom du inte är inloggad.