Norsk
Dansk
English
Nederlands
Suomi
Deutsch
Français
ItalianoBeef, Blood and Brotherhood
Del 1
| Prologue Friday December the 10th in the lords year 1875 Buffalo Gap, Taylor County, Texas THE GOOD, THE BAD, THE UGLY, A METHODIST AND A SON OF A BITCH Det är fredag den tionde december 1875 när Nate Hawthorne och Josh Colton rider in i Buffalo Gap från norr. Himlen är stålgrå och i prärievinden finns ett förebådande om kallt regn. De rider under tystnad och låter sina blickar vandra längst med den i stort sett folktomma bygatans fönster och skyltar – de passerar en corral, en smedja och ett tidningskontor. Båda ryttarna nickar och för fingrar till hattbrätte och kepsskärm när en välklädd kvinna med rött hår kliver ut från det sistnämnda etablissemanget. Väl nere vid torget fäster Nate blicken på vad som ser ut att vara en rejäl saloon. Två våningar hög och den grannaste byggnaden i staden vad det verkar. ”Dyke’s, nej, Duke’s Gaaam-bling Pal-ace”, ljudar han långsamt fram medan han spänner blicken i skyltens meterhöga bokstäver. ”Duke’s Gambling Palace! Det står nå mer å… Treårs jul-evangelium? Ju-bi-le-um. Treårsjubileum fredag kväll! Josh? Halva priset på drickat ikväller! Josh står vänd med hästen åt andra hållet. Skylten han i sin tur försöker dechiffrera slutar på ett bekant ord. Bank. Med bara fem dollar kvar på fickan och med ett stort behov av det mesta, framförallt varmare kläder, är Josh naturligtvis intresserad av att göra ett stort uttag. Men det får vänta. De byter några ord med varandra och skiljs sedan åt. Nate parkerar pållen utanför Duke’s och går med klingande sporrar upp på planktrottoaren. Utanför dörrarna stannar Nate upp, då får en känsla av att vara iakttagen och han vänder sig om. Snett över torget utanför vad som måste vara en restaurang står en märklig man iförd ett vitt förkläde och hjälper en rundlagd kvinna att lasta av matvaror från en liten vagn dragen av en åsna. Mannen, som måste vara en mexikan, återgår nästan genast till vad han höll på med. Det är något med hur han rör sig som får Nate att tänka på en soldat eller en officer, strikt utan att var stel, med precisa rörelser och god hållning. Ingen mage buktar ut i förklädet, vilket hör till ovanligheterna bland de kockar, köksor och andra matkonstnärer som Nate har stött på. Det är något som sägs om smala kockar som för tillfället undflyr Nate, för han är en smula torr i strupen och kliver istället in på den kombinerade saloonen och spelhallen. Isami sträcker på sin stela kropp och spanar ut över torget. Hans blick stannar på en man som precis ridit in i samhället och parkerar sin häst utan för Duke’s. Han studerar mannen, är det någon som kan vara intresserad av honom? Efter en snabb avmätning avfärdar Isami honom avmätt och fortsätter avlastningen av vagnen. Det var cirka en månad sen han red in i Buffalo Gap och stannade för att äta på Daniella’s Diner. När han satt där i ett hörn hördes upprörda röster från köksregionerna varpå en synbart berusad man i förkläde kom utstapplande med en högröd Mrs Stevens i hälarna med en stekpanna i högsta hugg. Han förstod inte jättemycket av meningsutbytet men konversationen avslutades med något i stil med “Ut härifrån, fyllbult! Jag vill inte se dig mer. Och tro inte att du får betalt för den här veckan, din odåga!” Den berusade mannen vinglade ut genom dörren och Mrs Stevens tog ett djupt andetag, slätade ut förklädet, och vände sig mot sina gäster. “Jag ber så hemskt mycket om ursäkt för detta lilla spektakel och hoppas att det inte stört er aptit allt för mycket.” Efter kort paus tillägger hon. “Det är inte möjligtvis så att någon av er kan laga mat och behöver ett jobb?“ Det slumpade sig så att Isami började jobba hos Daniella och han har nu jobbat varje dag i 30 dagar, för en lön som förmodligen är lite väl låg, med tanke på de leende Mrs Stevens haft efter han hade gått med på den. Men nu har han mat och husrum för både sig och sin häst. Maten han blir ombedd att laga är ibland väldig konstig och osmaklig, men vad kan man förvänta sig i ett land av barbarer? Dock tackar han sin lyckliga stjärna för att han hade möjlighet att köpa en kinesisk översättning av “The great western cookbook” innan han lämnade San Francisco. Han hade köpt den som lite kuriosa, men den var ibland lite kryptisk, dels, misstänkte han, på grund av bristande översättning från engelska och att vissa tecken hade lite olika betydelse på japanska och kinesiska. Han har i alla fall möjlighet att låna köket och göra experiment efter att restaurangen stänger på kvällarna, och nu har han fått ihop något som kan liknas vid en vettig nudelsoppa. Det är bara synd att det är så förbenat svårt att få tag på soja i detta land. Men nu var det dags att ta sig vidare, förhoppningsvis med tåg om det går, men det är dyrt. De få dollar han tjänat ihop här skulle nog behövas till proviant, men först ska han dränka sina sorger i morgon, på Duke’s jubileum. Han har pratat med Mrs Stevens och har fått lov att få sova en natt till i det rum han bott i mot att han jobbar gratis på fredagen i utbyte. Hon är en mycket älskvärd kvinna, men ibland med ett eldigt temperament. Det kommer bli sorgligt att lämna henne, men han måste få fram sitt meddelande till Sachi. *** Det är fredagen den tionde december, i herrens år 1875, i Buffalo Gap, Texas. Sent på eftermiddagen kommer två män inridandes från sydost. De är täckta i flera dagars vägdamm och de ser slitna ut, som om resan varit lång och sömnlös. Deras ögon är dock vaksamma och dricker in detaljerna i omgivningen på vägen ner för West st. mot Grand Central Hotell. Utanför hotellet sitter den ena av dem av, han i hjortskinnsbyxor och ett anlete som är allt för ungt för att gå hand i hand med det som de grå ögonen verkar ha beskådat i sin livstid. “Jag går in och kollar om de har något rum ledigt.” Hans röst har en hes, nästan raspig ton, som om han inte använder den allt för ofta. Indianen tar en sista titt längs med gatan innan han kastar över tyglarna till sin bruna quarter häst till sin vän. En mörkhyad man som har passerat trettio för några år sedan, han är inte klädd för säsongen men kläderna är slitstarka och välanvända. Han sitter rakt och stabilt i sadeln, trots linjerna av trötthet i hans ansikte. Någon minut senare kommer indianen tillbaka och stannar till på trä-däcket utanför hotellet. “De hade inget rum ledigt.” Han sätter tillbaka den koksgråa hatten med en ‘pinched front’ på huvudet och korrigerar vinkeln på brättet in en sekund av okarakteristisk fåfänga. Innan den mörkare av de två hinner få upp hoppet om en snabb reträtt från staden fortsätter han. “Men ägarinnan var vänlig nog att låta oss hyra in oss på höloftet för en natt.” Han nickar med hakan i vad som uppenbarligen är riktningen mot stallet. “Så, vänligt av henne.” Den mörka mannens ton indikerar att det är en vänlighet gest som han helst hade varit utan. Med ett lätt tryck med hälarna så sätter James hästarna i rörelse. Indianen tar några långa kliv för att hinna ikapp och svingar sig upp i sadeln. James sträcker på sig efter en lång dag i sadeln, den senaste av många på sistone, man skulle kunna tro att man vänjer sig efter några år men icke. Fortfarande öm och stel efter en hel dag. Han kollar snabbt att de är ensamma i Grand Centrals Stall innan han vänder sig mot Matthew som inte verkat klara dagarna i sadeln mycket bättre än vad han själv har gjort. “Tror du att de som vi såg var ute efter oss, eller bara saloonen?” “Ingen aning, men det kanske är bättre att hålla ihop?” Matthew släpper Rains framhov efter att ha rensat den på jord och lera från dagens resa. “Jag tänker inte gå inte in på det där stället. Det blir bara bråk. Jag stannar på loftet i stallet. Kan du fixa en flaska whiskey så jag får någon form av sällskap?” James söker igenom stallet efter någonting att fila med. Såklart finns inte något perfekt. Att fila serienummer med en hovkrats blir inte bra! “Du, Mat, tror du att det kan finnas en fil här någonstans eller kanske färg till min häst?” “Kan ta en titt, men tror att de lär ha stängt, du vet med jubileum och allt det där...” Matthew tittar menande mot saloonen, med ett höjt ögonbryn. “Du vill inte följa med och ta en titt själv? Ska ändå försöka få tag i lite spannmål, kanske något varmt också?” “Ta en vända och se hur det ser ut, så kanske.” Matthew stänger porten till Grand Centrals stall bakom sig och nickar mot Bobby Fitzsimmons när de möts halvvägs över stallplanen. Vinden som kommer ner från norr drar med sig doften av snö även om himlen talar mer om regn, men vinden fördriver den annars kväljande doften av för många kroppar för tätt packade inpå varandra. Det var, ironiskt nog på hans insisterande som de var här till att börja med. James hade varit verbal i sina protester och den diskussionen hade varat i säkert en timma, Matthew hade inte gett med sig, det var inte ofta som de var genuint oense. Men hästarna behövde en natt under tak, och även om det tog emot att erkänna det, och han hade aldrig berättat det för James, men Matthew behövde det också. Han börjar bli allt för civiliserad, eller tam kanske är ett mer passande ord. Apunda hade kanske rätt, det är dags att vända hemåt? Istället för att börja gå norrut vänder han söderut på West Street, när de red in i Buffalo Gap för en timma sedan passerade de en handelsbod, med lite tur har den inte stängt än. Lyckan över att handelsboden är öppen varar dock endast en kort sekund, när han kliver över tröskeln och blir varmt bemött med informationen om att denna butik ‘inte betjänar hundar’. Några korta ord med en förbipasserande man senare går det att konstatera att inte bara är denna diversehandel endast öppen för vita, den är även den enda i stan. Vilket inte nödvändigtvis behöver vara någonting dåligt, på andra sidan torget ligger spelhallen likt ett glittrande palats med banner hängandes över längs hela fasaden. Vad som står på det har han ingen aning om men besökarna verkar flockas dit. Uppe på balkongen, lutade mot räcket står tre unga damer och röker. Till-synes ovetande, eller obrydda om ropen och blickarna de får från de som står nedanför och tittar upp på dem. För mycket, konstaterar han tyst för sig själv och lyssnar efter röster burna av vinden. Staden är för stor för att det bara ska finnas ett vattenhål. Någon minut senare står han utanför vad som endast kan beskrivas som ett kyffe, med en skylt utanför som föreställer vad som säkert är en hund på ostadiga ben. I jämförelse med ‘Dukes’, och dess jubileum så är det här ett bättre alternativ. Med raska steg går han tillbaka mot stallet dem hyrt in sig i över natten, hotellet var, troligen på grund av jubileet, fullbokat för natten. Han knackar lätt på stalldörren innan den öppnas en liten glipa och Matthew slinker in med en uppmaning till James att lägga ner geväret. Efter en kort stund dyker ett mörkt huvud upp över kanten på loftet, följt av en bedrövlig sjal i ett Paisley mönster bestående i brunt, lejongult och mörkt grönt på en djupröd botten. “Det är en del folk, men det är bara bra. Lättare att smälta in i mängden och det verkar vara en hel del gamla plantager här omkring, om du förstår vad jag menar?” Han behöver inte nämna att han i princip blev hotad med en hagelbössa om han inte pallrade sig från diversehandeln illa kvickt och att alla försök att proviantera i den här staden nog är dödfödda. Rain kommer att låta sitt redan generösa temperament springa fritt när han inser att det är slut på spannmål i säcken. “Ingen middag?” “Finns där, jag betalar.” “Det är faan på tiden!” “Vad jag minns klart och tydligt är att det inte var du som fällde en vitsvanshjort i förrgår.” Matthew hoppar ner från stegen och tittar menande upp mot James på loftet. “Men jag kan låta bli i fortsättningen.” Tillsammans lämnar Mat och James stallet med riktning mot saloonen. ‘Den vingliga hunden’ tänker Matthew tyst för sig själv, vilket konstigt namn på en saloon. Men vem är han att döma? *** Josh korsar torget till häst och fortsätter nerför en gata på andra sidan. Han kastar en lång blick på postkontoret innan doften från ett bageri får honom att känna hur hungrig han är. Hungrig och frusen. Det gäller att hålla i slantarna nu. På en sidogata får han syn på en diversehandel eller pantbank eller vad det ska föreställa – det står en nysnickrad likkista utanför butiksdörren, och i fönstret syns en uppstoppad uggla, en samling fickur och en stor glasburk med inlagda ägg. Josh kliver av och stationerar den rappa quarterhästen ’Rebel’ vid en vattenho innan han går in i diversehandeln. Några minuter senare är han ute igen, nu med en bättre begagnad vinröd poncho över oljerocken och en snattad karamell i munnen. Mitt över gatan ligger en saloon av typen ”billigt kyffe”, vilket han trallar in i, mest för att se vad det är för folk där. Inne i ena hörnet av skänkrummet sitter helt oförhappandes en ung indianman i hjortskinnsbyxor, sliten kavallerijacka och en hatt med en ensam korpfjäder i. Bredvid honom, i hörnet, sitter en svart man i slitna kläder och med hatten långt neddragen. De betraktar den för ovanlighetens skull genuint förvånade Josh över kanten på varsitt glas som ser ut att ha sett bättre dagar. Mellan sig har de en flaska som ser knappt påbörjad ut. De två männen verkar uppmärksamt blicka ut över omgivningen, båda med ögon mörka som en månlös natt. ”Eeeeh… How?” försöker Josh. James tittar klentroget på ynglingen utan att svara. “Godafton!” säger Matthew och nickar mot en stol i en uppenbar inbjudan. James blänger på Mat. Josh sätter sig lite frågande ner samtidigt som både James och Josh ser lite frågande ut. Matthew skjuter över ett glas som om inget hade hänt och frågar. “Lång dag?”. Matthew lutar sig till James och viskar “Det är bra att vi är med andra.” Josh torkar ut det fegt diskade glaset med tröjärmen. “Josh Colton var namnet - tackar ödmjukast för eldvattnet. En annan är ta mig faen frusen in i märgen. Det märks inte att man har rört sig söderut, sanna mina ord.” Kommentaren om eldvatten verkar antingen ignoreras eller gå honom över huvudet, för flaskan korkas upp och glasen fylls. “Swift, Matthew.” Han nickar mot sin kompanjon vars uttryck mörknar något. “Det här är James Truth.” James nickar kort. Tre glas senare är isen bruten. Matthew och James lyssnar intresserat på Josh babbel om ditt och datt, mest om Kansas och hans egen skicklighet med revolvern och en kuse. Någonstans där mellan glas två och tre kommer en springpöjk förbi med två tallrikar som placeras på bordet framför James och Matthew med all den grace och elegans som förväntas av ett jordskred. Kvällens middag, en föga förvånande blandning av bönor, stekt fläsk och skorpor, beskrevs kryptiskt som bättre än grillad hjort, och försvinner snabbt. “Så, vad för er till den här delen av Helvetet?”, undrar Josh, som inser att han knappt frågat något om sina bordskamrater. Han är nu fruktansvärt hungrig själv och börjar fundera på om han ändå ska lägga några cent på en stuvning åtminstone. “Genomresa”, svarar Matthew, smått undvikande, men han toppar av de halvfulla glasen med whiskey samtidigt som han svarar. “Själv?” Jag gillar den här två, tänker Josh. Uppenbart på flykt från rättvisan. “Tja… På jakt efter jobb tillsammans med en vapendragare. Oklart vad för sorts jobb egentligen. Boskap. Indrivning. Vaktjobb. Det mesta funkar, så länge det är någorlunda betalt.”. Josh smakar lite mer på bjudspriten, men tar det försiktigt eftersom han redan börjar känna sig lite berusad. Trevligt förvisso, men han kan inte vara säker på att det här INTE är prisjägare än. Matthew ser genuint förvånad ut en kort sekund innan han verkar få kontroll över sitt anlete igen. “Förstår, är det här rätt säsong för det?” Han tittar menande mot dörren och den torra backen utanför. “Nu måste jag erkänna att jag inte är i den branschen själv, så kan ha fel.” “Vi får väl se vad säsongen har för jobb att erbjuda. Annars får man väl starta eget.” Josh sneglar på sina plötsliga dryckesbröder och försöker bilda sig en uppfattning om vad de är för typer - vad de kan tänkas vara bra på. Indianen ser ut att vara arméspejare eller rövare, medan den svarte mannen är en lite mer osäker historia. Klädd som en farmare, men beväpnad. När Josh sneglar ner bakom bordskanten ser han att den sammanbitna svarta mannen bär ett militärhölster av den typ som unionen bar under inbördeskriget med en omisskännlig armérevolver i. Intressant. På saloonen har det blivit allt fler människor. Stämningen är hög. Det är stimmigt och rökigt. “Priiiima fårskinnstofflor billigt. Köp miiinnnaaa toffloooor för en whiskeyflaska.”, hörs från ett bord till höger. Det skrattas och en oväntad budgivning startar över de sorgliga skodonen. James har fäst blicken mot bardisken istället, på ett nytt sällskap som kom in för en stund sedan. Deras rockar har vägdamm. Det går inte att se om de är beväpnade. De har precis beställt in och verkar ta en första sup samtidigt som mat serveras. James försöker att läsa av dem, men har ingen bra vy och kan inte höra dem heller. Det känns inte bra! “Apropå jobb, min kumpan är på den tjusiga saloonen vid torget. Om ni följer med dit efter den här flaskan så kan han nog bjuda er tillbaka på ett par stänkare. En annan är tyvärr inte stadd i kassa. Än.” Josh vänder demonstrativt ut och in på fickorna i sina grårandiga kostymbyxor, där han sitter lätt nedhasad på den rangliga pinnstolen. James och Matthew delar en serie med meningsfulla blickar, den tysta konversationen pågår i flera sekunder innan James tar till orda. “Vi är på väg norrut”, säger James. “Det vore fint om man kunde förena lite nytta med nöje och både tjäna en dollar och få sällskap samtidigt. Jag tror hur som helst att vi är klara här.” “Varför inte?”. *** Nate ger svängdörrarna till saloonen en knuff och kliver in. Sin vana trogen kastar han en blick över rummet innan han fortsätter in. Lokalen är fylld av rök från cigaretter och en och annan cigarr eller pipa. Det luktar av svett och smuts. Ljudet av skratt, ett och annat gräl, samt ett minst sagt ostämt piano når hans öron. Till vänster vid ett bord sitter två män i pälskläder och grälar. De har en näst intill urdrucken whiskey-flaska på bordet. Vad de grälar om kan inte Nate uppfatta. Längre in i lokalen bakom dem finns det otäckt ostämda pianot där en man iförd vit skjorta och grå väst spelar. Nate fortsätter svepa av rummet med blicken. Framför honom pågår kortspel vid flera av borden. Till höger finns bardisken. Nate tar ett par raska steg fram till baren. Vägdammet behöver sköljas ner och han känner en enorm lättnad över att efter en lång ritt äntligen slippa ynglingen Joshs konstanta pratande. Den grabben betyder trubbel, tänker Nate, och inte för första gången. Han klämmer sig förbi två berusade män och tittar efter bartendern. En tunnhårig rundlagd man med slokmustasch iförd ett vitt smutsigt förkläde putsar förstrött ett glas med en handduk. När deras blickar möts säger Nate med hög och klar stämma: “Ge mig ett glas whiskey. Nej förresten, ge mig en flaska”. Bartendern tar några steg fram mot Nate. Han har en tydlig hälta. Han plockar ner en flaska whiskey från en hylla invid väggen, bredvid den klassiska saloonspegel som Nate nu stirrar in i med en trött blick. Jag ser ut som döden själv, tänker Nate när flaskan och ett glas ställs fram på disken framför honom. Han häller upp ett glas som han sveper direkt. “Mitt namn är Dick, stranger, och jag äger stället. Du är ny i stan, sånt vet jag. Har du rest långt?” Nate ler och måste anstränga sig för att kväva ett skratt. Limp Dick, tänker han direkt när den halta bartendern presenterar sig. Nate samlar sig snabbt. “Jag red just in i stan med en kamrat. Han gör några ärenden men kommer nog snart. Vi söker jobb. Vet du någon som behöver folk?” Bartendern plirar mot honom. Han är något skelögd och verkar titta på både dörren och Nate. Ganska praktiskt. “Du har tur, mister. Bartendern nickar åt sidan, fortfarande med ett av sina ögon fäst på honom, och Nate får syn på två affischer som sitter uppsatta på en anslagstavla bredvid dörren. Han kniper med ögonen och låter läpparna följa de långa ordens lydelse, sakta men säkert. ”Manos droger och huskurer, känner du dig en smula hängig? Inte dig själv på sistone? Prova då ’Manons Tonikum’ Botar som ett trollslag: huvudvärk, förstoppning, kvinnors besvär, hösnuva och gör gamla man som unga på nytt! Besök genast Manons droger och huskurer på West Steet, Lagret är begränsat” Nate blinkade några gånger osäker på om han hade läst rätt, det var trots att en hel drös tio dollars ord i den där annonsen. Sedan tittade han på den leende bartendern och för många dagar si sadeln van över hans uppfostran. “Vadfalls? Jag frågade om arbete, inte ormolja”, utbrister Nate irriterat och tömmer det nästan bortglömda glaset innan han fyller på det på nytt… Bartendern ser inte på honom med något av sina ögon, men svarar ändå. “Den andra planschen, gosse. Från telegrafkontoret.” Nate följde fingret som pekade och läste notisen som att brevid den om ormoljan. ”Orädda hästkarlar efterlyses för drivning av longhorns från Norra Mexico till Double Cross Ranch i Maverick County Texas, samt Dodge City i Ford County Kansas. Lön $1/dag, samt mat och hästskor.Var på plats innan sista Januari 1876.” Notisen var signerad ’Buster Higgins, förman’ Nu börjar det påminna om något, tänker Nate, tackar bartendern och tar plats vid ett tomt bord längre in i lokalen. Flaskan tar han med sig och kommer i sista stund ihåg att betala. *** På den druckna hunden är flaskan är tom och den omaka trion börjar röra sig mot Duke’s Gambling Palace. Även om promenaden dit är knappt hundra meter så är stämningen när dem kommer dit som förbytt. På Duke’s är jubileumsfesten i full sving och ljuden från pianomusik, klirrande glas, och rasslande tärningar konkurrerar med gästernas röster. Josh kisar i tobaksdiset och får snart syn på sin kamrat vid ett av borden. “Där är karln, kom med här”, säger åt sina båda nya bekantskaper och börja navigera in mellan stolarna, borden och utstickande stövlar. Nate har druckit halva flaskan redan och har börjat se en smula tärd ut, men han vaknar till när de tre kommer fram till hans bord. “Tjääänare, Nate. Äru drucken? Vi me! Röskinnet här heter Matt och han som är lite mörk under ögonen där heter James, men jag tänker redan på honom som en Jim.” Det utbyts grymtningar, nickningar, fnysningar och skrap med fötterna, som slutligen leder till att alla slår sig ner. “Faan vad du dröjde” tycker Nate lite surmulet till Josh. “Än sen rå? Här har vi prima vapendragare till vårt nya företagande. Apropå de ämnet, haru hitta nå kneg?” Nate ser på de båda nykomlingarna. Båda ser ut att vara rejäla typer. Beväpnade är de också. Och så sporrar på stövlarna, den ena i alla fall, rödskinnet verkar tappat bort sina, kanske lämnade han dem tillsammans med revolvern och goda omdöme. Nate nickar gillande oavsett. “Vi har flyt, gentlemen. En ranch söderut behöver karlar redan nästa månad, men det kommer ta ett tag att rida dit - har frågat runt lite.” Han ser på de församlade. “Ingen som är rädd för att skava sadel i nån vecka för att ta sig till det här jobbet?" "Vad är det för jobb?" Efter många timmars slit torkar Isami svetten ur pannan. Med visst vemod tar han farväl av köket som varit hans hemvist i en månad, och han inser att han faktiskt kommer att sakna det. Det var ett mycket enklare liv än det han levde tidigare. Mindre intriger. Han tar av sig förklädet och sätter på sig sin poncho och hatt. Nu är det dags fira av den här delen av sitt liv och gå vidare. Han beger sig ut i den mörka, kalla kvällen och styr sina steg över torget mot Duke’s. Redan när han kliver utanför dörren hör han musiken och skratten från andra sidan torget. Det ser ut som festen är i full gång. Han är tvungen att kliva över tre personer som ligger och spyr för att komma fram till dörren till saloonen, vilken han skjuter upp. Ingen lägger märke till honom när han kommer in och han spanar ut över lokalen. Det är mer eller mindre fullt i skänkrummet, men han tränger sig fram till disken och beställer in en flaska av vad de här barbarerna kallar whiskey. Isami vänder sig om och spanar återigen ut över lokalen för att hitta något ställe att sitta på. Längst bort i ena hörnet ser han en tom stol vid ett bord. Vid detta bord ser han även mannen han såg igår (eller idag) tillsammans med en brokig skara bestående av en yngre, vit man, en svart man samt en indian. De ser ut att behöva en ‘mexikan’ också tänker han småleende för sig själv och stegar i väg mot bordet. “Ledigt?” frågar han och nickar mot stolen. “Slå dig ner!” Indianen knuffar ut stolen med ena foten i en blatant uppmaning. “Det här är James,” han nickar mot den mörkhyade mannen som sitter på hans vänstra sida. “Det där är Nate och Josh.” Den äldre respektive yngre av de två vita männen pekas ut. “Ismael” svarar Isami och nickar en hälsning till alla runt bordet. “Gracias.” Han sätter sig ner och frågar på bruten engelska “Ni på genomresa?” samtidigt som han korkar upp sin flaska och börjar fylla sitt glas. “En får tacke”, säger Josh en smula sluddrigt och rör långsamt handen över bordsskivan mot glaset med ögon som har lite svårt att fokusera. “Stämmer” Nate nickar och studerar nykomlingen. “Du med? Du råkar inte kunna nåt om longhorns förresten?” “Goda att äta, jobbiga att stycka” svarar Isami och sträcker sig över bordet efter Josh glas vilket han fyller på med ett svagt leende. Josh bockar ryckigt åt påfyllningen. Hans besvarande leende är en smula ostadigt, men genuint. “Äta säger du?” fortsätter Nate. “Jag tror förresten att jag såg dig tidigare över gatan. Är du kock? En kock kan alltid behövas på långa resor - även vid boskapsdrivning.” “Laga mat kan jag. Betalar bra?” replikerar Isami och börjar fylla de andra glasen runt bordet. “Som man kan förvänta sig, skulle jag säga. En dollar om dagen - om de vill ha dig alltså. Du kan väl rida?” undrar Nate, med en ton som avslöjar att ett nekande svar på en sådan sak skulle vara smått otroligt. “Bättre betalt än nu.” Isami eftertänksamt “Si. Har häst, tagit mig många månader hit, señior” “Nå, det låter ju bra det. Vad säger ni andra? Nog vill vi ha en mexarkock med oss? Du gillar väl tortillas, Josh?” “Höh?” säger Josh. “Kanske kan vara något”, säger James. “Jag har alltid gillat såna där bönor med peppar i.” “Jag tänker klarare med en tom blåsa”, skjuter Matthew in. Han ger James en menande blick och reser på sig. “Eh, ja, samma här, nu när du nämner det”, säger James och börjar resa sig. Nate lutar sig tillbaka och luktar njutningsfullt på whiskeyn. “Tag varning, den är nån ohyra på dasset längst ner i längan. Sorkar eller nåt.” På vägen från bordet skjuter James flaskan lite längre ifrån Nate. *** “Vad tror du?” James tänder två cigaretter och lämnar över den ena till Matthew. “Varför inte? Nio dagar till Mexikanskagränsen, sen vete hundan men åtminstone två veckor till Kansas därifrån, vi kommer hamna för långt sydost för min smak däremot.” Matthew rycker på axlarna, men det är en brydd rynka mellan ögonbrynen när han fortsätter. “Det är inkomst.” James blick sveper långsamt över torget och de anknytande gatorna. Matt vet att han har koll på spelhallen och rörelsen där. “Vi behöver fortfarande ta oss förbi fort Concho, och deras patruller.” Mathews fimp seglar ograciöst ut på backen, fortfarande glödande i mörkret några korta sekunder. “De kommer leta efter två man, inte en boskapshjord.” “Sant.” Ytterligare en fimp gör den första sällskap. “Men vi behöver röra på oss. Det kommer börja snöa snart och då kan vilken idiot som helst följa efter oss.” Saturday December the 11th in the lords year 1875 Buffalo Gap, Taylor County, Texas Frukosten på Grand Central Hotell var kanske inget att skriva hem om direkt, men eftersom det hade krävt grundläggande skrivkunnighet var det inte någonting som majoriteten av sällskapet brydde sig om. Men potatisen var stekt, brödet varmt, den saltade och kokade biffen var… vad sägs om att vi inte går in på det? Men bönorna inte allt för entusiastiskt introducerade för saltkaret, vilket är allt man kan önska. Kaffet, om det ens kunde kallas för det med gott samvete var starkt nog att lösa upp en hästsko på mindre tid än det tog att sko om hästen den kom ifrån. Fredagskvällen hade varit blöt och slutat framåt småtimmarna på ett höloft i mitten av stan. Lördagsmorgonen hade börjat lika tidigt, James, Nate och Josh hade väckts av väl belåtna hästar och ett lågt melodiskt hummande straxt efter gryningen, kort följt av ljudet av kreativa svordomar och hot om omedelbar skalpering. Mångt om mycket hade de släpat sig runt hörnet på kvarteret och satt nu med varsin tallrik, generöst lastad med tidigare nämnda måltid och varsin kaffekopp, kärleksfullt hållen mot sitt bröst i ett försök att insupa värmen. Det hade snöat under natten, knappt en kvarts tum hade fallit, men det gav hela stan en mjukare framtoning, likt lugnet efter gårdagskvällens storm var allt tystare. Men det kan lika gärna varit en direkt konsekvens av stadens kollektiva baksmälla, som snön. Slaktarens nota från kvällen innan bestod framför allt av det som de hemgående lämnat efter sig när de lutade mot närmaste vägg, ‘cast up their crumpets’ som finare sällskap så delikat hade definierat det. Om de hade varit där det vill säga. “Nästa gång jag får för mig att det är en bra ide att dricka Duval’s, hindra mig...” Matthew satt med ena armbågen lutad mot bordet, hakan vilandes i handflatan, han var flertalet nyanser blekare denna morgon än han hade varit kvällen innan. “Vad kan jag säga, inget gott kommer från Georgia.“ Muttrade Nate och rev av en bit bröd som han lät simma i biff-spadet innan han sköljde ner brödbiten med kaffe. “När rider vi?” Josh, med ungdomens vigör såg ut att ha klarat kvällen bäst av skaran, kanske för att han hade fångat en andra våg efter att deras informella överenskommelse hade förseglats med handslag, loskor och en blick mot himlen. “Vi måste möta upp med Ismael först, vart är han förresten?” Dem såg sig alla om, som om de alla hade väntat sig att någon annan hade koll på när och var de skulle träffas. “Han sover väl? Som alla andra resonabla människor vid den här tiden på dygnet.” Muttrade James över kaffet. “Han verkar vara resonabel på det sättet...” Snön knastrade under hästarnas hovar när de fem ryttarna vände sina sporrar mot norr och red i riktning mot den mexikanska gränsen, tidigare på morgonen hade de, över sista koppen kaffe innan det var dags att sadla på, diskuterat sin plan och kommit fram till något marginellt mer substantiellt än ‘vi rider dit och ser vad som händer’. När de lämnade Buffalo Gap kollade de alla sig över axel en sista gång, kanske inte av samma anledning, men de gjorde inte desto mindre… Fortsättning följer. |
På förfrågan, till allmänhetens nöje, och med samtliga spelares tillåtelse publicerar jag denna rollspelslogg. Vi spelar 'Western', delarna kommer att publiceras i den mån jag har tid och ork.
Tillagd 9 dec 2019 Noveller #Egenupplevt #Rollspel #Geeky/nördigt
Du kan inte se eller skriva kommentarer eftersom du inte är inloggad.