Om avhumanisering och förnedring
Angreppet. När vi tas ifrån kostymen för vår sociala och kulturella roll. Angreppet griper tag om vår kropp, men det griper också efter de strukturer som varit vårt fängelse hela livet. Det som föst oss fram genom beslut, intressen och löneanspråk. Förnedring. Ordet behöver en tvillingsyster. Vilken förnedring är inte större än att genom skam och sociala påtryckningar få oss bete oss efter ett produktivt och socialt reproducerande schema? Om dagarna är vi förskolelärare, receptionister, tjänstemän, sjukskrivna, arbetslösa. Vi definieras dagligen genom vår roll i produktionssystemet, våra kön, etnicitet, funktionsförutsättningar. Vår relation till andra människor och oss själva ska ständigt utgå från var vi befinner oss i intersektionen av alla imperativ. Det begränsar vår möjlighetshorisont.

Låt oss tala om förnedring, inte den ovan nämnda förnedringen utan den konventionella. När vi med våld sliter imperativet ifrån oss. När vi blir smutsiga, kåta, gråtande, skrikande, skrattande varelser. När våra kroppar tillåts skala av sig det tjocka lager av intorkade normer som krackelerar vid minsta inre rörelse.
När vi spottar varandra i ansiktet, med lavetter påminner oss om att vi är mer än imperativet. När vi kvider av att analen fyllts upp av varandras vällust och känner låren strama mot rep som håller oss bundna. När våra rodnande hudar syns under det bortskrapade imperativet. Genom förnedrande handlingar har vi befriat oss från imperativets förnedring. När våra ögon tåras och könsorgan krampar har vi återupprättat vår värdighet. Smärtan har renat oss. Vi känner ingen skam över vår befrielseakt. Vi känner ömhet. Vi känner samhörighet. Befrielse.

Essäer och debattartiklar


WinstonS
M29
28 dec 2018

Vill du bli underrättad när WinstonS skriver nya dagboksinlägg och alster? Ja

Skribenter jag följer

Du kan inte se eller skriva kommentarer eftersom du inte är inloggad.