Tankar om skam

1. Medberoende - en machogrej?

Läser en intressant artikel om medberoende. Mitt intresse för ämnet är personligt då jag under några år tvingats inse mina egna tendenser att ge upp mig själv i relation till en intim partner. Jag anar, mer än jag har en färdig teori, att detta har någon betydelse för mitt kicksökande i den skruvade del av den stora kulturen som är vår egen subkultur. Frågan om vad som händer när jag, på ett någorlunda genomtänkt och omtänksamt sätt, går så långt jag kan åt andra hållet fascinerar mig.

I alla fall, den intressanta artikeln hittar ni här:

https://www.academia.edu/26866176/The_Relationships_Between_Codependency_and_Femininity_and_Masculinity?email_work_card=view-paper

Den handlar egentligen inte om den sorts medberoende (eng: codependency) som jag intresserar mig för, dvs medberoende i relation till en partner med neuropsykiatrisk funktionsskillnad (npf) eller svår ptsd eller drag av de personlighetstyper som i DSM hänförs till “kluster B”, dvs är narcissistisk, borderline, histrionisk eller antisocial personlighetsstörning. Istället handlar artikeln om det område där uttrycket myntades, dvs om medberoende i relation till någon med missbruksbeteenden. Detta är i sig en intressant poäng, för när jag läst på om t.ex. effekterna på en partner till personer med npf eller kluster B-drag, så tvingas jag inse att de påfallande ofta handlar om kvinnor som offer och män som förövare. Och eftersom jag söker på grund av ett intresse för mitt eget medberoende, så har jag svårt att identifiera mig med en del av dessa texter.

Den artikeln jag länkar till här handlar om skillnader mellan manligt och kvinnligt medberoende. Och resultatet från studien är (om jag tolkat artikeln rätt) att dessa skillnader inte är jättestora, utom i fråga om hur personer som identifierats som män respektive kvinnor såg på det egna medberoendet. Jag tror detta kan förenklas till en idé om att kvinnor är mer benägna att acceptera de egna tendenserna till medberoende och de känslor och effekter som följer av det. Vidare verkar det som om kvinnor har ett större externt fokus (“the codependent tendency to rely on other people for approval”). Kanske går det att uttrycka som att män inte jobbar utifrån antagandet att deras relationella insats bedöms lika hårt av omvärlden. Eller, vilket får en lite annan “flavor”, att omvärlden inte bryr sig.

Däremot verkar det alltså inte som om medberoende skulle vara en unik kvinnlig problematik, åtminstone inte när det kommer till missbruksrelationer. Även män uppvisar, i de flesta fall i lika hög grad, samma beteende. Och, även om det inte var fokus för den här studien, antagligen drabbas de av samma slags effekter på den egna psykiska hälsan.

Däremot skulle jag gissa (och att man får det är ju det fina med att inte syssla med såna här frågor professionellt) att en del av uttrycken då det egna psykiska måendet blir för påverkat, ser lite annorlunda ut, även om dess rötter alltså kan vara tämligen lika.

2. Skam - inget att leka med?

I kinklistan kan man informera sina medkinksters om hur mycket man gillar “skamlekar”. Jag gillar inte att leka med skam. Jag tar skam på väldigt stort allvar, och det är också ett resultat av det där med att konfrontera min egen respons på medberoende i några jobbiga relationer.

Medberoende är komplext och jag gör inte alls anspråk på att förstå det i alla dess nyanser. Men att skam är en del av drivkraften bakom våra livsfarliga relationsval verkar tämligen okontroversiellt. Det kan beskrivas på olika sätt, men att vi väljer att stå ut … Just det ja, nu pratar jag om medberoende i vidare mening igen, alltså inte bara gentemot en missbrukande partner. Eller iofs, det finns teorier som går ut på att likställa missbruk med flera av de där andra tillstånden jag pratar om, men för den här texten kan den andres problem vara av nästan vilket slag som helst.

Var var jag? Jo, att vi väljer att stå ut har med skam att göra. Vår partners tillkortakommande upplevs som en egen brist, vi har misslyckats och det är vårt ansvar att fixa situationen. (Jag förenklar grovt.) Men inte alla fastnar i detta. Varför? In med mer psykologi som jag egentligen inte behärskar. Det är i barndomen förstås! Dumbom, vad trodde du? Om vi växte upp och av någon anledning lärde oss att kärlek är något vi måste prestera för, något vi inte får bara genom att vara oss själva, en belöning för visst socialt beteende osv, ja då är det inte så konstigt att vi känner oss misslyckade och tar på oss ansvaret för när en människa vi hoppades skulle älska oss (så som vi alla egentligen vill bli älskade, dvs villkorslöst) inte gör det utan beter sig som ett svin, eller (som i mina erfarenheter) bara misslyckas med att visa kärlek på grund av den egna kognitiva konstitutionen oavsett om den beror på autism (vad det nu beror på) eller fruktansvärda trauman.

3. Särskilt om mäns skam?

Så, nu kommer vi till poängen med veckans långa Sarvatext. Och nej, ingen har dumpat mig, jag är bara inte färdig med tankarna som alla höll på med innan världen infekterades, dvs vad det är för fel på män.

Tack vare feministisk kamp och genusteoretiska landvinningar känns det idag tämligen självklart att tala om flickors erfarenheter i en patriarkal värld i termer liknande de jag listade som villkor för kärlek i föregående avsnitt. Kvinnor insocialiseras till att prestera för att få kärlek, till att se ut på ett visst sätt (klä dig flickaktigt!), till att bete sig på ett visst sätt (bete dig flickaktigt och förminska dig själv i relation till en man!), till att ensam ta det största ansvaret för relation och familj … eller?

De två första tror jag är unikt kvinnliga erfarenheter och jag vill att vi slutar. Men jag är inte säker på att män upplever att de inte tar ansvar för relationer. Vi uppfostras till att ta ett annat ansvar och vi är på gruppnivå skitdåliga på att ta en viss sorts ansvar för relationer, men jag tror att det tryck vi upplever från samhället att ta ansvar för relationer är ungefär lika starkt (och jag har ingen som helst jävla aning om hur man skulle ta reda på om det är så eller på något annat sätt, så om du tycker jag har fel får du gärna berätta även det). Och det är i det här perspektivet den länkade artikeln blir lite intressant.

Min hypotes är denna: Män uppvisar medberoendetendenser i ungefär lika hög grad som kvinnor. Det betyder att vi i ungefär samma mån tar på oss (ett självdestruktivt) “ansvar” för den andres tillkortakommanden, och det beror på egen skam inför ett upplevt misslyckande. Frågan vi inte tillräckligt ofta ställer oss är denna. Hur ser det manliga (upplevda) misslyckandet ut?

Ja, det ser förstås inte ut som sin kvinnliga motsvarighet. Jag gav inte upp mitt liv i en lång dysfunktionell relation på grund av skam inför egen otillräcklig flickighet. Naturligtvis inte. Men jag gav upp det inför en upplevd känsla av att — trots nästan perfekta resultat i den manliga tävlan jag levt med sedan jag var liten — min familj inte funkade per automatik. Det gjorde den inte ens då jag presterade i den gren som jag här vill lyfta fram, nämligen det unikt manliga relationsansvarstagandet (lugn, jag är ironisk, det är vad kursiveringen är tänkt att signalera) som består i att knyta näven i fickan och lida i ensamhet. För det är vad män gör, det är en del av den toxiska maskuliniteten som diskuteras ibland.

Vad led jag för? Ja, inte för att jag var ihop med onda människor, men jag led av att känna mig osedd, obekräftad, oälskad. Och jag fattar att just de människor som jag ville känna mig sedd, bekräftad och älskad av, helt enkelt inte alltid kunde ge mig det. Men jag vill ha det! Jag vill! Jag vill! Jag vill! (medvetet signalerad barnslighet, hänger du med?). Jag ville känna mig så när jag växte upp också. Och vill ni veta av vem?

Pappa!

Yes, det handlar om daddy issues igen. Min pappa var ganska snäll, egentligen. Han var t.o.m. hyfsat modern för sin tid. Han gillade sånt som feminister (inte min mamma) pratade om på 70-talet, dvs ungefär att tjejer får lov att säga nej när man oombedd närmar sig dem … Alltså på riktigt, det är inget större fel på min pappa. Han är på de flesta sätt mycket bättre än mina signifikanta partners pappor. Men var tror ni ribban låg för pappors förmåga att visa kärlek på 70- och 80-talet? Tror ni pappa såg mig från sitt viktiga jobb? Tror ni han var bra på att validera känslor? (Ni vet sådär så att man växer upp och känner sig trygg nog att prata om känslor.) Tror ni att han var opåverkad av sin tid eller sin far? Tror ni att han var jämställd i förhållande till mamma? Ok, det kan inte ni veta, men nej. Svaret på den sista frågan är: Nej.

Tror ni man lyckas nästan perfekt i det semiofficiella långdistansloppet studier och karriär utan att fostras in i prestationstänk? Tänk igen. Jag spelade i de bästa lagen, hade de högsta betygen och gick till slut på en av de mest prestigefyllda utbildningarna och landade de mest eftertraktade jobben. Belöningen kom också i form av fru och barn och en svindyr lägenhet. Grattis till mig!

Jag är fucked up, men så länge man sitter fast i det där så kan man intala sig att det är det viktiga och är man ytlig nog kanske man kan nöja sig med det och kanske en troféfru per decennium eller nåt sånt. Jag var tyvärr för djup, så jag hade anspråk på verklig själslig kontakt, intellektuellt utbyte, spektakulärt sex och livslång vänskap och mening. Det var där det fallerade. Eller som jag också brukade säga: i autismen.

Autism är en social funktionsskillnad. Personer på autismspektrum är ofta fantastiska, vackra, duktiga och utmärkta bdsm-partners (se urgammal db). Men det verkar som om de både läser och signalerar ickeverbala signaler annorlunda, eller möjligen sämre. Jag tror personligen inte det är fruktbart att prata om bättre eller sämre, utan mer att de förlitar sig på ickeverbala signaler i mindre utsträckning. Det kan leda till att de av en neurotyp person uppfattas som fyrkantigt verbala och ibland lite klumpiga. Däremot är de ofta bättre än neurotypa på att “faktiskt” läsa sociala koder inklusive ickeverbala signaler, helt enkelt eftersom många övar sig på göra det medvetet istället för (som vi som inte ligger lika långt ut på samma spektrum) intuitivt och omedvetet.

Sorry, OT. Jag upplevde mig osedd eftersom hon jag ville skulle se mig inte använder blicken så som jag lärt mig att den används då någon älskar. Jag kände mig obekräftad eftersom hon jag ville skulle bekräfta inte fångade upp mina blickar, mitt tonfall osv, som jag lärt mig att de fångas upp när någon älskar. Det var inte hennes fel, men det jävliga är att jag ju inte var så särskilt sedd ens som barn (eftersom jag hade en helt normal uppväxt), så jag tänkte inte förrän efter flera år då medberoendet redan gjort mig isolerad från sociala sammanhang, deprimerad och med (för mig personligen tidigare helt okända) ptsd-reaktioner som panikångest och okontrollerad primal ilska. Ja, då var vi framme vid den sista punkten.

4. Manliga och kvinnliga traumaresponser?

Numera är det rätt vanligt att folk som såvitt jag kan bedöma det vet vad de pratar om betraktar långvariga destruktiva relationer som jämförbara med trauman även om de inte innehåller klassiskt traumatiska enskilda händelser. Med andra ord behöver man inte bli halvt ihjälslagen för att drabbas av ptsd. Mitt eget exempel rymmer två exempel som är klassiska traumaresponser. Jag drabbades till slut av panikångest (kroppen försöker gå in i nån sorts totalt nedstängt läge för att överleva) och primal ilska (fight mode).

Här kan man läsa en av de bästa texterna jag hittat om traumaresponser, eller de s.k. fyra F:en, Fight, Flight, Freeze och Fawn.

Vilka en viss individs traumaresponser är förstås individuellt och beror på en massa unika faktorer i just den individens uppväxt, men eftersom vi alla växer upp i ungefär samma kultur och tid så finns förstås likheter. Men på den här punkten tror jag att det finns tydliga skillnader mellan män och kvinnor. Ett exempel: Ilska brukar ibland lyftas fram som “bättre” än några av de andra traumaresponserna, åtminstone i de fall där det antas placera skulden där den hör hemma, dvs hos en förövare. Detta narrativ är superlätt att hitta i internets rika flora av vittnesmål från kvinnor som varit medberoende partners till narcissistiska män (varav en del antagligen inte är mer tävlingsinriktade, självgoda eller prestationshetsande än jag). Och jag tror det ligger något i det där, för genom att placera skuld hos någon annan kan man i bästa fall bli av med en del skam, och skam är en motherfucker (ungefär som pappor traditionellt brukat uppfattas). Men hur ser det ut om narrativet är som mitt eget?

Jag var medberoende, men det fanns ingen förövare. Så kan vi liksom inte tänka på det när medberoendet är ens strategi för att leva med en kvinnlig partners neuropsykiatriska funktionsskillnad. Och ilska som föredragen strategi? Åh, nej. Sa jag inte att jag hade bra föräldrar. I helvete att jag ska bli arg. Jag ska, eh … knyta näven i fickan. Det ska jag.

Jag hade en bra uppväxt. Jag är ungefär så medvetet feministisk som mina texter här antyder och jag vill verkligen bryta mönster av toxisk maskulinitet, men jag funkar ungefär som alla andra. Jag mår skitkass om jag alltför länge tvingas knyta näven i fickan, eller för den delen om jag bara känner mig osedd, obekräftad. Så när jag gör det, känner mig osedd och obekräftad alltså, så försöker jag kommunicera det. Ja, faktiskt, trots att jag är man. Men det ser inte ut och det låter inte exakt som det gör när en kvinna kommunicerar sårade känslor. Och faktiskt först helt nyligen så blev jag i samtal med en fantastisk kvinna varse att detta nog är ett problem för mig och de jag gör relationer med.

5. Manlig kommunikation

Det finns en gammalmodig beskrivning av autism som brukar tillskrivas en forskare som heter Baron Cohen (inte Sasha). Idén är att en autistisk hjärna är en “extreme male brain”. Jag tror inte att jag har en sån. Jag tror inte heller att alla män har en sån, däremot att vår kultur hyllar föreställningen om en extremt manlig hjärna, dvs (jag pratar om patriarkatet, skjut inte budbäraren!) en extremt verbal och rationell hjärna. Och om det var en manlig hjärna så skulle man ju kunna tro att män uttrycker känslor så, dvs klart och tydligt redovisade hur vi mår och vad vi behöver för att må bättre. Haha! Är inte det så långt ifrån manligt känsloarbete man kan komma?

Nej, det typiskt manliga sättet att uttrycka känslor är väl att beställa några fler bärs än vad som är nyttigt för en på puben? Eller att se sur ut? Eller lyfta ännu tyngre på gymmet och skrika ut sin frustration i ett inte så värst analytiskt “Aaaaarghhh!”

Eller att slå någon svagare?

Vi som är moderna högre stående män (ok, viss ironi får du ta till dig utan kursiver), har ju utvecklats enormt från vårt naturliga tillstånd om vi ber en partner sitta ner och “prata med oss”. “Jag har lite svårt att fokusera på oss just nu”, sa jag till en viktig person för lite mindre än ett år sen. Hon menar numera att jag borde ha sagt mer. Tydligen var jag inte tydlig, men vet ni en sak? Det gjorde ont, nåt så in i helvete ont, att ens säga det. För jag gjorde mig sårbar redan genom de orden. Och sen bråkade vi, för hon kände sig osedd och obekräftad när jag inte kunde fokusera på henne, men det är en annan historia. Poängen är att jag är man och jag kommunicerar inte alls särskilt rationellt analytiskt när det kommer till känslor, och jag söker inte ens verbal bekräftelse när jag mår dåligt. Om det inte handlar om att söka lösningar eller om jag nått en punkt där jag själv är upptagen av att förstå, snarare än av att må dåligt.

Men nu tror ju jag (surprise) att det där sista ironiska inte alls är ironiskt. Jag tror på fullaste allvar att jag kommit långt och är en modern, ganska bra man. Jag tror jag förstår viktiga grejer och kan vara en utmärkt partner till en som själv behöver en insiktsfull förstående människa vid sin sida för att deala med sina daddy issues, eller sin funktionsskillnad eller vad det nu kan vara. Men relationer är svåra och jag bidrar med typiskt manliga beteenden som är lika begripliga och lika präglade av patriarkala könsmaktsordningar som någon annan. Jag kan med min normala uppväxt, med mina normala eller högt utvecklade kommunikationsmönster ändå drabbas av panik, kan utveckla rena ptsd-responser när jag driven av skam tvingas inse att relationen inte ger mig vad jag behövde, eller förväntade mig, om så bara i stunden om stunden upprepas och ingen förmår fånga upp mitt manligt (dvs ickeverbalt och otydligt) kommunicerade mående.

Min skam är som alla andras sprungen ur barndom och uppväxt och det allvarliga här är att inte alla män haft lika mycket tur som jag. En del män har odlat sin skam längre och har kanske aldrig haft någon som sett deras knytnäve i väggen eller deras primalskrik på gymmet för vad det var (böner om en frånvarande pappas kram, inte vet jag, kärlek!).

Och jag är extra sårbar när jag möter någon som inte heller kan levererar alltid, dvs när jag möter vem som helst. Och jag är som vem som helst, dvs extra sårbar när jag möter någon och tillåter mig att hoppas på hennes kärlek.

Skam är så jäkla viktigt. Jag skulle nästan behöva ett järn, så viktigt är det. Det är fan inget att leka med.

Tillagd 20 mar 2020 Debattartiklar om sexualitet och identitet #Man #Kvinna

Du kan inte se eller skriva kommentarer eftersom du inte är inloggad.

🗁 Debattartiklar om sexualitet och identitet

🖶 Print Alster ID 25282 ⚑ Anmäl