Hur blir man stum? Av Lord Byron








Pixlarna blixtrar fram en masskonsumentens lättsamma och oväsentliga medium, menad att få mig att känna mig god och lycklig. Nu är jag tyvärr navlad på så vis att jag inte går i folkopiumets fälla utan vänder min blick ut genom ett fönster för att drömma mig bort ett slag, låta anden sväva ut och få frihet och ro.

Den gula runda skivan lyser uppe på tornets topp, jag räknar de romerska siffrorna fram till XI. Den röda graniten lyser klart och starkt i de varma lysrörens sken. Min kôrka, bygg av händer som hämtat miljontals sillar ur havens svarta djup med fara för liv och lem. Bara för att leka med tanken, att ett granitblock fraktat från Graverna långt uppe i norr. Hur måste detta inte ha frestat på dessa arma själar som slitit i sitt anletes svett för att prisa Gud. Deras tro måtte varit huggen ur sten jämfört med min egen som snarare är mjuk som smör. Jag vill så gärna att vi tror på oss själva, att vi tror på det faktum att det går att förena självförverkligande och en syn på värden där ens ego inte förleder en in i förvirrande gångar av manna som regnar fån himelen i form av restylane.

Jag öppnar balkongdörren och drar in den svala lite lätt fuktiga luften, det doftar mycket svagt av salt och jord. Jag rör mig sakta fram emot räcket och lägger mina händer på det torra trädet, känner hur virket jag format med mina händers kraft smeker min hud och svalkar min sargade själ. Jag skänker en tanke till granarna som tystnade i dånet av Gudrun.

Hur blir man stum? Slutar man någonsin tala med sig själv? När skall den absoluta stillheten äntligen få tala sitt sövande språk och ge mig en värld värd att leva full ut i? Frågorna i mitt huvud tar endast slut om jag når mitt eget epicentrum och det ligger så långt borta att inte ens de döda minns vart det ligger. Det är kanske dags att sluta leta och låta saker och ting ha sin gilla gång.

Jag blickar ut över kyrkogården, lämpligt kallt vitt belyst som får gravstenarna att framträda som de vålnader som de härbärgerar. En dag ser jag fram emot att få göra dem sällskap, inte så att jag har en dödslängtan men just nu finns ingen rädsla för att känna dödens kalla armar runt min kropp. Om det finns någonting i vår värld som är massproducerat så är det just döden. En magnifik skapelse enligt mitt sätt att se det. Ingenting i den konstruktion som vi kallar universum är så slugt uträknat som döden och det är troligtvis därför vi tenderar att undvika den. Ja, undvika och undvika är kanske att ta i, men något som är klart är att vi undviker att samtala om döden. Livet är en fest, håll med om det! Nej, livet är ingen fest utom i mycket små doser för de flesta. Ett fåtal av oss förstår verkligen vikten av att leva här och nu och inte i då och sen.

De som ligger där ute på gravfältet vet förmodligen numera att man bör uppskatta livet, en del gjorde det säkert men flertalet sänktes ned i tron på att det nog ordnar sig på andra sidan på ett eller annat sätt. Gud har säkert behov av ett par rejäla armar som kan håva in sill i en liten snipa tills vattnet nästan når relingen. Eftertexterna från kvällens höjdpunkt i pixelsmetens aldrig sinande ström väcker mig ur forna hjältars drömmar och jag noterar att den gula skivan visar precis mellan XI och XII. Det är kanske dags att låta sinnena vila och låta de döda göra det samma?

Jag vill för ovanlighetens skulle dedikera detta stycke till Isabelle som fick mig att låta fingrarna röra vid tangenterna igen, tack så mycket.



LORD BYRON



Essäer och debattartiklar


LordByron

29 jan 21:51

Vill du bli underrättad när LordByron skriver nya dagboksinlägg och alster? Ja

Skribenter jag följer

Du kan inte se eller skriva kommentarer eftersom du inte är inloggad.