Logga inBli medlem
SMERF:s på krigsstigen (SadoMasochist Excluding Radical Feminists)
Igår publicerade en ökänd onlinetidning en text som gick in för att få läsaren att börja förakta både BDSM som idé och de människor som på ett eller annat sätt håller på med BDSM. Tidningen har tidigare gjort sig känd dels för sitt hat mot transpersoner, och dels för att när de blev sura på någon sextonåring så begick de en så kallad doxning. Det vill säga att de lade ut kontaktuppgifter till sextonåringens föräldrahem, så att anhängare på trakasserihumör skulle kunna göra hembesök till sextonåringens föräldrar. Nyligen har det varit debatt om tidningens redaktörs kopplingar till nynazism och antisemitism. Men den här gången handlar det alltså om BDSM, och då under rubriken ”BDSM kastar kvinnor tillbaka till medeltiden”.

Artikelns författare ”Lena Karlsson” inleder sitt brandtal genom att framställa sig själv som en hjälte, en räddare i nöden: Karlsson säger sig ha hjälpt utsatta människor att lämna destruktiva relationer, ja rent av ha genomfört dramatisk flykt mitt i natten. Destruktiva relationer är förvisso något som existerar. När en person framställer sig själv som räddare och hjälte så är det möjligt, om än absolut inte självklart, att personen i fråga faktiskt har gjort sig förtjänt av dessa titlar. Däremot är det inte rimligt att ur en sådan berättelse dra generella slutsatser om den hudfärg, könstillhörighet, sexuella läggningar/preferenser, eller dylikt som förövaren har. Vilket Karlsson redan från början gör: Redan i ingressen etableras att ”bdsm-världen” ska anses vara lika med ”dominanta män” vilket i sin tur ska anses vara lika med förövare. Jämför textens inledande mening om sadomasochister ”Jag har hjälpt undergivna tjejer fly från dominanta män mitt i natten” med någon motsvarighet om rasifierade personer – till exempel ”Jag har hjälpt vita tjejer fly från svarta män mitt i natten”. I båda fallen är den retoriska effekten att en demonisering av män ska dels genomföras och dels avgränsas till de män som ingår i en viss stigmatiserad minoritetsgrupp - en grupp som inte definieras utifrån att faktiskt ha gjort något fel, utan definieras utifrån en oskyldig egenskap som personen själv inte kan rå för. I dessa fall vad personen har för sexualitet respektive vad hen har för hudfärg.

Visst finns det människor som inte bara begår övergrepp eller dylikt, utan även försöker rättfärdiga detta destruktiva beteende utifrån sin hudfärg eller sin könstillhörighet eller sin sexuella läggning. Men detta rättfärdigande är bullshit oavsett huruvida personen i fråga är svart eller vit, man eller kvinna, heterosexuell eller homosexuell, vaniljare eller sadomasochist. En man som hävdar att han får smeka eller slå en annan människas kropp utan samtycke beter sig svinigt, och det blir inte bättre av att han dillar om att det skulle vara okej för att han ”är en riktig man, så det är naturligt”. En kvinna som hävdar att hon får smeka eller slå en annan människas kropp utan samtycke beter sig lika svinigt, och det blir inte bättre av att hon dillar om att det skulle vara okej för att hon ”inte är någon man, så det räknas inte”.

Farliga duminanta
Redan i textens båda första stycken målar Karlsson upp ett fallexempel som mycket väl kan vara en oerhört destruktiv självutnämnd ”dominant”. Eller ”duminant”, som inbilska dåliga dominanta ibland kallas för inom subkulturen. Karlsson utmålar en person som blir dominant och ger sig in i BDSM-världen dels utifrån sin skräck för människor av motsatt kön, och dels utifrån sin föraktfyllda övertygelse om att människor av motsatt kön inte har någon sexuell kreativitet. Här hade det ju varit bra om personen ifråga hade hållit sig till samkönade relationer, men istället rör det sig alltså om att bli ”dominant” mot dessa män som hon fruktar och föraktar. För det är sin egen bakgrund som Karlsson beskriver, samtidig som denna del av texten förefaller vara avsedd att väcka sympati snarare än att uppvisa dess röda flaggor. För min del skulle jag dock inte rekommendera någon att ha sexuellt samröre, särskilt då inte som undergiven, med någon som har en sådan syn på sina tilltänkta partners. Detta oavsett om personen i fråga är man eller kvinna, är heterosexuell eller homosexuell, är sadomasochist eller vaniljare, eller är något helt annat eller är något som är närliggande men inte passar in i de nämnda motsatsparen.

De flesta människor som rört sig i BDSM-subkulturen torde ha träffat på duminanta av (och utanför) båda könen, precis som de flesta människor som rör sig i mainstreamsamhället torde ha träffat på rejäla stolpskott av (och utanför) båda könen. Däremot så är det förmodligen så att manliga duminanta och stolpskott i genomsnitt är mycket mer frenetiska med att hitta nya partners/offer än vad kvinnliga dito är. Men detta är alltså en statistisk skillnad, inte någon generell. Statistiska skillnader spelar stor roll på samhällsnivå och för en persons samlade erfarenheter över en livstid, men inte för enskilda situationer. Sen så är det så klart också en glidande skala mellan vettig och stolpskott. En person kan vara vettig för det mesta, men ändå plötsligt balla ur. Till exempel utifrån att hen hyser underliggande hat, skräck eller förakt mot någon kategori av människor som partnern ingår i. Kvinnohat, manshat, rashat. Personer som hatar en viss hudfärg eller könstillhörighet bör inte ha relationer med personer som har sådan grupptillhörighet. Visst är det bra om de kommer över sina fördomar... men då bör de helst jobba på detta FÖRST, snarare än att använda en medmänniska som försökskanin.

BDSM är könsneutralt
Utifrån Karlssons artikel kan man lätt få uppfattningen att det skulle ha varit Karlsson själv som uppfann att kvinnor kan vara dominanta. Tvärtemot den heterosexistiska sagovärld som Karlsson målar upp så har det dock alltid funnits både samkönade BDSM-relationer och BDSM-relationer där det är en kvinna som dominerar en man. Redan den uråldriga indiska erotikmanualen Kama Sutra nämner kvinnlig dominans och manlig underkastelse. Mycket av den moderna BDSM-subkulturen utvecklades av läderbögar och läderflator. Sen finns det så klart enskilda personer och smågäng som försöker hårdkoda traditionell heterosexualitet, men inom BDSM-subkulturen i stort är traditionella könsroller bara en kink bland andra: Ett kink som endast är okej att leva ut i den mån samtliga inblandade parter vill och trivs.

Öppen kommunikation är jätteviktigt. Bland annat för att fixa hjälp åt den som blivit pressad till att hamna i, eller att stanna i, något som hen inte vill eller inte mår bra av. Detta oavsett könstillhörighet et cetera. För den som vill hjälpa gäller det att lyssna på den person som en tror är utsatt. Hjälpa hen på hens egna villkor. Inte rusa iväg med något eget narrativ som det påstådda offret ska skohornas in i. Och fokus bör ligga på den person som en tror sig hjälpa (eller påstår sig hjälpa), inte på sig själv och på den egna hjältemodigheten. När en person inte vill bli ”räddad” så behöver detta inte bero på att hen blivit ”hjärntvättad”, utan detta kan mycket väl istället bero på att den självutnämnda ”räddaren” är ute och snurrar fullständigt.

Avslutning
Karlsson avslutar med att beskriva sadomasochister på ett sätt som är i det närmaste identiskt med hur extremhögern brukar beskriva muslimer, komplett med antydningar om att denna förment bakåtsträvande minoritet inte passar in i det moderna landet Sverige. Även en referens till ”Gulag” slängs in. Samtidigt som retoriken på detta sätt optimeras för högerextrema läsare så passar Karlsson även på att grundlöst fastslå att BDSM-utövare i allmänhet (eller åtminstone ”dominanta män” i allmänhet) skulle vara ”främlingsfientliga och högerextrema”, så att retoriken även appellerar till de totalitära läsare som identifiera sig som vänster. Målgruppsmaximering, halleluja.

Tillagd 7 okt 2020   Debattartiklar om sexualitet och identitet  

Du kan inte se eller skriva kommentarer eftersom du inte är inloggad.