Norsk
Dansk
English
Nederlands
Suomi
Deutsch
Français
ItalianoSvindlande ögonblick Del 10
| Del 10 - Min värld krympte ”Aj, det gör ont.” Hennes grepp om min arm var hårt. Hon tittade på mig med en mycket intensiv och bestämd blick. Jag skämdes över mig själv. En skam som klibbade sig fast över hela min person. Jag slog ned blicken. ”Pär, nu ska du lyssna mycket noga på mig”; hon tystnade kort innan hon fortsatte; ”du ska bo här och här gäller mina regler. Jag vill inte veta av att du ens tänker tanken att du ska bestämma om du ska ha blöja, vilken blöja du ska ha eller inte ha, det bestämmer jag. Din vilja står i skogen och växer sig grön. Hon tryckte lite extra i sitt grepp om min arm. Var jag tydlig nog nu?” ”Men jag…,” två hårda daskar landade på min nakna rumpa. ”Vad sa jag alldeles nyss?” Hon hade gett mig smisk. Jag blev chockad. Jag hade ingen skyddsvall mot den inre framstörtande panikångesten. Jag märkte inte ens att jag tappade all kontroll och kissade rakt ner på golvet. Hon satte snabbt blöjan mot min snopp i ett försöka stoppa flödet. ”Du gav mig smisk”, sa jag chockat.” ”Ja, det gjorde jag Pär, för ditt eget bästa och för att de ska fungera för oss nu när du flyttar in här. Lite regler är bra för små barn”, la hon till. Jag var så skärrad att jag knappt uppfattade vad hon sa. "Ska jag flytta in här?" mumlade jag fram chockat. Orden stockade sig i halsen på mig. "Vi får ta det sedan," sa hon. "Men..." hon avbröt mig. Som jag sa Pär, vi får ta det sedan." Hennes agerande och det hon sa fick min vilja att ställas i skuggan av den betlehemsstjärna hon nyss hade anvisade mig att följa. Allt blev plötsligt en öppen väg ner i min mentala mylla. Allt mitt hopp och min dröm om ett vuxenliv kändes nedpackade för alltid. ”Jag kissade på golvet”, kved jag fram med tårarna strömmande ner för kinderna. Som vanligt lyckades jag inte klä mina känslor i vuxna eleganta förpackningar och kräva intellektuell respekt för dem. Hon strök mig ömt över kinden. ”Det gör inget Pär. Det mesta hamnade i blöjan, du kan inte hjälpa att du kissar på dig och mammor som inte får på sitt barn blöja i tid får skylla sig själva om det kommer kiss på golvet, tycker du inte det?” sa hon och log varmt emot mig. Jag nickade. ”Mamma får torka upp det där sedan men först måste vi få på dig blöjan, så att det inte händer fler olyckor.” Min underordnade roll var tydlig. Det var första gången hon kallade sig mamma. Ett fönster mot mina tidigare rum. Ett ord som brännmärkte mina sinnen för all framtid. Hon ledde mig fram till skötbordet. Hon spred ut det plastade pappersskyddet över mitten skötbordet. ”Lägg dig här, sa hon och klappade med handen på den vinylklädda madrassen, vars mönster var Disneyfigurer. Jag gjorde som hon sa. Det välbekanta prasslet från pappret och plasten kändes förnedrande. Känsla hemifrån, att vara helt utlämnad till någon annans vilja infann sig, en känsla som alltid fick mig att uppleva en både fysisk och mental förlamning. Prasslandet berättade saker högljutt om mig som jag inte ville att någon skulle veta. ”Lägg upp dig på sidan”, sa hon och hjälpte mig genom att putta på lite. Hon sköt blöja under mig och lät mig falla ner på den. Den välbekanta mjuka blöjan mot min hud krympte min värld och skickade in mig i gränslandet mellan vuxen och barn. Hon drog försiktigt upp den mellan mina ben och fäste tejperna på ett noggrant och eftertänksamt sätt. Hon verkade vilja insupa varje litet moment av det hon gjorde. Hennes omvårdnad kändes som en vaccinering mot mitt självbestämmande, som om hon stängde av huvudströmbrytaren till mitt vuxenliv. ”Så, då ska vi bara sätta på lilla plastbyxan också”. Precis som mamma använde hon orden; ”lilla plastbyxan”. En förstärkning av förnedringen. Hon sköt den under rumpan på mig, drog upp mot magen, slätade ut den tryckte ihop knapparna, drog upp den ordentligt över magen och kontrollerade att den slöt tät i grenen genom att dra ett finger på varje sida. Precis som mamma och alla andra kvinnor gjort som satt på mig blöja. Det var som om det låg i deras gener att göra det. ”Känns det bra?” Jag kände mig maktlös och vågade inte säga igen att jag inte vill ha blöja. Jag nickade knappt synligt. Hon log. ”Så bra. Då ska vi bara ta på en t-shirt också sedan ska vi gå upp till mamma och få i oss lite mat i oss, jag gissar att du är hungrig.” Hon satte på mig en ljusblå t-shirt med en leksaksbil på som motiv. En t-shirt som skrek till världen att jag var en baby. ”Det är en babyströja”, mumlade jag försiktigt. Hon, log, klappade mig på plastbyxan, ”men du är ju min babys så det passar ju jättebra.” Hennes svar kom så självklart. Det var tydligt att hon såg på mig som sin babys. Min värld krympte ihop ytterligare en bit. |
Dominans, underkastelse, ageplay
Tillagd 20 okt 2021 Noveller #Kvinna som top #TPE #Disciplin #Psykisk dominans #Ageplay #Fysisk dominans #Blöjor #Plast/lack/PVC
Du kan inte se eller skriva kommentarer eftersom du inte är inloggad.