Kultur 13 feb 2015 av Julie

Ceremonin: Även någon som inte förstår sig på sadomasochism och dominans måste se att det är vackert

Två kvinnor iklädda rygglösa aftonklänningar står på alla fyra och kämpar för att hålla sig stilla under vikten av varsin antik ljusstake som är placerade på ryggslutet. När kameran zoomar in kan man se hur svettdropparna rinner längs nacken och försvinner någonstans bakom deras kristallgnistrande halsband. Bakom dem ser man, lite suddigt p.g.a. kamerans fokus på de levande borden med ljusstakarna, hur en kortväxt äldre kvinna kastar en blick på dem och sedan vänder sig om, går ut och stänger dörren.

Det är en scen ur Ceremonin, en dokumentärfilm som handlar om Catherine Robbe-Grillet, kvinnan som fått epitetet ”Frankrikes mest kända domina”. I filmen blandar regissören, svenska regidebuttanden Lina Mannheimer, intervjuer med Robbe-Grillet och personer i dennas närmsta krets, ett par av hennes undergivna, samt några andra dominor, med iscensatta ceremonier, som ska ge filmpubliken en blick in i Robbe-Grillets värld, bestående av undergivna som knäböjer på stengolv i slottsmiljö och dominanta kvinnor i aftonklänningar som omväxlande dompterar dem som vilddjur, förnedrar dem genom att få dem att bete sig som hönor eller genom att kasta ägg på dem, samt belönar dem med blickar och smekningar.

I början av filmen stannar intervjuerna till vid Robbe-Grillets känsla för det teatrala: hennes ceremonier har en fantasifullhet och en estetik som trollbinder deltagarna och en av de intervjuade konstaterar att hon efteråt kan finna en ”vanlig session”, där t.ex. en man blir piskad på ett kors av en domina, lätt tråkiga. Det teatrala blir väldigt uppenbart för filmpubliken i de dramatiserade ceremonierna. När man tänker klassisk sadomasochism, som de Sade, eller Berättelsen om O, så tänker man just det här. Ett franskt slott, tunga draperier, livréklädda tjänare. Det påminner mycket om rollspel och en av de intervjuade dominorna berättar att de har som vana att hålla castings med undergivna inför ceremonierna, där de undergivna som vill delta en och en får gå in i en ring med dominanta kvinnor i syfte visa att de förstår vad som förväntas av dem.

Ceremonierna i sig är verkligen vackra och fantasifulla, om än lätt pretentiösa. En av dominorna berättar att hon kommer från en fransk, borgerlig katolsk uppfostran, vilket fick mig att småskratta i biostolen, för om det finns en klassisk fransk, borgerlig sadomasochism så måste det vara det här. Det finns en strävan efter salongsmässig förfining: miljöerna är pampiga, de undergivna männen är stora och muskulösa och de undergivna kvinnorna unga och finlemmade, medan de äldre dominorna bär vacker, heltäckande aftonklädsel. Det finns även en tydlig struktur i gruppen, med Robbet-Grillet på toppen, de andra dominorna under henne och de undergivna längst ner i hierarkin, konkurrerande med varandra om att få de dominantas uppmärksamhet och kärlek. Bakom den klassiska fasaden kan man dock skymta något lätt ångestfyllt; strävan efter närhet och intimitet som man aldrig riktigt får tillåta sig och problemet när kroppen inte överensstämmer med skönhetsideal, t.ex. när den påverkas av åldrande.

Åldrande berörs direkt av intervjuaren Mannheimers frågor i filmen. Robbe-Grillet beskriver hur befriande det är att fortfarande känna sig åtrådd som 83-årig kvinna och att många undergivna också vill ha sexuell kontakt med henne, vilket hon inte låter dem ha. I nästa andetag nämner hon att när hon låter sina undergivna ska bada henne måste de bära ögonbindel. Plötsligt hamnar det som initialt verkade som en positiv hållning till äldres sexualitet i ett annat läge. Kontrasten blir tydlig i en av ceremonierna där en ung kvinna i orientalisk dansdräkt ställs inför en grupp dominor och man berättar att hon är där ”för deras njutning”: hon får dansa inför dem och stimuleras sedan sexuellt av en manlig tjänare. Men som äldre domina kan man inte visa sig naken i badvattnet, ens för sina närmsta undergivna. Det är en tråkig åldersnorm som förstärks.

När jag går ut från biosalongen känner jag fortfarande inte att jag helt förstår Robbe-Grillets drivkrafter eller ens förstår hur hon är som person. Trots att hela filmen handlar om henne förblir hon lika suddig som hon är där i inledningsscenen, där man skymtar henne mellan de två levande borden som balanserar ljusstakar på sina ryggar. Alla som intervjuas vill lyfta fram hur nära de står Robbe-Grillet: att de är tvillingsjälar eller på annat sätt hör ihop och hur underbart fantastisk hon är, men Robbe-Grillet själv beskriver aldrig under filmen någon liknande känsla av närhet till de som finns runt henne. Vare sig hon själv eller några av de andra intervjuade beskriver några negativa personlighetsdrag hos henne och trots att man som åskådare får känslan av att allt inte kan vara så rosenskimrande ställs inga kritiska frågor av Mannheimer. De frågor som jag helst skulle vilja få svar på av Robbe-Grillet är hur hon ser på vilket ansvar hon som dominant har i sina nära D/s-relationer och om hon och hennes partners försöker behålla en jämlikhet i relationen. Två av Robbe-Grillets undergivna som hon har en relation med intervjuas i filmen, en man och en kvinna. Båda beskriver en längtan efter att tillhöra Robbe-Grillet fullständigt, och att ge henne allt de har, såväl materiellt, mentalt och kroppsligt, men båda uttrycker samtidigt att Robbe-Grillet har många undergivna som konkurrerar om hennes uppmärksamhet och endast hon bestämmer om och när man träffas. Den kvinnliga undergivna har dedikerat sitt liv till att tjäna Robbe-Grillet i dennas vardagliga behov och beskriver att hon får tillfredsställelse i att förutsäga sin dominas behov. Denna njutning i perfektionismen är lätt att känna igen sig i för alla serviceundergivna. Vad hon får i utbyte av Robbe-Grillet är dock inte lika tydligt, utöver sessionerna de delar. Mannheimer frågar den manliga undergivne en intressant fråga: vad innebär det att tillhöra någon, vilket han först inte kan svara på, men efter en stund svarar han på vad det betyder i hans och Robbe-Grillets fall: att han tänker på henne hela tiden. Den dominantas roll är i relationen är, återigen, mer oklar. I en intressant tillbakablick visas några filmklipp från Robbe-Grillets unga år, framförallt handlar det om äktenskapet till den franske regissören och författaren Alain Robbe-Grillet. Alain Robbe-Grillet var dominant och hade länge levt i tron att han aldrig skulle hitta en kvinna som skulle kunna dela hans sadomasochistiska begär, tills han mötte den unga, erotiskt öppensinnade Catherine, som blev hans undergivna och sedermera hans hustru. För Mannheimer beskriver Robbe-Grillet att maken älskade henne över allt annat, men att känslorna inte helt var besvarade från hennes sida: hon älskade att känna sig trygg och omhuldad och att vara ekonomiskt och sexuellt oberoende, men hon kände inte samma passion för maken som han gjorde för henne. Samma mönster tycks återkomma i Robbe-Grillets förhållande till de undergivna och dominanta som hon har en relation till: de dyrkar henne, konkurrerar om hennes gunst och tar hand om henne, men hon ger inte uttryck för någon ömsesidighet i sina känslor till dem. Det gör att Ceremonin i efterhand får en underliggande ton av existentiell ensamhet och melankoli.

I intervjuerna framkommer en del tankar som säkert är intressanta för personer som inte själva har erfarenhet av sadomasochism och dominans, framför allt att regissören inte förblindas av det som media brukar fastna i och aldrig komma förbi: smärta, förnedring. I Mannheimers intervjuer framkommer att det också kan handla om att hänge sig till en annan person helt och hållet, att acceptera sidor av sig själv och begär som samhället har lärt oss är fula samt, inte att förglömma, om kärlek. Om man är lite mer erfaren väcker filmen inte så många nya tankar, men snarare att man tidvis kan le igenkännande åt något av det som de intervjuade talar om. Och ceremonierna är onekligen vackra, trots att de är dramatiserade. Framför allt när kameran fokuserar på ansträngningen i det de undergivna gör, svetten, andfåddheten, det mentala motståndet inför att lyda när de ges en order om att göra något förnedrande och känslan av genombrott när det motståndet bryts ner och de lyder i alla fall. Även någon som inte förstår sig på sadomasochism och dominans måste se att det är vackert.



Filmen Ceremonin har premiär ikväll, fredagen den 13e. Du kan se den på bl.a. Zita i Stockholm och online.
Julie
13 feb 2015