Vi måste prata om könsorienteringsnormen

"Jubileumsåret 2019" skriver många tidningar i samband med årets Pride och räknar upp viktiga sexualpolitiska segrar. Det är exempelvis jämna år sedan äktenskapslagstiftningen blev könsneutral och sjukdomsklassificeringen av homosexualitet togs bort för 40 år sedan. Detta är solklart värt att fira. Men det är knäpptyst om att det i år också är 10 år sedan vi med sexualiteter orienterade mot saker utöver kön också gavs befriande upprättelse i form av slopad sjukdomsklassificering som tidigare stigmatiserade våra existenser. Det är knäpptyst om att bara nyligen så följde hela Världshälsoorganisationen i Sveriges spår och befriade våra syskon globalt. Hur blev det så? Det är dags att vi talar om könsorienteringsnormen.

När vi talar om sexualitet måste vi skilja på begreppen sexakt och sexualitet, där det sistnämnda även kan handla om intimitet, begär, njutning, attraktion, reproduktion, sensualism, identitet, hur vi väljer att leva livet. Sexualitet upplevs och uttrycks på så många sätt: i tankar, fantasier, önskningar, normer, attityder, värderingar, beteenden, praktiker, roller och relationer. Ibland omfattar en persons sexualitet alla dessa dimensioner, ibland vissa. Detta påverkas av många faktorer, inte minst av heteronormen som styr hur vi förväntas identifiera oss, agera och tänka kring kön och sexualitet och som lurar på oss en förenklad och skev bild av världen.

Normen får oss ofta att likställa all sexualitet med sexuell orientering mot kön: Orientering mot kön som liknar det egna kallas homosexualitet, orientering mot kön som inte liknar det egna kallas heterosexualitet och orientering mot flera kön benämns ofta bisexualitet. Det finns emellertid fler än så. Fetischism, exempelvis, är orientering mot sak, alltså något utöver kön. Någon som är asexuell kan ha frånvaro av sexuell orientering. (Se sidoruta för mer information och begrepp.) En person kan ha ingen, en eller flera sexuella orienteringar. Dessa kan dessutom ha olika stora betydelser för olika personer: För en individ kan en viss orientering upplevas som en sexpraktik, medan för en annan kan samma orientering upplevas som grundläggande för sexualitet, attraktion, livsval och självförståelse.

Varför återges då ofta en begränsad bild av mänsklig sexualitet? Jo, en av de saker som heteronormen dikterar är förväntningen om att det som är relevant för en person när det gäller sexualitet ska vara orientering mot kön. Låt oss tala om detta, könsorienteringsnormen eller könssexualitetsnormen.

Könsorienteringsnormen medför föreställningen att sexualiteter som är orienterade mot kön är de enda som kan vara grundläggande för en individ och de enda som kan sätta ramarna för dennes sexuella praktik, hur hen förstår sig själv och hur hen väljer att forma livet. Så behöver det såklart inte vara för alla. Konsekvensen blir bland annat en föreställning om att enbart sexualiteter orienterade mot kön är de som är värda att tala om. Och en boll är i rullning: Normen göder sättet vi pratar om sexualitet, vilket i sin tur göder normen igen.

Könsorienteringsnormen medför den felaktiga föreställningen att sexualiteter orienterade mot kön alltid är att betrakta som att de definierar hur en person är på djupet, medans andra sexualiteter betraktas som handlingar som en person väljer att göra. Det förstnämnda motiverar hänsyn och möjlighet att arbeta politiskt, medans det sistnämnda reducerar en persons sexualitet till att vara ett individuellt val, en praktik bland många andra som hen kan ha eller mista. Det medför i sin tur sexualisering: Alla som lever enligt en sexualitet som inte riktas mot kön uppmålas av normen som att de hela tiden sysslar med någon slags sexakt.

Könsorienteringsnormen medför att personer vars sexualiteter inte definieras av orientering mot kön ändå förväntas identifiera sig i termer av detta. Men även om en person har ett sexuellt utövande med någon som råkar ha ett kön, kan man inte säga att dennes sexualitet behöver vara orienterad mot kön. En person som inte har någon nämnvärd attraktion mot kön men däremot attraktion mot sak, och identifierar sig som fetischist, avkrävs av samhället att hen ändå ska identifiera sig som något som har med attraktion mot kön att göra. En annan som inte känner någon sexuell attraktion alls - ska hen också avkrävas att identifiera sig som hetero, bi eller homo? En person som är sadomasochist och för vilken det inte är könspreferens utan istället dennes sadomasochism som sätter ramarna för attraktion och partnerval, vad ska hens identitet vara? Och någon annan som har flera olika sexuella orienteringar där den mest betydelsefulla av dessa är gentemot något utöver kön – hur blir hen uppmålad? Dessa visar hur det sätt som normen vill att vi ska förstå oss på inte är lämpligt för alla och hur sexuella minoriteter därmed osynliggörs. Det gör i sin tur att individer inte alltid ges möjlighet att kunna förstå och kommunicera om sig själva. Att vi alla på ett rättvist sätt ska kunna förstå och kunna stå upp för hurdana vi är och allt det vackra inom oss borde vara självklart.

När sjukdomsdiagnoserna fanns för 10 år sedan var de inte riktade mot personer som bara valde en otraditionell sexpraktik inom ramen för en könsbaserad sexualitet, utan de drabbade personer vars sexualiteter på ett grundläggande sätt inte platsade i könsorienteringsnormen. Dessa sexualiteter som idag inte längre är sjukdomsklassade är istället osynliggjorda. Normens osynliggörande gör det svårare att tala om, arbeta för, och leva med en sexualitet annan än de som oftast får synas. Detta är relevant att belysa eftersom det kokar ner till principer om inkludering och likaberättigande. Det är extra ledsamt när en del av heteronormen som trycker ner sexuella minoriteter göds i Pridesammanhang, som ju borde handla om solidaritet och ömsesidig kamp mot just det heteronormativa samhället. Därför är det angeläget att vi pratar om även den här delen av heteronormen, könsorienteringsnormen.

Den här veckan går vi ut och firar både den upprättelse som gavs för 40 år sedan, när sjukdomsklassificeringen av homosexualitet togs bort, och alla andra välkända jubilerande sexualpolitiska händelser som massivt förbättrat världen. Men vi firar även sexuella minoriteter som befriades från sjukdomsklassificering för 10 år sedan. Nu uttrycker vi oss med stolthet över oss själva och vår kärlek och hittar styrka i varandra. Happy Pride!

Artikeln har korrigerats 2019

Sexualitetsbegrepp utanför heterosexualitet, bisexualitet och homosexualitet:

Fetischism:

Fetischism är sexualitet orienterad mot någon sak. Saken kan vara något konkret – såsom ett objekt, ett plagg, ett material, en substans eller en kroppsdel som inte traditionellt förknippas med sexualitet – eller en mer abstrakt företeelse. Fetischism kan ha att göra med sexuell praktik, identitet, preferens eller personlighetsuttryck. (Läs mer: Fetischism.info)

Asexualitet:

Beskriver vanligtvis frånvaro av sexuell attraktion, frånvaro av sexlust eller frånvaro av önskan att inkludera andra fysiskt i en sexuell praktik.

Sadomasochism / BDSM:

BDSM är en förkortning som inkluderar flera sexuella uttryck: bondage & disciplin (B&D), dominans och underkastelse (Domination and submission, D&S) samt sadism och masochism (S&M). BDSM är en sexuell praktik, identitet och/eller preferens där utövarna har ett ömsesidigt erotiskt maktutbyte, ofta i form av dominans och underkastelse. Ibland ingår tillfogande av frivillig smärta som en del av det sexuella mötet. (Läs mer: RFSL)

Pansexualitet:

Sexualitet oberoende av kön.

Om stigmatiserande diagnoser:

Den 1 januari 2009 togs diagnoserna för "fetischism", "fetischistisk transvestism", "transvestism med dubbla roller", "könsidentitetsstörning i barndomen", "sadomasochism" och "multipla störningar av sexuell preferens" bort ur diagnosmanualen ICD-10 av Socialstyrelsen.