Logga inBli medlem
Hoppas vi ses på kontoret
Hon är lite äldre men har ändå mer energi än någon annan jag känt, det är kanske vad som som krävs för att gå så här långt i både skola och karriär, även om jag också gjort något slags försök så spelar det liksom inte så stor roll för mig. Jag brukar ha svårt att sätta ålder på andra och speciellt hon med sin hållning och kroppsspråk skulle kunna gå för mycket yngre. Jag själv skulle nog snarare tvärt om kunna gå för mycket mycket äldre än jag är, nästan som att jag försöker passa in i hur världen såg ut innan mig. Det syns på mina ögon som är samma färg som skogen, hennes är som uppfriskande slät och krispig is, fylld av möjlighet.


Jag brukar alltid låtsas att jag inte riktigt ser henne, när vi träffas på mornarna och hälsar kort men glatt, det kommer en liten pause. Det är så varje gång vi ses och min fantasi går igång i det ögonblicket. Vad som helst kan hända; för om du frågar mig har vi redan varit på lyxiga resor, galna fester, njutit av både gassande och fallande solar, lata lediga pälsinlindade dagar i sängen med film och bok, och allt annat man kan tänka sig. Det är för mycket... och jag vill inte förstöra något av det, så jag håller tillbaka, den här gången också. Jag önskar att jag kunde se om hon tänkte samma saker eller om jag bara håller på att bli galen på riktigt.

Jag vet inte var tanken tar vägen efter det ögonblicket, den bara liksom glöms bort, men om det bli fler såna där pauser under dagen... då kommer den tillbaka starkare och starkare, och då vet jag att hon märker något också för vi blir båda klumpigare och klumpigare för varje gång i hur vi nervöst ursäktar oss från varandra tills vi börjar tappa saker i korridorerna, då är det dags att börja undvika varandra. Sen, nästa dag börjar vi om från noll igen. Det är nästan sorgligt, men inte mer än det är fruktansvärt att tänka på vad som skulle förloras om vi faktiskt gjorde något och allt bara blev fel.

Ännu en dag, ännu ett möte. Något om kvartal och siffror som inte rör någon av oss på kontoret som arbetar här annat än att det verkar gå... okej, och det kanske räcker som tröst. Tröst för att vi gjort samma sak så länge nu, dag in och dag ut. Jag zonar ut och ser den grå bergväggen framför mig, fingertopparna skär när jag drar mig upp till nästa krok att säkra mig i, det är flera hundar meter ner till marken och vinden piskar mig i ansiktet med snö som yr ut längs berget som nu långsamt sköljs över av en brinnande orange sol som långsamt vaknat och stiger över horisonten. Jag är fast, det är för kallt. Men just då rinner ljuset ner och ikapp mig på bergväggen och jag känner djupt i mig att temperaturen stiger, med varje hjärtslag fylls jag av energi att fortsätta den sista biten upp till nästa avsatts, jag fylls med liv och ögonblicket innan jag trycker ifrån upp till nästa grepp ser jag vad som egentligen värmer mig. Hennes ögon, från andra sidan rummet...

Jag vet inte hur länge vi suttit så och bara fyllt varandra med våra blickar. Det blir tyst i rummet, alla tittar på henne i väntan, och hon tittar på mig. Det måste redan ha gått längre än den vanliga lilla pausen i alla fall för jag kan inte sluta nu, jag vill inte sluta nu. Ingenting i rummet runt oss betyder något längre, det som var så viktigt bara igår är ingenting nu. Det enda som skiljer oss åt är ett runt bord mitt i rummet, jag märker det mellan två blinkningar och hon reser sig för att möta mig där. Vi slår ihop som två stångande djur över bordet, jag stön-vrålar i hennes ansikte "Vad vill du ha!" samtidigt som min skjorta slits upp och sprätter knapparna ut över våra kollegor som är paralyserande av tempoväxlingen. Hon försöker svara men vi är ganska överens om svaret båda två vid det här laget och täcker varandra med munnar, händer, hela kroppar, allt vi har! Vi sjunker ner i en flämtande, stönande, gnyende hög på bordet samtidigt som vi slukar varandra. Tanken av oss själva, var för sig, försvinner och det som blir kvar är en lek utan slut, orken tycks växa för varje stöt och ljud som yttrats. Nu behöver vi inte läsa tankar, för vi har inga, bara en känsla. En underbar känsla hela tiden varit där, undangömd, men som nu växer och växer så det gör ont, men på ett bra sätt. Tiden försvinner här.

...



Det kan bli långtråkigt att jobba på ett kontor, ibland tom hopplöst... om det nu inte finns någon annan där som kan liva upp.

Tillagd 19 nov 2019   Noveller   #Man #Kvinna #Arbetskläder #Exhibitionism #Verklig åldersskillnad

Du kan inte se eller skriva kommentarer eftersom du inte är inloggad.

🗁 Noveller

🖶 Print  Alster ID 24212  Anmäl