Delirium

Kroppen kom när det andra försvann.
Steg upp runt och blev skal, glastak med utsikt.
Organen allierade sig mot mig.
Få saknades, räven, världarna av drivor och skog, och de glömda sycamorerna som ej ville hälsa.
Det kom andra som ville in, välkomna med dörrmatta och kaffe, enkla saker som tog lite plats, när man går bort tar man alltid med sig något.
Sött och inbjudande. Men kroppen ville inte vara (ett) skydd, eller den gav så mycket skydd att det blev mörkt för ögonen och svart i halsen, bröd fastnade och porer svällde.
Det är ingen saga, men jag sydde mig en päls av tusen skinn. Tusen djur, sorgen, den var förödande.
Den satte sig ända i märgen.
Den som sover under granar vet vilka träd som är genomskinliga, vilka andetag på gränsen.
Kroppen, dina rynkor, korta, hårda nyss avklippta vekar. Så sorgligt trodde jag att det var.
Skona mig inte, bad jag nästa djur som närmade sig, och jag fick som jag ville.

Tillagd 16 jan 2020 Dikter

Du kan inte se eller skriva kommentarer eftersom du inte är inloggad.

🗁 Dikter

🖶 Print Alster ID 24786 ⚑ Anmäl