Tankar om att bära en huva i en hogtie.

En dregelmonolog av rang.

Detta verk är resultatet av en dialog med Frun just efter att beställt en perceptionsberövande huva. Frun står i den här revisionen för den första meningen. Där utöver är det en monolog jag skriver till henne på kik vartefter mina fantasier tar mig med på en resa. Huvan i fråga? Se bild.
Mycket nöje!

Tänk bara en enkel hogtie och den där huvan :)

Ja.

Utlämnad.

Ovetande om min omgivning, oförmögen att ha den kontroll jag annars alltid strävar efter att ha.

Fokuserat på vibrationer, rörelser i sängen, vinddrag och beröring.

Lyssna efter höga, skarpa ljud som kanske kan ta sig igenom masken tjocka vaddering.

Känna repen mot huden.

Uppleva gradvis hur de börjar bli mer skavande och obekväma än initialt.

Känna rastlösheten komma krypande.

Brottas med känslan av att vilja avbryta.

Försöka få kontakt med dig för att jag inte vill längre.

Inte få någon respons.

Känna hur rastlösheten ändrar skepnad till irritation. Jag vill ju faktiskt komma loss nu.

Veta att jag har mitt stopord/rörelse.

Men vet att jag inte mår dåligt.

Jag har ingen fysisk eller psykisk orsak att nyttja det.

Börjar söka med fingrarna efter knutarna på repepen.

Fortsätter att försöka få kontakt med dig.

Inser efter en lång stund att det är lönlöst med repen.

Din respons uteblir helt.

Min irritation dör och ersätts av hjälplöshet och uppgivenhet.

Jag vet djupt inom mig att du observerar mig, du finns här. Jag kan känna din energi.

Jag vet att jag vill och jag älskar att du gör det här mot mig.

Jag försöker fortf få kontakt med dig.

Tiden går, jag får ingen respons.

Efter ett bra tag till ansluter sig även en känslan av att ha blivit övergiven och rädslan börjar vakna.

Hur lång tid har gått?

Hur mycket mer tid ska passera?

Blir mer och mer övergiven och rädd.

Känner hur jag börjar hulka och snyfta.

Paniken kommer nu krypandes.

Hulkningar och snyftningar går nu över till riktiga tårar och panikfyllda försök att få kontakt med dig.

Börjar återigen vägra acceptera mina fjättringar. Börjar rycka och slita i repen.

Börjar försöka rulla runt och sätta mig upp.

Då först känner jag någon, något.

Jag trycks hårt och bestämt tillbaka ner på mage igen.

Jag upplever att någon sätter sig bredvid mig.

Smeker mig med tyngd men fortfarande tröstande och varsamt över kroppen.

Jag känner andetag mot mina axlar.

Jag hör dig tror jag.

Du pratar högt mot platsen där mitt en öra är övertäckt.

Du lugnar mig, frågar om jag är okej.

Jag nickar till svar.

Du tittar till mina händer och fötter. Ljusterar ett av repen lite.

Du lägger dig bredvid mig.

Håller om mig.

Jag väntar på att du ska börja lossa mig.

Försöker be dig om det.

Du bara hyschar mig.

Jag fortsätter.

Du lämnar sängen.

Första träffen under foten tar mig helt med överraskning.

Du fortsätter att slå mig.

Jag glömmer repen, börjar fokusera på smärtan.

Slagen blir hårdare och hårdare.

Jag gråter.

Jag försöker komma undan.

Till slut avtar stegringen i slagstyrkan.

Jag är nära vad jag klarar.

Tycker inte om det. Jag ska precis ge gulflagg.

Då slutar du. Som om du läst mina tankar.

Jag gråter och hulkar.

Du låter mig ligga.

Efter en stund börjar jag förstå.

Jag gav inte efter när du ville att jag skulle vara tyst.

Jag fortsatte att gnälla trots dina hyschningar.

Fortfarande med gråten i halsen ber jag om ursäkt till dig.

❤️

Kvinna som top
Man som bottom
Lätt bondage
Psykisk dominans
Smärta
Piskning/flogging
Perceptionsberövande
Masker

Noveller


belgarion
M35
12 jan 14:51

Vill du bli underrättad när belgarion skriver nya dagboksinlägg och alster? Ja

Skribenter jag följer

Du kan inte se eller skriva kommentarer eftersom du inte är inloggad.