Redaktionella artiklar:   Alla (1066)   Darkside (173)   Samhälle (199)   Kultur (569)   Internationellt (35)   Shopping (46)

Kultur 31 jan 15:10 av David

Tom of Finland - En försiktig skildring av en läderikon och en frihetslängtan

Filmen om läderkulturikonen Touko Laaksonen, a.k.a. Tom of Finland, har biopremiär i vår. Darksides David har sett den och delar med sig av sin upplevelse.

Efter kaffe, handdukar och lakan med Tom of Finland-motiv är det äntligen dags för en film om den nya finska nationalklenoden och exportsuccén vid sidan om Mumintrollen. Touko Laaksonen hette mannen som under pseudonymen Tom of Finland tog läderbögvärlden - och nu även mainstreamsamhället - med storm med sina teckningar av storkukade, muskelsvällande män.

Hur gör man en film av ikoniska sexuella bilder? Hur balanserar man mellan det väldigt sexuellt explicita som kännetecknar Tom och det familjevänligt sublima som krävs för en storproduktion som vill gå hem hos en större publik? (Någon hävdade t.o.m. att det var Finlands mest påkostade film någonsin.) Resultatet blir en klassiskt förpackad dramafilm, ett konstnärsporträtt. Ett par drömska läderfigurer skymtar förbi och många av konstnärens teckningar visas upp men detta är inte någon film där kukar och sadomasochism står i fokus.



Filmen börjar i andra världskriget och följer Touko Laaksonens liv därifrån. Touko lär ha sagt att några av hans bästa år var just krigsåren, vilka fasorna till trots inrymde hans första intima kontakter med män och en ocean av knullande med militärer från alla falanger. När man ser filmen framstår inte Toukos yttrande så konstigt, eftersom förtrycket av en homosexuell man inte slutade med kriget. Även i fredstid fanns förtrycket kvar. Överallt förföljelse, hat och våld mot de som inte följde sexualnormerna. Men när världen är mörk, dyster och repressiv så kontrar Touko med aldrig så glada, lättsamma och oproblematiska orgier i den då förbjudna manliga lusten. Blir omvärlden jobbigare? Toukos teckningar blir då ännu gladare, mer storkukade och ännu grövre! Kanske är det så man ska förstå Touko, som en stillsam rebell som lyckades göra ett remarkabelt en-mansuppror.

Miljöerna i Finland är deppiga, gråa och kalla, som om själva tidsandan lagt sig över färgpaletten. Men likt befriande löften om kärlek så börjar knarrandet av läder ljuda genom filmen. Ett knull som kanske inte är något särskilt i sig, men med stövlarna på - lädret är där nu. Den ökade närvaron av det blanka materialet kommunicerar att även drömmen om utopin kommer närmare. Gråheten utsätts för mer kontraster och en rebell föds.

Touko skildras som en väldigt typisk finsk man, fåordig och skogshuggaraktig. Jag hade gärna blivit lite mer insläppt i känslolivet bakom den tystna och igenknäppta ytan. Samtidigt gör hans porträttering det tydligt bortom alla tvivel att Tom of Finland handlar om maskulinitet.

Något som Touko Laaksonens liv illustrerar är hur det är lättare att vara öppen och tala om fenomen på ett allmänt plan, när något sker långt borta istället för på sin egen personliga bakgård. Hans öde visar att det inte är lätt. Med enstaka undantag visste inte ens hans släkt om att han var konstnär förrän efter hans död. Mängder av hans verk brändes.

När jag ser filmen slås jag av hur lätt det har blivit för alla att sympatisera med Touko Laaksonen. Det som en gång var livsfarligt och subversivt har blivit något folkligt. Idag kan även Swedbank ha en sektion i Prideparaden och utan att behöva axla varken kamp eller en solidarisk del av det spott och spe som många delar av HBTQ-rörelsen fortfarande möter likt isbrytare så kan de istället bara sola sig i dess cred. Alla kan nu krama queerrörelsens symboler. Om man slipar bort en del kanter såklart!

Det finns åtminstone två sätt man kan hedra Touko Laaksonens minne på. Antingen kan man göra en smalfilm såsom gripande Berlin-läderkultursskildringen "Max Und Die Anderen", vilken i sin råa socialrealistiska nakenhet appellerade till en skara sadomasochist-kulturentusiaster men som i övrigt förblev i stort sett okänd. Eller så kan man bidra till att göra hans namn jättestort, att få hans figurer att tryckas på förkläden och koppar som ställs bredvid Finlands andra kulturexport Mumintrollen i skyltfönstren och får de storkukade uppenbarelserna att tränga ända in i de trångsyntaste hushåll. Vilket hade Touko föredragit tro, antagligen varandes utled på livet i det fördolda? Båda alternativen har sina fördelar. Den här filmen har iallafall valt det sistnämnda spåret. Personligen kan jag tycka det var lite ledsamt att den gedigna fetischtouchen - vilken mängden gummi, kedjor och filth vid inspelningen av en statistfylld scen hade givit en förhoppning om - hade klippts bort till förmån för ett mer mainstreamat slutresultat. Som att filmskaparna lyssnat lite mer på vad som man idag menar är lämpligt i finsalonger än på Touko själv. Det är solklart att filmen utgör en viktig bit queerhistoria men den kopplar inte riktigt ihop det med BDSM- och fetischkulturen som Touko Laaksonen hyllas som en sådan hjälte i.

Förutom det uppenbara konstnärsporträttet kan man se det som att filmen handlar om övergången mellan två samhällen präglade av sjukdomsförklaring och friskhet, skam och stolthet, auktoritärt och modernt. Den gigantiska kulturella avgrunden mellan ett intolerant Finland och ett öppet San Fransisco gör det tydligt varför just San Fransisco blev en av läderkulturens födelseorter och fanbärare. Att "go west" blir att träda in i ljusets och stolthetens högborg. I och med det blir det svårt att inte fasa för att frihetens våg ska vända i och med den senaste tidens utveckling i det USA som var de individualistiska uttryckens vagga.

Man kan även se det som att filmen handlar om att ta olika livsvägar. Ett vägval som står för återhållsamhet, att lägga band på sig, att gå med hukad rygg, att för alltid vandra i grådasket. Det andra alternativet: Att leva ut!

Jag lämnar biografen med en lite rakare rygg och en känsla av stolthet. Mer sånt här tack, det gör latexen lättare att bära. Dressa upp i dina bästa läderstövlar och se filmen tillsammans med någon du tycker om!

Biopremiär 3 mars.



David
31 jan 15:10

Bookmark and Share


Citera gärna men glöm inte att ange källa.   Direktlänk till denna text: http://www.darkside.se/?news=1018