Logga inBli medlem
Får jag vakna nu?
Det krasar under min hud
när jag andas.

Kaffebryggaren skriker mitt namn
men jag lyssnar inte.

Koppen min är redan fylld till bredden
med oro och sorg.

Hjärtat som slagit så många gånger förut
ifrågasätter nu sin egen förmåga.

Lungorna, de sköra, de utan luft just nu.
Tvingas ändå att kämpa fram ett andetag.
Eller två.

Jag känner hur det kryper fram,
hur sorgen sipprar ut ur mina ögon.

Men också ilska; en sådan där ilska
som man skäms över att rikta mot någon.

Jag går sönder när jag tänker på dig.
Men det kanske får vara så just nu.

Kroppen darrar och skälver,
jag mår illa när jag står utanför din dörr.

En del av mig vill bara springa hem,
stänga in mig i mig själv, lägga locket på.

En annan del vill slita upp dörren utan att knacka,
skrika till dig att du inte får lämna mig.

Men någonstans mellan förhoppning och förtvivlan,
där står jag och trampar vatten. (Och jag gillar ju, som känt, inte vatten.)

Jag sitter här i gästsängen.
Tänker tillbaka till ditt ansikte.
Det som skrämde mig.
Tänker tillbaka till orden.
De som skrämde mig.

Och jag vill bara vakna nu.
Lägligt nog är jag ju i en säng.
Så jag tänker.. Om jag kan somna..
Kan jag inte också få vakna då?
Snälla.

Tillagd 23 maj 2022   Dikter   #Egenupplevt #Min vardag #Personligt #Relationer/kärlek

Du kan inte se eller skriva kommentarer eftersom du inte är inloggad.

🗁 Dikter

🖶 Print  Alster ID 32203  Anmäl